Hej alla fina!
Jag har gjort mitt konto på Instagram privat, men det är bara att förklara vem du är + instanamn - så godkänner jag givetvis alla med rätt ögon, skriv ett meddelande eller maila: denize@eemedia.se.  Detta lär vara en tillfällighet bara, sedan blir allt som vanligt igen.
 
Jag har varit lite inaktiv här på bloggen på sistone, skittråkigt, I know.  Men förra veckan jobbade jag stängnig, hade en enorm orosklump i magen - som aldrig försvann, var totalt sänkt av saknad.  Som jag skrev på instagram så har det aldrig varit lätt.  Jag har fått kämpa, vara stark för mina andra barn, klara av att jobba osv... och det har inte funnits tid för datorn TYVÄRR, men jag har färre arbetstimmar denna veckan och då hoppas jag på att föra över bilder från systemkameran!
 
 
Sista "umgänget" avklarades igår, sista söndagen som man alltid mått illa av.  Nu är det gjort, över och förbi.  Ni som har kollat på instagram såg nog videon som är otroligt mysig..  Man ser direkt vad  hon vill och en bild säger mer än tusen ord, brukar man ju säga.  Då säger bilderna tusentals ord.  Så jäkla mycket kärlek i det där lilla barnet.  Hon varvade melan att sitta i mitt knä eller i Emilias.  Sedan delade hon ut kramar, som i en ring: först till mig, sen Emilia, sen min farbror .- och så gjorde hon så om och om igen.  Älskade gosunge.  Hade jag varit så farlig som de målar upp mig så hade hon inte gjort vågen när vi kom im genom ytterdörren, eller satt sig i mitt knä det allra första hon gör när vi kliver in.
 
 
De där märkena som hon har ritat på min arm ville jag behålla.  Jag kände för att gå direkt till en tatuerare, fylla i hennes linjer och sedan skriva Elise Östman 160918.  Men det gjorde jag givtetvis inte, haha.
 
Istället åkte jag och hämtade bönans nya vagn.  Jag är SÅ jäkla kär i att handla barnsaker och kläder - det är tiotusen gånger roligare än att handla till sig själv.  Jag tycker att vagnen både är fin och verkar smidig, hoppas bara på att Elise godkänner den, man vet ju aldrig.  Hon har en vagn "där borta" och den fungerade, detta är fjärde vagnen hon kommer få prova - jag tror att hon kommer gilla den!
 
 
Utöver förra veckans långa dagar så hann jag tänka på mig själv lite också.  Min läkare gav mig strikta order om att tänka på Mig och inte bara på barnen.  Självklart ska de prioriteras - men jag får inte tappa bort mig själv på vägen.  Så jag har promenerat i det fantastika sommarvädret, tränat, fyllt på fransar och naglar.

(null)

(null)

(null)

(null)


Den dagen jag fixade naglarna så ringde de från banken och sa att de hade lagt märke till en massa konstiga transaktioner, från USA, Syd afrika, Kina och allt vad det var och så tjoff så var kontot tömt.  Jag började skratta.  Alltså det kändes så surrealstiskt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen... de sista veckorna (1,5 månad) har bara varit ett vidrigt filmmanus.  Men ni kan ge er fasen på att  det blir en bra bok av det här.  När saknar och ting löser sig, när den här soppan är över fram tills hviudförhandlingen - så har vi SÅ jäkla mycket att bearbeta, hela familjen.
Jag gav K möjlighet till 50/50 redan dagarna efter att han lämnade mitt hem med Elise kvar.  Jag kom med olika förslag för att samarbeta men inget svar kom.  Tänk om han hade tagit emot mina förslag, så hade vi sluppit detta.  Så extremt onödigt!

Så mycket som mina stora barn har sett och hört, deras förtvivlan över att ha gått miste om sin lillasyster under den här perioden - det svider så in i helvete i mammahjärtat.  Jag önskar att jag kunde ta alla deras ledsamma känslor och bära på dom själv.  Allt de har blivit nekade till: vårporträtt med sin lillasyster, ett 8års kalas med lillasyster, att få umgås ute med lillasyster, att få ha lillasyster hemma,  Det finns så mycket som är orättvist och jag lider SÅ med samtliga barn.  Fyfasen vad egoism kan göra!  Jag brukar säga att allt har sin mening.  Men meningen med att barn ska straffas, oskyldiga individer - varför tvingas dom lida? Vad är meningen med det?
 
Hur som helst så når detta snart sitt slut.  I morgon möts vi i tingsrätten! Jag är redo.  Kan inte vara mer redo! Jag har inget att dölja, jag har varit uppriktig, erkänt min svaga period, jag ser ingen anledning till att försköna eller ljuga.  Jag blev sjuk - av olika orsaker - främst ett! Och det var då.  Vad som skett därefter har jag också förklaringar till..  Han ville ha krig - då ska det krigas! Tyvärr!
 
 
Avslutar detta inlägg med bilder på min förstfödda, tagna med en Iphone 8 plus.  Hon gick loss med alla blombad från körsbärsträden..  Fina Emilia, såsom du öppnat upp dig nu.  Jag förstår dig, jag förstår varför du kände som du kände för några månader sedan.  Me nu är allt bättre äm någonsin, en oerhört stark relation, hon pratar med mig om allt och beter sig precis som Elian med närhet, omtanke, kärlek etc.  Vi är en stark familj.  Emilia har ett hjärta av guld och vill ALDRIG såra någon, men det finns människor som hon rent ut sagt hatar och jag förstår henne.  Jag vet hur det känns när lögner om en själv slår en i ansiktet - jag som vuxen kan ta det.  Men när någon ljuger om en 13 åring och om hennes liv, då är det svårare att hantera.  Hon är rasande, ilsken, besviken och sårad.  Känslor som hon har rätt till - så orättvist hon har blivit behandlad.
Och Elian såklart.  Men Elian hängde med morfar igår, kollade på fotboll och donade.
Men nu måste jag runda av, jag har superbrådis till jobbet! PUSS OCH KRAM!
 
 
 
Glöm som vanligt inte att ge mig lite stöd och kärlek genom att klicka på lilla hjärtat


 
A blast from the past.
 
I hela mitt liv som mamma så har jag haft alla odds emot mig.  Jag var fjorton när jag blev gravid med Emilia.  Ingen trodde att jag skulle klara det, det stod extremt fåtal människor bakom mig, till och med familj och släkt höjde på ögonbryn, suckade och vände ryggen till.
Så, jag tror att det var där och då jag fick min envishet... att "jag ska visa dom att jag VISST kan". Och titta I freakin' did it! Så många komplimanger och så mycket beröm jag får för hur väluppfostrade och fina mina barn är.  Jag tänker jämt tyst i huvudet att "HA! Jag sa ju det, jag kunde!".  Japp, än idag så sjunger jag "nananana, jaaag hade räääätt".
 
Min soon-to-be fjortonåring är den mest omtänksamma människa man kan tänka sig.  JAG beundrar HENNE för hennes extremt vackra insida (och utsida - Dear Lord).
 
Så kom nästa graviditet och även där blev det kaos.  Jag skulle aldrig klara det, inte själv, inte igen.  Och så kom den där förbaskade envisheten.  Att jo... jo förfasen, jag fixar detta!
Det har varit en guppig väg, absolut.  Att vara ensamstående är ingen jäkla dans på rosor.  Men jag fixade det, jag FIXAR det.
Jag är en bra jäkla bra, jag är den bästa mamman till mina barn och DET, det tänker jag aldrig låta någon ta ifrån mig.  Någonsin.
Jag har en soon-to-be 8-åring med känslorna utanpå.  Så mycket kärlek - till alla.  Han är ett lyckopiller som sprider glädje var han än befinner sig.  Han liksom finner sig i situationen och lyckas charma alla.  Han är mammas pojke, det kommer alltid vara så.  Hur stor han än blir!
 
 
Så kom tredje graviditeten.  Den "rätta" enligt andra.  Där det fanns en närvarande far, kärnfamilj, rätt ålder och hela den grejen.  Jag fixade min graviditet med mitt egna engagemang!  Jag shoppade, jag fixade åt bebis, jag fotade magen, jag planerade inför bebisens framtid.  Jag läste varenda mammatidning som fanns... men "pappaböcker är bara tråkiga", så de samlade mest damm o hamnade i en låda underst.
 
 
Min tredje unge kom till världen och ja, hon var krävande, hade kolik, allergier och krävde min odelade uppmärksamhet dygnet runt.  Och ja, jag kraschade för ett halvår sedan pga utmattning.  Konstigt? NEJ!
Men jag är lika kapabel att fostra den där lilla flickan som jag gjort med mina andra två.  Som sagt, jag är den bästa mamman till mina barn - och nu när de försöker ta det ifrån mig, så kommer min extrema envishet fram.
Jag ger inte upp.  Aldrig.  Jag ger mig inte förrän jag bevisat att jag visst kan.  Precis som jag tänkte när jag var gravid med Emilia.
 
Det här barnet förtjänar både sin pappa OCH mamma.  Allt annat skadar henne, vi har förfasen ett band till varandra.  HON ÄR MITT BARN! Hon har starka band till sina syskon, hon är deras LILLASYSTER!
 
 
"Life is not always a comfortable ride
Everybody's got scars that they hide"
 
"But I’m only human
And I bleed when I fall down
I’m only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I’m only human, yeah
I can do it
I'll get through it"
 
De ska återförenas.  Hon och jag ska återförenas och när allt detta är över så kommer det slå så jäkla hårt tillbaka på de som begår fruktansvärda fel.  Pga vad? Svartsjuka? För att jävlas? Det finns inget att komma med.  Jag har varit en lämplig mamma sedan jag var femton.  Ingenting förändrar det.  Ingen sjukdom, ingen medicin, inte att jag gick in i väggen för ett halvår sedan.  Vi lever här och NU.  Här och nu är en frisk, stark och stadig mamma som kommer kriga för sitt/sina barns bästa enda in i det sista.  PUNKT.
 
Här kommer några av bilderna som jag tog under dagen på Emilias allra första ridtävling.  Min kusin var där och tittade och så var svärföräldrarna, lillkusinen och hennes mamma också där.  Värsta hejarklacken! Supermysig dag i alla fall och Emilia gjorde ju succé.  Debut med guldmedalj.  Snacka om stolt mamma här hemma!
 
 
 
Efter stallet åkte vi hem till oss och bjöd på fika.  Barnen lekte, hunden lekte och vi andra fick tid att umgås.  Så himla mysig dag.  Elise var helt slut och somnade så fort alla åkte hemåt igen,
 
Nu väntar lite kinakäk.  Hoppas att ni alla hade en trevlig helg!