(null)

(null)

Som skrivet på instagram så har storbarnen nu drabbats av vattkoppor.
Jag tänkte först att de fruktansvärt jobbiga och knappt hanterbara "virusprickarna" Elise hade sist troligtvis var vattkoppor MEN det i november då? Hemska, hemska veckor med just vattkoppor som fastställdes som diagnos och mycket vårdkontakt då med.  Hur går det ihop? Bägge gångerna var sååå intensiva.  Elise led och plågades och vi träffade x antal läkare på plats och via webben.  November var en längre smäll, det sista var hårdare för henne då INGET hjälpte men det var inte lika långvarigt.

Hur som helst så kontaktades lärare såklart för att förklara.  Där visade det sig att många barn i Elians ålder var borta med vattkoppor och det var även han som fick först och Emilia fick timmar senare.  Poff sa det bara.

Har ju hört att äldre barn och vuxna då - ska få det mycket jobbigare och småbarn tacklar det väl.
Stämmer ej.  Visst är det ingen magisk "känns inget alls" -upplevelse här, men dom är starka.  Visserligen kan man förklara, peppa och prata på ett annat sätt men ändå... trots koppor i ögonlock, svalg, på de mest obekväma ställena och ena är fylld upptill och det ser ut som en prickig tröja - så är det minimalt med klagomål eller bekymmer kring klåda.
Helt otroligt hur individuellt det är och ålder kan ta sig! Det stämmer inte alls.  Saknar all respekt för dom som utsätter sina småbarn för vattkoppsparty.  Ja det är en vanlig sjukdom, ja den smittar lätt och går över av sig själv.  MEN alla småbarn tar det inte med en klackspark och kommer lindrigt undan som sägs.  Vissa plågas, kvider, lider, kan varken göra nr 1 eller 2 utan att få panik.  Vissa är vakna i dygn, dygn som blir till veckor och river sönder blåsor av ren desperation trots  oerhört kortklippta naglar.
Nä fy.
Det är väl vanligast att småbarnen fixar det lätt men det flnns INGEN garanti och att medvetet utsätta ett barn för plåga "för att det blir värre sen" skakar jag bara på huvudet åt.  Särskilt nu när jag ser allt svart på vitt.
Och då har jag t ex Emilia som väldigt sällan blir sådär jättesjuk (peppar peppar) så när hon väl blir det, ja men ni kan tänka er själva då. Men oavsett hur hon har det, var dom sitter, hur hon ser ut så är hon mest frustrerad över att missa saker i sin vardag och ägnar knappt samtal om vattkopporna. Jag hade givetvis räknat med något heeeelt annat. Så man vet aldrig.

(null)
Elise dock, hon är orolig.  Hon stöttar sina syskon, håller gärna om, klappar och pussar.  Precis som på bilderna ovan.
Hon är så himlans omtänksam, mån om sina syskon och besväras över att dom är prickiga nu.  Fina fina Elise! Bandet dessa ungar har alltså.  När jag väl tittar, lyssnar och tänker efter så blir jag mer och mer impad.  Så oroligt stolt över dessa tre individer som kallar mig för mamma.

Jäklar vad vi har varit med om saker, åren har inte varit snälla mot oss.
Nu känner jag mest att detta gärna får vara sista slängen av säsongens värsta.  Alla baciller får tona ut nu, försvinna och gömmas, gå i ide och försvinna ett bra jäkla tag framöver.  Det räcker nu. Det är fasen dags för lugn och ro i livet snart.  Detta är helt insane!
Det tar ju aldrig slut... och jag vet att när det kommer till sjukdomar så har vi inte varit ensamma detta vinterhalvår.  Många har sagt att det har varit det värsta någonsin, många vänner har också vabbat mer eller mindre jämt.  Samtidigt som man som förälder också är sjuk.  Och jag ensam.

Jag minns vårkänslorna i lördags när jag låg där i de varma källorna utomhus i strålande solsken med blicken utöver sjön och kände NU "nu kommer våren, nu blir allt ljusare, nu kommer allt bli enklare" så stod jag i snöblandat regn idag.  Hade storhandlat så gott det gick med ryggsäck och kassar, kände piskande vindar och kom på att just det.  Det kan lika gärna kännas såhär till midsommar också.

(null)

(null)

Men men, det "positiva" är att barnen är mer besvärade av att gå miste om sin vardag än vattkopporna.  Att en snart 9-åring och tonåring inte plågas till en förfärlig gräns då man står hjälp- och maktlös och jagar vården efter hjälpmedel.
Dom krigar sig genom lite värk, lite brännande känsla, lite klåda men mest rastlöshet.
Givetvis tycker jag galet synd om den som missar ett efterlängtat studiebesök.  Jag vet att det inte är kul att veta att man kommer känna sig isolerad MEN förhoppningsvis kan detta handla om en vecka utan större påverkan av sjukdomen - sedan veta att det är överstökat och gå vidare.

Jag hoppas att den empatiska bönan, familjens plutt och mini-boss håller sig frisk ett tag.  Och att hennes syskon också håller sig friska efter detta så vi kan få lite välförtjänt lugn och ro här hemma.

Nu ska jag placera mig vid datorn.  Jag avskyr att berätta att jag har saker att publicera och inte lyckas göra det på studs.  Jag har full förståelse för de tex träningskonton jag följer på instagram, som lägger upp sina pass, men förklarar att dom själva inte hinner klippa ihop videos själva.
Först och främst så arbetar jag med ett nytt program som jag klurade lite över först, sen tar det TID! Bara så ni vet så är det långa klipp som kommer, haha.  Men att sitta och lyssna och klippa och försöka korta ned och dona med detta - ja, det var uppenbarligen mer än vad jag hade räknat med. Så ni får inte tro att jag lovar saker som jag sen struntar i.  Jag kämpar på, samtidigt som jag har annat på sidan om som ska arbetas med.

Jag sov inte många timmar i natt så jag kommer nog behöva vila.  Men det kommer! Säkerligen blir det bättre när jag väl är van senare och kanske får vissa saker skapas med telefonen med - då vi filmade med kamera meeeen skärpan ställdes in fel så jag irriterar mig även på det! Inget hemskt eller fruktansvärt, man ser och hör allt men ja.  Min mamma kallade mig för perfektionist.  Men jag är van vid att leverera skarpa kamerabilder.  OCH stå bakom kameran.  Äsch.  Rörlig bild har inte varit ett intresse direkt.
Jag är ny, alla börjar någonstans och alla har sin allra första dag/gång/tillfälle.  Nu har jag ytterligare något att bli bättre på helt enkelt. Ännu ett mål, utöver 1000000 andra, haha!
Men jag tackar för tålamodet.  Jag vet att ni är några stycken som ser fram emot just youtube och livet i vlogg, det är både kul och skrämmande.
Men jag jobbar på det när jag kan.  Ett klipp är klart (tror jag) men vill ha en video som tillhör just det (16 min långa klippet) som man kan se på direkt efteråt.  Så snaaart publiceras detta.  Kanske inte nu ikväll men snart.

Gahhh! Nu lyckades jag skriva på tok för långt om alldeles för många olika saker.  Jag är hopplös.
Jag slutar här! Återkommer inom kort.