Älskade läsare,

Det har gått ett år utan ett spår av mig här.  Jag har varit sjuk.  Sjukt envis.  Jag trodde att jag skulle klara av det som skedde inom mig själv precis som allt annat jag klarat själv.
Jag har inte mått bra på väldigt länge.  Flera års kamp pågår men jag sjönk till botten och hamnade i ett mörker jag aldrig upplevt förr.
Jag hade inte sovit en hel natt på många år, drog på mig utmattninssyndrom deluxe.
Jag blev deprimerad och det förvärrades dag för dag utan att jag ville erkänna det men till slut fann jag ingen glädje i något och saknade kraft och livslust.  Kände mig apatisk och stirrade upp i taket i flera timmar när jag var själv.  Att ta sig från soffan till toan kändes som ett marathon.  All motivation var som bortblåst och jag isolerade mig mer... och mer... och mer, då jag inte orkade något, ett telefonsamtal var för mycket, jag orkade inte förklara för andra, jag omfamnades bara av ett ensamt mörker.
Drabbades av akut stressyndrom då jag - som alltid haft jordens tålamod - kraschade av minsta lilla stress.  En minimal stressfaktor i vardagen blev till något så stort att jag tappade all kontroll.
Jag har levt med daglig ångest och panikångestattacker som skedde oftare och oftare.  Det jobbiga med dom är att jag svimmar om de är starka - vilket till slut varenda en var.  Jag har slagit mig gul och blå av alla gånger jag tuppat av.

Vad mer? Jo det värsta.  Hand i hand med psykisk ohälsa så kom ätstörningar tillbaka.  Det värsta helvetet jag inte önskar mitt värsta fiende.  Alldeles för många kilon rann av min korta kropp medan min egen logiska hjärna togs över av ÄS-hjärnan.

(null)

(null)

(null)


Samtidigt som jag mått som jag mått så har jag krigat mig genom vardagarna, alltid sett till att barnen fått allt dom behöver - men till slut så var det inte basics som mat, kläder och hela det där vanliga som behövdes.  Barnen förtjänade en mamma - deras riktiga mamma - en mamma som mår bra, som har styrka och glädje, energi till aktiviteter och allt vad jag alltid givit dom förr.
Under alla permissioner så har jag fått så extremt mycket kärlek och bekräftelse.

(null)

(null)


Därav kom det en dag då 112 ringdes.  Jag skakade och grät när min anhörig pratade med operatören.  Jag ville inte till något sjukhus, jag hatar sjukhus, har fobi för dom.
Alltid känt mig illa till mods när man ska hälsa på någon på sjukan, jag har aldrig velat stanna på BB efter mina förlossningar - utan sett till att åka så fort jag fått.  Jag har dragit mig för att söka vård när jag varit sjuk (fick lunginflammation och influensa i vintras och blev inlagd mot min vilja och de undrade varför i helvetet jag inte sökt vård tidigare tex).
Nåväl innan det där samtalet till 112 så hade mina närmsta samt husläkare tjatat en del om att söka hjälp mot allt jag gick igenom.  Jag har bara inte haft möjlighet rent praktiskt heller.  Ingen barnvakt eller sådan självklar avlastning tidigare som så många har och tar för givet.
Men efter att ha svimmat i ett telefonsamtal pga panikångest så kom mina närmsta snabbt, det ringdes och jag åkte in akut med ambulans.  Jag hade nu den möjligheten att faktiskt tänka på mig då barnvakt fanns.
Och jag kan bara säga att det var tur det!

Jag skrevs in och med tiden så insåg jag hur mycket jag behövde det.  Det var tufft i början men när jag fick hjälp med att få sova om nätterna, trygghet med personal om jag fick panikångest och allt serverat till mig så jag fick vila kropp och själ ett tag så kom jag att acceptera att det var min tur att läka nu. Min tur att tänka på mig.
Mycket som jag förträngt har kommit fram här.  Jag har inte ansvar över barn 24/7 så jag lät känslorna och tankarna komma fram, jag lät mig känna det jag kände, flashbacks och mardrömmar skedde flitigt främst i början, jag var ärlig mot mig själv och andra.  Jag skulle inte klara detta själv - jag hade blivit alldeles för sjuk.

(null)


Det fortsätter dock att ske skit i det "riktiga livet".  Folk som använder min ärlighet om detta emot mig.  Folk som bara vill förstöra, andra och annat som bara kommit som käppar i hjulet varje gång jag känt att jag börjar komma på benen igen... men så slås dom undan igen och jag blir sparkad på när jag ligger.
Jag försöker iaf vara rätt "självisk", att verkligen ta min tid att tänka på MIG nu. Som egen individ som förtjänar ett riktigt lyckligt liv.  Jag är vilsen och tappade helt vem jag egentligen är efter all trauma som skett och nu när chansen funnits att sätta mitt välbefinnande i första hand så har jag gjort det.
X antal terapiformer sker efter remisser skickade och även om mycket känns hopplöst så ska jag ta mig upp och ur detta.  Även om det vissa stunder känns helt jäkla omöjligt och skuldkänslorna är så äckligt tunga.

(null)

Jag vill hänvisa till min instagram där jag är aktiv och brutalt ärlig om denna "resa".  Det var där jag började skriva om allt efter en låååång paus från sociala medier.  Jag orkade inte ens öppna appar och scrolla.  Jag mådde dåligt av allas "perfekta" liv, kroppar, föräldraskap och allt vad det är.  Men sen kände jag för att vara mer aktiv där, vara ärlig och öppna mig för att detta ämnet jämt ska vara så tabubelagt.
Ingen vill prata om psykisk ohälsa trots att det är minst lika viktigt och vanligt som fysisk ohälsa.  Jag skäms inte i alla fall och jag är glad över de meddelanden jag fått från personer som tackat mig för att de känt sig mindre ensamma, vågat söka hjälp och andra som varit extremt stöttande.  Blir man sjuk så blir man sjuk.  Så enkelt är det.
Jag blev extremt sjuk med många olika sjukdomar.  Jag velade och tvekade men fick till slut hjälp som jag behövde.  Jag hade inte klarat mycket mer själv.
Så vill ni läsa och följa det jag går igenom så skriver jag på IG: @denize !

(null)



Anonyma och onödiga kommentarer kommer ignoreras och raderas.  Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.
Jag är skör, känslig och aldrig velat visa mig svag.  En del av mina sjukdomar består av väldigt mycket självhat (anorexi och komplexa ätstörningar), jag har varit tillräckligt elak mot mig själv. Mina tankar blir mitt värsta fiende och det sker krig i mitt huvud dagligen - så ni som blir skadeglada, låt det bara vara, jag har känt och tyckt det värsta om mig som det är redan.  Men kommit en bit på vägen, det är en lång uppförsbacke men jag behöver ingen negativitet i mitt liv, energitjuvar väljer jag bort så jag ber bara om att tänka er för innan ni skriver till mig eller till vem som helst.  Man har ingen aning om vad folk går igenom på riktigt.  Därför blev sociala medier så svårt för mig men jag väljer istället att bara säga som det är.  Jag orkar inte alltid scrolla eller läsa bland andra för återigen; jag är hård mot mig själv och jag känner bara inte för att bli triggad av olika saker eller se allas "perfekta liv" när ingen. Absolut ingen... kan ha det perfekt egentligen.  Men skör och känslig som sagt och skuldkänslor får jag så himla enkelt.  Även fast de stora barnen förstår och stöttar mig så himla fint och mini... ja hon kommer få förstå en dag och kommer förhoppningsvis inte ihåg just den här perioden som varit.

Ta hand om er, ta inget för givet, livet kan vända så fort så ta vara på det ni håller kärt.

Vill passa på och tacka de i mitt liv som visat allt stöd.  Familj, mina underbara stora kloka barn, vänner, bekanta, följare.  Ni som känner er träffade - ni förtjänar massa kramar! Jag är så glad att jag har de jag har i mitt liv.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Jag dokumenterar dagarna nu så ofta jag orkar.  Jag letar efter det vackra i livet, fotar med mobilen när jag är ute och ja som sagt mycket mer finns på instagram.  Det är där det känns tryggt att publicera.