(null)

(null)

Tiden har bokstavligen flugit förbi samtidigt som vissa dagar bara stått still - den märkligaste känslan.  Jag kände dock att det ekar alldeles för mycket här inne, så jag ville mest säga hej.  Säga tack för tålamodet.  Säga att jag uppskattar och värms av all omtanke ni visar.
Jag kommer skriva om resan och så mycket mer men börjar med en uppdatering här och nu.

Även om jag nämnt att jag ska skriva mer när det inte är lika rörigt, så kände jag att jag bara ville ge en fräsch uppdatering ändå som sagt.  Text och förklaring kommer med tiden.  Min hjärna måste hinna i fatt bara!
Så jag börjar med att säga att vistelsen i Spanien inte startade eller blev som tänkt redan dag ett och så blev allt väldigt intensivt.  Jag hann knappt höra mina egna tankar så mina små kära kanaler blev lite lidande, men jag fick väl ge sociala medier lite semester eller något liknande säger vi.

Jag har jättemycket att berätta ändå - rent allmänt.  Jag har andra inlägg, jag har gamla jobbuppdrag, material i alla former MEN med tanke på vad livet bjussar på så ska allt ske stressfritt.  Jag kommer ta det som det kommer, lyssna på råd och på kroppen och inte vara envis nu.  Jag kommer inte kriga emot mig själv bara för att jag måste.  Jag behöver inte stänga av känslor, pressa mig igenom motvind och "vara stark" jämt - det är faktiskt något som jag tänkt på så mycket.  Att jag lyckas bekämpa motgångar, sådana som är obegripliga för många och svåra att relatera till, även tuffa för mig att förstå mig på i efterhand hur fasen jag orkade och tog mig igenom det - men jag gör det ju och då får jag jämt höra de orden "du är stark, du fixar det", som om nya hinder inte rubbar mig för att jag varit tvungen att fixa så mycket själv och ja, gjort det - då man inte direkt har några alternativ ändå.
Men ibland vill jag inte "vara stark", jag kan vilja bryta ihop, ligga kvar under täcket och bara dra upp det över huvudet för dagen, ibland är jag vilsen och tom, helt utan drivkraft för utmattningen av alla händelser tagit över och just där och då vill jag inte. Jag vill inte vara stark, som alla förväntar sig av mig, som nästan är en självklarhet så oavsett vad som händer i livet; litet som jäkligt stort så är det som om folk rycker på axlarna och peppar på.  För jag är ju så stark.  Stark, stark, stark.  Jag är lite trött på det ordet i nuet.

Missförstå mig inte, självklart är det kul att höra att folk inspireras av min styrka och läsa andra oerhört vackra ord samt höra dom, av följare och mina närstående.  Självklart ser jag det som något positivt, bra egenskaper att vara självständig och stark i sig själv, absolut.  Jag säger inget annat.
Men samtidigt är jag inte mer än människa.  Jag är känslig, vissa människor är känsomässigare än andra.  Vissa lever rätt känslokallt och det är ju deras egenskaper.  Men jag har en hel storm av känslor inom mig.
Det gäller rent generellt också.  Jag gråter till minsta lilla på tv, jag berörs av mycket, jag blir ledsen, jag kan även bli sprudlande glad för oerhört små saker, jag är en grubblare och mycket består av starka känslor inom mig.

Jag tycker inte heller att det är fel att visa känslor.  Vissa har delade åsikter där.  Men jag ser inget fel med att gråta, att få vara irriterad, vad som helst och faktiskt visa det.  Jag personligen anser inte att det är något som ska hyschas på något sätt.  Mina barn är uppväxta till att veta att alla känslor är okej, man får lov att bli upprörd och känna precis det man gör.  Men man pratar även om det, stora som små.  Det är så man löser saker och inte på något annat sätt.
Sedan så finns det dom som inte vill visa känslor och framförallt inte för sina barn - och ja, det finns gränser och det finns saker att tänka på.  Men jag ser inget fel med att förklara för någon som förstår att jag kanske är ledsen nu, eller besviken, eller arg för den delen.  För de flesta av oss (enligt mig och vad jag upplevt för människor i min närhet) så är vi just mänskliga.  Alla har rätt till sina egna känslor och tankar och svårare än så är det inte.  Däremot så skulle jag inte gå in på vissa detaljer, prata illa om någon, sådana saker.  Sådant är ju självklart egentligen och det hoppas jag att folk förstår.
Men bara generellt så kan det vara skönt att förklara, prata och visa det som ändå skulle lysa igenom.
För jag kan inte fejka när det blivit för mycket.  Inte om det är allvarligt eller riktigt tungt.  Men småsaker, rena bagateller och sådant som är privat för mig som är vuxen, då är det en annan femma.  Där sker det självklara, ibland måste man kämpa sig igenom det, tills man kan prata och visa det för rätt personer eller på rätt sätt.  Inget ska ju gå ut över ens familj på något sätt, det ska inte gå ut över andra människor alls - även om man inte är perfekt och sådant har hänt med.  Att en sista liten droppe bara får allt att rinna över just där och då och vissa känslor blir starka.  Det löser sig ändå dom gångerna, återigen så får man prata och förklara sen.  Alla är vi människor som sagt och barn är kloka.  Dom förstår mer än vad man anar ibland även fast man själv tycker att man hållt masken rätt bra ett tag ändå.
Det blev lite svamligt... ja som vanligt, jag hoppas att ni förstår hur jag menar ändå.  Precis som kids ger en obefogade utbrott till och från så kan väl även andra råka göra samma - visa lite för starka känslor och sen såklart få skitdåligt samvete.  Men man passerar ju aldrig någon gräns varesig verbalt och aldrig på något annat sätt.  Det har jag redan skrivit om förr, att jag aldrig kan förstå dom som faktiskt gör det.  Som saknar i spärren inom sig eller rent av struntar i den, när känslor kokat över.  Oavsett hur trött, leds, arg eller frustrerad jag kan vara så mår jag bara illa av tanken av att föräldrar kan göra mer än att bli känslomässiga.  För mig räcker det med att ha skuldkänslor i fyrtioelva år om jag har skrikit.  Jag avskyr det, att vara bestämd är en sak - men att skrika ger motsatt effekt, det är inte en lösning alls, prata är det som fungerar.
Men äh, nu skulle jag inte skriva en lista om mina pedagogiska tankar.  Vi lämnar det här.

Och sedan så vill jag flika in att jag inte anser att man är svag bara för att man har känslor som måste ut.  Man är inte "mindre stark" för att man behöver gråta ut eller söka stöd och anförtro sig hos någon.  Man behöver inte vara ensam i allt trots att man står stadigt på självständiga ben.  Att vilja prata med någon, att söka råd och ord när man känner sig vilsen, upprörd eller vad som helst är naturligt och förhoppningsvis så har folk någon att prata med.  Håller man allt inne så kommer det explodera och rinna över tids nog ändå.  Så det är väl där "prata" kommer in.  SÅ.

Hur som helst, känslor finns det gott om men jag lämnar det just nu.
Som sagt så har jag bilder, berättelser, material, massor att dela med mig av men livet har varit livet och kommit emellan mycket, så jag tar ett steg i taget.  "En timme i taget" som jag brukar säga och börjar med att lämna en uppdatering om senaste tiden här.
Bryta tystnaden och börja någonstans.

(null)

Vi kom hem för ett tag sedan och det vet säkerligen alla som följer (eller smygkikar - I see you!) på instagram.

I helgen så var vi på bio, såg filmen som jag grät till som barn för första gången - och fällde en tår eller fler till den nyare varianten med.
Det var rätt mysigt att få tänka på annat och ha lite kvalitetstid med storbarnen.
Jag och Emilia har innan dess kikat på "störst av allt" återigen några kvällar tillsammans.  Där behövdes verkligen kvalitetistid - bara hon och jag - planen var även att hitta på något eget den helgen med, men vi slog ihop oss och åkte långt för en biokväll med massa (svindyrt) gottis till.

Det kändes ju som hundra år hade gått sista rundan i Spanien.  Ett par veckor kändes betydligt längre - antagligen pga allt man gjorde. Plötsligt var hon iaf så stor i mina ögon, växt minst en meter typ, så vacker att hon attackerades av massiva kramar titt som tätt.
Trots tät och ständig kontakt så var det inte samma sak och satan vad saknaden var enorm.  Det var faktiskt ömsesidigt, så jag var inte bara en jobbig och pinsam mamma.  Det var skönt för oss alla att kunna komma hem och "återförenas".  Hon kommer aldrig få flytta hemifrån.  Och gör hon det så hakar mamma på! Syskon med för den delen... denna familj är lite ganska så mycket tajt.

(null)

Lite nytt och lite gammalt.  Lite allt möjligt av de första bästa bilderna till ett kollage.  Meningen med livet helt enkelt.  Trion som gör min värld till en mycket vackrare plats.

Jo! Just det.  Från det ena till det andra, helt apropå ingenting kan det verka, men jag måste fråga innan jag glömmer:
Har någon en vagn som ska säljas eller som bara står? Elise vagn gick ju sönder i Spanien, jag ville inte köpa någon där, vi överlevde tiden med lite improvisering MEN nu i verkliga livet behövs en, då jag går överallt.  Bönan orkar inte längre sträckor, hon sover i den dagtid osv så det är ett måste.
Jag satt och kikade på nya igår och har beslutsångest - hittade inget passande begagnat heller om man tänker vikt, liggläge, den ska palla med rätt intensiv användning osv.
Det blir en helt oväntad utgift då det inte alls känns som så längesen jag köpte min då drömvagn till henne.  Men den är total pajad, funkar inte alls.  Så inte nog med att hon fyller år om någon vecka så står vagnen högt upp på priolistan.
Jag tänkte att det iaf inte skadar att fråga.  Någon där ute kanske besitter precis det vi behöver för att kunna röra oss i vardagen och på ledig tid.  Skriv en kommentar eller maila denize.eastman@hotmail.com - återigen så behöver den uppfylla en del kritierier då den ska användas så flitigt.  Det känns nästan säkrast (men dyrast) att köpa en helt ny pga det, men vem vet - någon kanske har en ganska så nygammal, tips eller vad som helst!

(null)

(null)

(null)

(null)

Fina, fina vagn - varför gick du sönder? Du var ju trotsallt en vagn som Elise äntligen godkände.
*tänker tillbaka på alla timmar med vagn och söta lilla barnet i bärsele istället och ryser* haha jeez vad hon hatade vagn då.  Skillnad är det nu, går gör hon ett tag, ibland längre och allt beroende på tidpunkt såklart.  Men blir hon trött i benen så säger det tvärstopp.  Och utan vagn så har vi en morsa som bär på en envis liten (stor) tjej.  För hon har stannat och VÄGRAR gå mer.
Fasen, den där vagnen skulle ju hålla tills hon inte behövde vagn alls längre.  Den uppfyllde ju allt som behövdes för det.  Men nu ska det bli en ny - och hur länge vet man ju inte.

...otur
Klara

Vad tråkigt med vagnen. Vi bytte precis till en paraplysulky för smidighetens skull. Hade en Emmaljunga super nitro. Barnvagnsdjungeln är en soppa, jag letade i nästan ett halvår innan jag hittade en som kändes bra.

Anna

Använder du någon app eller liknande för att kunna se vilka som tjuvkikar på Instagram? Hade gärna velat prova..:)

Svar: Det hade varit kul! 😁 syftade mest på företagsprofil, då ser man hur många som inte följer som är inne (klart att många hamnar där när man kikar förbi olika konton men detta är ett antal som ALLTID är samma och får man en kommentar här som är ”anonym” så är den absolut inte anonym för mig gällande vissa, men hur som...)
Seeen kan man ju kika på händelser vilka som tittat och hur många i smyg). Det är alltid intressant med statistiken på instagram, det säger en hel del och ibland blir man riktigt förvånad, så ja om man växlar till företagskonto så kan man se en rad olika saker utöver det, men jag har ju det av ett syfte förstås, hade dock då inte koll på sådant när jag väl bytte (funktionerna) och upptäcker saker till och från så jag är väl smått tekniskt efter 😅
denize.se

Anonym

Hmm, undrar om det inte är precis en sån vagn , samma färg och allt, som står ute i vårat garage? Vi bit ju tyvärr i Dalarna så det blir kanske lite svårt att få den till dig.

Svar: Åh så typiskt!
denize.se

Anna

Babyjogger har ju enligt mig fantastisk kvalitet. Har en gammal från 2013 som jag nu bytt upp mig till en som är lättare att köra. Negativa är väl att fotstöd inte ingår men kan köpa separat till dem äldre vagnarna på begagnatmarknaden.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress