(null)

Först och främst: tack för responsen till mitt tidigare inlägg.  Det kan vara ett av mina sämst formulerade inlägg någonsin, jag hade ingen direkt tanke bakom hur jag lade upp mina ord... allt bara kom.  Det var ett kort utkast som jag sedan bara skrev och öste på med.  Att skriva av mig har varit terapi sedan unga år och det var skönt, jag glömde helt bort hur befriande det kan vara att få säga (skriva) saker som mest är instängda tankar.

Tack för kommentarerna, jag tänkte att jag skulle svara var och en men gör ett till inlägg istället.  Jag blir helt varm av kommentarer, efter mycket besvikelse bland nära och kära på sistone... det även en sak som varit tungt för mig - när man ställt upp så mycket på andra oavsett vad man gått igenom själv, varit tillgänglig 24/7 trots mitt enorma behov till sömn när jag lider av vissa sömnbesvär, låtit folk bo hos mig, försörjt vänner och sett det som en självklarhet att dom ska äta och bo gratis hos mig, åkt till Sthlm när det behövts för att "jag bor så långt bort" för andra, aldrig någonsin tvekat, men självklart även sett det som att ge och få och därmed pratat om det som hänt i mitt liv och förväntat mig samma stöd tillbaka men slagits hårt av att mina "problem" är för mycket för dom att stödja, blivit ignorerad trots att jag hört av mig och frågat hur dom mår, för jag bryr mig alltid om andra före mig själv.
Detta har även lett till att jag känt en enorm ensamhet och ifrågasatt mig själv, varför jag är den som blir behandlad såhär och undrat vad det är för fel på mig egentligen.  Om allt går emot mig så är det övertygande att det är mitt fel och inte på alla andra.
Till och med släkt som jag sett som familj, som funnits i enklare situationer och sett mig och mina barn som sina egna och alltid varit ställen man kan vända sig till, blev hårt när varken tid eller lust fanns längre... nu när det blev som värst.  Jag har varit så extremt ledsen över att förlora dom som jag trodde var självklara och genom åren så har jag gjort allt för att visa min tacksamhet, så mycket blev en gåta som sved.

Jag har stängt in mig efter det, ovillig att släppa in folk, tappat ork till att göra saker för mig själv.  Som sagt klandrat mig själv och tänkt att det är bättre att bara hålla mig för mig själv.  Inte betunga någon eller riskera att bli sårad.
Men så finns det vissa som inte ger upp, dom äkta, som river mina murar och visar att jag har fel.  Jag har haft en enorm otur i livet och efter allt upprepande inför mig om vad jag gjort för andra så har jag vissa gånger förstått att jag inte kan klandra mig själv utan fokusera på dom som finns till hundra procent och insett att jag får stänga alla dörrar till de relationer tidigare som bara sårat mig även fast det har varit svårt.
Jag kan inte fortsätta jaga människor och visa min lojalitet och omtanke.  Dom som vill finnas i mitt liv gör det.  Jag kan inte tvinga någon precis som att jag inte kan tvinga några att vara en del av mina barns liv, hur mycket jag än försökt och velat det - för deras skull.

Jag skulle personligen aldrig någonsin kunna ge upp på mina vänner som funnits i flera år i alla olika situationer "bara sådär", jag finner det även otänkbart att välja bort barn från sitt liv och främst sådana som faktiskt betytt väldigt mycket, ersatt andra platser (eller hur man ska förklara det) och några år senare komma med ursäkter till att inte ha tid.  Eller ork, eller möjlighet.  Jag hade aldrig kunnat hitta en ursäkt för trots att jag haft en hotbild på mig, blivit misshandlad psykiskt och fysiskt i livet, sett barn fara illa, kämpat mot allt detta, blivit utsatt för andra brott, lämnad ensam osv osv... listan är lång... så hade jag ALDRIG kunnat göra likadant mot samma människor.

Så ja, till svar på en fråga i en jättefin kommentar så är jag ensam.  Nej jag har inte någon avlastning på det sättet.  Jag har mentalt stöd från några, mina föräldrar hälsar på och vise versa och så kan man få lite hjälp men dom är tyvärr sjuka i låg ålder och kan inte avlasta mig fysiskt med småbarn men vid de tillfällen man ses så får man hjälp med annat och storbarnen är ju så pass stora att det blir en annan sak.
MEN som jag nämnt på instagram så försöker jag tänka på det jag har och inte på det jag inte har.  Att förlora viktiga människor gör ont men när man gjort allt för att lösa det så kan jag inte göra mer och är då tacksam för dom jag har.  Och därmed himla glad att läsa era rader och värmas, även igenkänning.  Det spelar egentligen inte så stor roll, jag känner mig mindre ensam oavsett ord.  Som nämnt i någon kommentar så kändes det som om hon känner mig och jag känner att ni är några som alltid har min rygg och det är så fint, från helt okända egentligen.  Så tack, ert engagemang går rakt in i hjärtat och just nu behövdes det verkligen!

Jag började ju med en bild från Spanien och hade tänkt skriva lite om det men som vanligt så kom ordspya om annat emellan.  Jag öppnar mig helt, vet att jag kan bli dömd, vet att folk kan tänka exakt samma sak som jag gjort; att det måste vara mitt fel och inte någon otur.  Givetvis är jag inte perfekt men jag kan rakryggad och med handen på hjärtat säga att det ÄR så.  Vad andra skulle tro gör inte så mycket, jag vet ju själv vad som sagts och skrivits mellan mig och mina nära och även personer som jag försökt få att finnas med i barnens liv, så det gör inget.

(null)

(null)

Det fanns två stora skillnader mellan resa 1 och 2 till Spanien.  Den första var ju för min skull.  Det var som om omvärlden och alla bekymmer försvann den resan.  Jag mådde så himla bra, bättre än på länge och jag blir glad av att tänka tillbaka på det.  Där kan vi prata hjälp.  Att tänka på mig själv var oerhört nödvändigt.  Jag kommer alltid vara så tacksam för den upplevelsen.

Nästa var inte planerad.  Vi behövde åka och samtidigt som jag skulle aktivera småbarn och ett mellanbarn så pratades det med myndigheter.  Som för den delen säger emot varann i detta landet.  Polisen säger t ex en sak, starka saker medan socialtjänsten säger raka motsatsen.
Det var en jobbig tid att försöka förstå mig på vad jag behövde göra, hitta lösningar och då samtidigt vara väldigt ensam med barnen för det mesta.
På ett sätt så är jag glad att det ändå blev så att vi åkte till Spanien istället för ett skyddat boende den tiden.  Jag är glad att Elise fick uppleva samma sak som sina syskon.  Att bilder finns från samma år, på vad som gjordes och trots att det fasen inte är enkelt att resa med ett krävande barn som bönan och sen en barnvagn som gick sönder plus de extrema som jag försökte lösa, så fanns det fina stunder där med.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Från att vara livrädd för sjön här hemma samma sommar så lärde hon sig att simma ungefär över en natt.  Från att stå på strandkanten hemma och skrika när små svall kom från båtar, så sprang hon ut i medelhavet utan puffar så man fick jaga henne som en galning.
Men lyckan.  Glädjen i alla bilder jag tog.  Oslagbart.

(null)

(null)

(null)

Och så fann bönan sin idol.  En man som varken intresserad av eller vill ha barn men som är oerhört fin, snäll och omtänksam gentemot sina syskonbarn.  Min brorsa och barnens morbror blev någon som Elise tydde sig till på ett så roligt sätt.
Han som är lite tillbakadragen och ja inte en sådan som har så stort intresse av andra barn.  Han blev en slav för Elise.  Hon domderade och han är för snäll för att säga nej.
Roligast var nog en kväll då hon drog fram dockor och sa att dom skulle leka.  Man såg hur stel han blev "eh jahaa" och så skulle han hålla i dockan och vara med och det går inte att beskriva hur roligt det både lät och såg ut.  Sedan så började man smyglyssna medan hon sprang och fångade honom och tvingade honom till att leka och ordna saker.  Man satt och höll sig för att brista ut i skratt.

I början när det fortfarande var semester eller rättare sagt högsäsong så var han med till stranden varje dag, hon älskade att bada med honom och han hade tålamod, han såg en smula hjälplös ut när man såg att han ville gå upp men inte Elise (eller elian heller för den delen) haha men återigen så satt jag mest och roades över detta tills jag på riktigt behövde ta över.
Som sagt så vill han inte ha några egna barn och är bara inte sådan som person men det är alltid himla fint att se mina barn tillsammans med honom även om vi inte träffas så ofta.  Han betyder jättemycket för dom och är väl ett stort "bevis" på godhet hos en man.  Trots gap och skrik där vi bodde, utbrott i mängder, trots som fick mig att vilja banka huvudet i väggen så sa han inget.  Oavsett vad som hade hänt och när något barn lugnade sig så fanns han där och var "den roliga" och pratade lugnt och glatt med dom.
Jag vet att det är viktigt för barnen att ha i sina liv, manliga förebilder är viktigt, särskilt att se att alla män inte är likadana - han var närvarande för storbarnen på min födelsedagsresa och även för mini på andra vevan till Spanienlandet.

Han vill inte visas på mina sociala medier, blir jävligt arg faktiskt om jag tar vissa bilder, han blev skogstokig på mig när jag hade tagit någon när vi var ute med andra första resan.  Därav valde jag dessa där man inte ser och hoppas att han ser det positiva i denna texten.  Jag respekterar alltid dom som inte vill vara med, detta är mest för barnens skull.  Att - som jag skrev sist - läsa i arkivet senare i livet och minnas.  Trots att han står med så är det mest om barnens upplevelser och känslorna kring det.
Jag vill bara visa min tacksamhet för dom personerna som faktiskt gör bra och stora intryck i vårt liv.

Moving on....

(null)

(null)

(null)

(null)

Elian hade blandade känslor gällande denna resa.  Det innebar ju att missa sin skolstart och få göra uppgifter därifrån, han saknade sina vänner, det var mycket han ville ha av Sverige efter första veckorna i Spanien - även om han grät och var känslomässig när vi tog farväl och åkte hemåt.
Han ville på ett sätt tillbaka men som sagt ändå inte.  Trots detta så fick han ändå en bra upplevelse.  Även han ser upp till männen i släkten på ett oerhört stort sätt så han gjorde ju allt för att impa på min brorsa, han lekte med Elise nere på stranden, vissa dagar var väl roligare än andra och då denna gång var mer ett tvång så fick han ta med sig sitt tv-spel och det var ju något han ville göra. Ofta. Genom spelet hade han ju även kontakt med vänner hemma.
Han påverkades ju även av själva situationen då han börjar bli stor nog att förstå. Så stundvis var inget enkelt varesig för honom eller mig eller någon inblandad här.  Vissa stunder var ett helvete och det gick inte att tänka att vi var på en vacker plats och omvärlden försvinner... för verkligheten var ändå med mig varenda dag de veckorna.  Det var ingen semester, men ändå behövde barnen såklart stimuleras och på ett ställe som Spanien så blir det förstås semesterbilder för andra.

(null)

(null)

(null)

(null)

Värme, strand mellan tårna, medelhavet, turism, glass och kalla drycker var ju dagliga saker.  Men samtidigt höll jag på att lösa ett pussel, halvt förstörd, men blev inte klokare alls innan vi återvände hem.  Jag var irriterad på svenska systemet, eller jag ÄR det.  Att tvingas bort för att sedan få helt andra råd från andra myndigheter, alla sa olika saker och det fick det bara att snurra i huvudet.
Jag har noll respekt för hur saker fungerar i det här landet idag.  Folk kan begå brott hur som helst, helt oskyldiga människor kan bli extremt drabbade med de skyldiga får glida förbi.  Jag vet inte hur många gånger jag har hört "om det var i mitt land så..." eller "jag pratade med —- och hade det varit där så hade du sluppit allt för längesen" eller "för tio år sen så hade du fått rättvisa direkt" etc.
Så många berörda människor, så många som varit med om liknande men det mesta får mig att bara att vilja lägga ned, man är ändå helt hjälplös, bara blicka framåt och vänta på den dagen saker går att accepteras och leva med, dagen då barnen ser i de fall allt vad jag gjort för dom, dagen detta mörka moln över oss - som på något sätt förgiftat mitt liv och låtit mig leva under en storm så himla länge - bara spricker upp och låter solen skina igen.
Tiden måste ju läka alla sår, allt händer av en anledning, jag kan inte sluta tro det.  Jag må vara dränerad ofta, upprörd och känslomässig på x antal sätt.  Jag har svårt att sova, komma till ro, är rädd och då livrädd stundvis, drömmer mardrömmar, blir ledsen för mina barn, ledsen för dom jag bryr mig om.  Men någon dag måste det ju ta slut och den dagen måste jag se meningen med allt som hänt.

(null)

(null)

Detta ger mig kraft (precis som det tar, haha).  Barnens kärlek.  Om det inte vore för dom så hade jag gett upp för längesen.  Men att kämpa för deras bästa, det kommer jag alltid.

Sådär.  Ett till långt inlägg.  Även om mycket är sämre och jag inte kan komma med positiva nyheter så ville jag ändå blanda in en del positivitet trots att jag måste vara ärlig.  Men bra stunder finns det ju, det är dom man håller hårt i.
Anonym

Jag känner tyvärr igen det där med att ha för stora problem för att vännerna ska orka stötta. Jag tror folk är rädda och jag tror många gånger att det handlar om att folk inte vill inse hur mycket ondska det finns i världen. Jag Jag känner också igen mig i det här med att ställa upp för andra. Personligen har jag slutat ställa upp så mycket. Du får själv avgöra hur mycket du kan och vill ställa upp. I nöden prövas vännen heter det ju. Ställ upp för dem som finns där för dig.

Lena

Har hotbilden förändrats eftersom du vågande komma hem igen? Eller lever ni skyddade någon annanstans? Jag förstår om du inte kan/vill svara ❤️

Svar: Pga pågående utredning så vågar jag inte svara på frågor ang det just nu. Tack för den förståelsen ❤️
denize.se

Katarina

Tänker på dig och dina barn! Du har varit med om mycket! Hoppas att det blir bättre snart!
Har du möjlighet till lite avlastning från släkten på Gotland ?
Kram

Svar: Tack snälla ❤️ nja tyvärr så funkar det inte riktigt som förut, vi var vana vid lov, högtider och avlastning när det var akut förut men allas liv förändras och jag får vara tacksam för hur pass mycket stöd jag hade tidigare i livet och acceptera att annat kommer före nu och att samma möjligheter är för svåra. Det är ju tråkigt för både mig och barnen som var vana vid det, men alla måste göra det som känns bäst för sina egna liv och då får man bortse från sina känslor. Jag valde att bo kvar i Nynäshamn främst för den delen av släkten och när dom flyttade till Gotland så kändes det trist men det var ”bara en båtresa bort” och riktigt så enkelt är det inte nu tyvärr. Därav lite vantrivsel här just nu, finns inget som håller oss kvar när gymnasieval närmar sig och då får vi se vad som händer senare i livet och vad som blir bäst för mig och barnen. Hur vi kan trivas bäst i vardagen och livet. Kram!
denize.se

Sofie

Åh, vilken utsikt ifrån planet och så söta bilder på dig och dina barn. ^^

Anna

Tänk vad stark man kan vara för sina barns skull.

Malin

Hoppas du orkar skriva snart!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress