A blast from the past.
 
I hela mitt liv som mamma så har jag haft alla odds emot mig.  Jag var fjorton när jag blev gravid med Emilia.  Ingen trodde att jag skulle klara det, det stod extremt fåtal människor bakom mig, till och med familj och släkt höjde på ögonbryn, suckade och vände ryggen till.
Så, jag tror att det var där och då jag fick min envishet... att "jag ska visa dom att jag VISST kan". Och titta I freakin' did it! Så många komplimanger och så mycket beröm jag får för hur väluppfostrade och fina mina barn är.  Jag tänker jämt tyst i huvudet att "HA! Jag sa ju det, jag kunde!".  Japp, än idag så sjunger jag "nananana, jaaag hade räääätt".
 
Min soon-to-be fjortonåring är den mest omtänksamma människa man kan tänka sig.  JAG beundrar HENNE för hennes extremt vackra insida (och utsida - Dear Lord).
 
Så kom nästa graviditet och även där blev det kaos.  Jag skulle aldrig klara det, inte själv, inte igen.  Och så kom den där förbaskade envisheten.  Att jo... jo förfasen, jag fixar detta!
Det har varit en guppig väg, absolut.  Att vara ensamstående är ingen jäkla dans på rosor.  Men jag fixade det, jag FIXAR det.
Jag är en bra jäkla bra, jag är den bästa mamman till mina barn och DET, det tänker jag aldrig låta någon ta ifrån mig.  Någonsin.
Jag har en soon-to-be 8-åring med känslorna utanpå.  Så mycket kärlek - till alla.  Han är ett lyckopiller som sprider glädje var han än befinner sig.  Han liksom finner sig i situationen och lyckas charma alla.  Han är mammas pojke, det kommer alltid vara så.  Hur stor han än blir!
 
 
Så kom tredje graviditeten.  Den "rätta" enligt andra.  Där det fanns en närvarande far, kärnfamilj, rätt ålder och hela den grejen.  Jag fixade min graviditet med mitt egna engagemang!  Jag shoppade, jag fixade åt bebis, jag fotade magen, jag planerade inför bebisens framtid.  Jag läste varenda mammatidning som fanns... men "pappaböcker är bara tråkiga", så de samlade mest damm o hamnade i en låda underst.
 
 
Min tredje unge kom till världen och ja, hon var krävande, hade kolik, allergier och krävde min odelade uppmärksamhet dygnet runt.  Och ja, jag kraschade för ett halvår sedan pga utmattning.  Konstigt? NEJ!
Men jag är lika kapabel att fostra den där lilla flickan som jag gjort med mina andra två.  Som sagt, jag är den bästa mamman till mina barn - och nu när de försöker ta det ifrån mig, så kommer min extrema envishet fram.
Jag ger inte upp.  Aldrig.  Jag ger mig inte förrän jag bevisat att jag visst kan.  Precis som jag tänkte när jag var gravid med Emilia.
 
Det här barnet förtjänar både sin pappa OCH mamma.  Allt annat skadar henne, vi har förfasen ett band till varandra.  HON ÄR MITT BARN! Hon har starka band till sina syskon, hon är deras LILLASYSTER!
 
 
"Life is not always a comfortable ride
Everybody's got scars that they hide"
 
"But I’m only human
And I bleed when I fall down
I’m only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I’m only human, yeah
I can do it
I'll get through it"
 
De ska återförenas.  Hon och jag ska återförenas och när allt detta är över så kommer det slå så jäkla hårt tillbaka på de som begår fruktansvärda fel.  Pga vad? Svartsjuka? För att jävlas? Det finns inget att komma med.  Jag har varit en lämplig mamma sedan jag var femton.  Ingenting förändrar det.  Ingen sjukdom, ingen medicin, inte att jag gick in i väggen för ett halvår sedan.  Vi lever här och NU.  Här och nu är en frisk, stark och stadig mamma som kommer kriga för sitt/sina barns bästa enda in i det sista.  PUNKT.
 
Här kommer några av bilderna som jag tog under dagen på Emilias allra första ridtävling.  Min kusin var där och tittade och så var svärföräldrarna, lillkusinen och hennes mamma också där.  Värsta hejarklacken! Supermysig dag i alla fall och Emilia gjorde ju succé.  Debut med guldmedalj.  Snacka om stolt mamma här hemma!
 
 
 
Efter stallet åkte vi hem till oss och bjöd på fika.  Barnen lekte, hunden lekte och vi andra fick tid att umgås.  Så himla mysig dag.  Elise var helt slut och somnade så fort alla åkte hemåt igen,
 
Nu väntar lite kinakäk.  Hoppas att ni alla hade en trevlig helg!
 
(null)

(null)

(null)

Idag startade Emilia sin ryttarkarriär med att kamma hem en guldmedalj! Så jäkla häftig unge man har! Jag återkommer med ordentliga bilder, men ville bara snabbt skryta med mobilen! 

Emilia, du är fasen bäst!