(null)

Igår fyllde min förstfödda 15 år.  Vad hände? Jag var nyss 15.  Jag låg ju nyligen där på BB fullkomligt livrädd att bära henne.  Hon låg knäpptyst och känslan av ren perfektion sköljde över mig. 
 Jag ville ta upp henne, jag ville hålla henne och aldrig släppa, en fotograf från DN hade dokumenterat allt men så gick alla och det var vi, alltid vi, den mäktiga känslan om vi mot välden - den startade 2004-08-01 - mitt hjärta var helt sålt men satan så rädd jag var.  Ensam unge med nyfödd unge.  Men mammarollen infann sig blixtsnabbt, direkt  Hade detta kommit från mig? Detta livet, så ömtåligt, vackert? Var hon min?
Kommer ihåg dagen som igår, sekunden jag fick upp henne på bröstet kl 14.33.  Efter en fruktansvärt hård förlossning.  Det var redan oro innan att jag skulle vara "för liten" och det gick knappt, utan hjälp kom min förstfödda inte ut.  Hur mycket jag än kämpade.  
Jag minns även detaljer som tröjan jag hade på mig, en slapp sovtröja då vi åkte in direkt på natten och det var så intensivt - hade ju varit inne flera gånger och stoppat värkar innan.  (Så lurades storbarnen med mig, skulle ut tidigt! In på sjukhus, stoppa, ligga kvar, inte röra mig).
Med tanke på graviditetens kaos så var vi på möte och bokade tid för igångsättning, jag och magen och min mamma.  Men hon hann ut först.

(null)

Åren gick, vi växte upp tillsammans.
Jag var själv ett barn som sagt och skulle aldrig råda någon att göra samma sak, verkligen inte.  Men alla vet att hon är min hjälte.  Av olika skäl så räddade hon mig och jag tror ju på ödet.  Utan henne, då hade jag med hundra procent kunnat garantera att jag inte hade funnits idag.

(null)

(null)

Älskade barn.  Älskade älskade jäkla unge!

Idag är jag lika stolt som kvällen på BB.  Jag känner samma känslor.  Jag är rädd, jag blir varm av perfektionen jag ser när jag tittar på henne, jag ser henne som det mest sköraste och ömtåligaste någonsin.  Istället för att känna rädsla över att bära henne så är jag orolig varenda dag. Varje gång hon går hemifrån, jag vet vad livet kan ge och jag vill skydda henne från allt ont.

(null)

(null)

Att vara mamma till en tonåring är jobb.  Det är hårt jobb emellanåt.  Men samtidigt är hon min bästa vän, linjen mellan morsa och vän är ju hårfin.
Vi har ett speciellt band.  Vi är lika på så många sätt men ack så olika med.  Jag ser min bror i henne gällande mycket.  Oerhört komiskt.
Men hon är en driven, ambitiös, målinriktad, envis, snäll och helt fantastisk tjej.  Jag värms lite när jag ser hur hennes pojkvän enbart tittar på henne (även om hon inte skulle ha kille tills hon var sisådär 30).  Att se någon se det oerhört vackra i henne är ju speciellt ändå, vi har även bra kontakt och det är skönt att ha en lika bra relation till båda.  Mina små tonåringar.


Jag är stolt!
Så galet stolt över den här tjejen.  Jag skrev ju på insta (@denize) om hur jag kände när jag var gravid med henne så ska inte upprepa mig.
Jag må ha gjort saker "fel", levt bak och fram eller vad man ska säga, varit dubbelförälder.  Men jag ångrar inte en enda sekund.

Och så gårdagen.  Vi var på äventyr och gjorde diverse aktiviteter till havs.  
Vi åt middag och dagen fylldes av skratt.  Hon fick alldeles för många presenter (som vanligt) och för MIG så kommer dagen vara något utöver det extra, minnen för alltid.  Att se på henne med genuin glädje och ett tjutande skratt.  Jag KAN INTE be om mer.

Grattis min älskade Emilia.
För femton år sedan så var jag femton.  Nyss fyllt dessutom - och tanken av dig som mamma nu lika gammal - är bara hysteriskt rolig, min "liiiite" bortskämda MEN omtänksamma kiddo.
NÄ. Här blir inga bebisar på långa vägar (bara så ingen frågar, den viljan finns ej och kommer inte ske haha)
- och jag ser fram emot allt du drömmer om, planerat i detalj och kan inte längta mer efter att få se vad som blir till verklighet.  Men om någon kan lyckas, komma långt, göra vad fasen som helst så år det du.  Jag kan inte tänka på någon annan än dig, som faktiskt skulle förändra världen.  Ditt hjärta är verkligen av guld, dina tankar och det kloka inom dig - jag slutar aldrig imponeras.

Jag är den stoltaste mamman någonsin.  Du värmer mitt hjärta varenda dag.  Du imponerar mig på div plan, du är någon som finns när det inte är ditt "jobb" att göra det men ändå envisas du med att vilja finnas och det är vackert.  Den omtanken och ja, viljan att förgylla vänskapen.

Jag kan titta på dig ibland.  Bara stirra (smått creepy jeeeepp) men bara undra HUR något så vackert är mitt.  Hur något så snällt/underbart är något jag vuxit (med) och format, att allt vi gått igenom genom åren och så står vi här idag. Ofta i skratt, ofta i kramar, ofta i viljan att umgås och aldrig en dag utan de tre kraftigaste orden i världen.

Jag gjorde det.  VI gjorde det!
Alla som inte trodde mig, alla som hade sina fördomar - we proved them wrong!
Jag har givit dig möjligheten till en annan kultur och år utomlands, ett nytt språk, många år innan med bara mig - vi mot världen återigen - och syskon som du både irriterat dig sönder på och avgudat.  Men den finaste storasystern, alltid med deras bästa i åtanke.  Alltid en egen vilja att hjälpa, finnas och DET betyder mycket för dom nu men vänta bara tills de växt.  När dom inser vad du gjort för dom.  Världens finaste syster på eget initiativ.

Orden räcker inte, jag kan skriva böcker men det räcker inte.  Jag älskar dig så oerhört mycket.  Mitt driv. Jag är dig evigt tacksam för att just du kom, för att jag får äran att hålla dig nära än i dagsläget trots ålder.
Sluta aldrig tro på dig själv, jag önskar verkligen att du kunde se det jag ser.  Det så MÅNGA ser.  Du är en overklig skapelse, insida och utsida - det spelar ingen roll.  En naturlig skönhet som jag skulle kunna skriva tiotusen ord till om.

15 år gammal, ett dygn till på det.  Vilken jäkla pangstart på våra födelsedagar vi fick i år!

(null)

Du får mig att känna mig gammal emellanåt.  Men så stillas åldersnojan när vi pratar om pensionärtid ihop.  Hur vi kommer rulla runt i stan med våra rullatorer, bästa vänner än och mest ha en konversation bestående av "vaaaa?" Eller "vad säger du till mig" som Elise säger istället för va, haha.

Tack för de bästa 15 åren i mitt liv. Tack för att du är allt vad du är, hoppas du är lika stolt som jag.  Det bör du vara! Ingen är som dig, inte en enda människa, tonåring, you name it.
Tack tack tack - jag kan inte säga det nog! Du är värd allt.  Och då menar jag ALLT!