(null)
(null)

Nu var det längesen.  Alldeles för länge sedan! Varning för ett LÅÅÅÅÅNGT inlägg.
Jag försöker som vanligt att vara aktiv på instagram - där man bekvämt kan uppdatera snabbt med bilder som duger och tankar i nuet som man kan behålla för att kunna läsa sen,  Allt som en gång skedde här.

Jag skrev faktiskt om just det.  Den dagen då jag la upp mina selfies ovan på insta.  
Tagna på "mitt ställe".  En underbar plats med många minnen.  Där jag fotat i omgångar, olika årstider och nu: den stora saknaden av det.  Att bära omkring på kameran - då mobilbilder sög - och man alltid hade kidsen runt sig.
Nu har jag en tonåring som satsar på sina egna selfies och bilder av egen sort.  Hon är ändå i samma ålder som när jag själv blev mamma, så man förstår att hon är så pass stor att annat och eget lockar, men för mig är hon mitt barn, alltid kommer hon vara en av Östman barnen i mitt hem - men  Inget vidare intresse av att fotas av mig.  Om det inte är mobilbilder på enbart henne som ska användas till hennes grejor (haha).  För mig är hon alltid denna:

(null)
(null)

Och på det så har jag mammas pojke.  En son som absolut inte vill bli fotad, inte som förr, inte som när han var mindre och hängde med mig hela dagarna och bokstavligen pekade ut platser som vore bra för bilder (nostalgi med en liten tår i ögat).

(null)
(null)

Men ändå säger han saker i stil med "du tar bara kort på Elise eller Emilia" när jag väl knäppt och lekt med kameran/mobilen en stund och fått någon bild eller två, haha.  Detta påminner jag honom med när/innan jag vill fota men då spelar det ingen roll.
Jag saknar det så mycket iaf ❥:
Näst intill dagliga syskonbilder vart vi än gick.  Min passion för fotografering brändes hetare för varje dag som jag fick möjligheten att vara kreativ med det.

(null)
(null)

Spanien var väl klart bäst.  Jag har så många bilder att det är helt galet från åren där.  Kameran var med ÖVERALLT.  Till och från alla hundratals vevor till skolan med siesta, 

(null)


dagar på stranden, 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

promenader, 
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)

(null)

(null)         
(null)

maten,

(null)
(null)
(null) 

 hemmet, 
(null)

(null)
Efter vårt "semesterboende", när impulsiva jag bestämde mig för att långsemestern skulle bli en flytt så blev detta vår bostad.  Jag försökte hitta videon inifrån hemmet utan framgång.  En 4:a med en 50-något kvm terrass med utsikt över stad, berg och hav, en mindre balkong i anslutning till ett av somrummen med utsikt över andra sidan staden och havet så hade vi konstant sol.  På sommaren var det varmt men helt underbart att kunna sola mitt i vintern då man kunde ligga i lä, två badrum vars ett duschrum på terrassen med sittplatser (haha), ett mindre kök men med MÅNGA vällagade måltider, ett vardagsrum som användes sporadiskt, själva bostaden med en lobby och vakter, tre pooler att bada i: liten, mellan och stor.  Minns att jag blickade över terrassen ibland och såg folk bada i februari.  Utöver det så var det stängt på siestan för att respektera tystnad.  Där var alla (inklusive barn) vakna sent, middag serverades sent och så var ju allt stängt några timmar mitt på dagen (även skola).
Efter vistelsen i denna fantastiska lägenhet så hittades mögel och fuktskador tyvärr, så vi flyttade ett par kvarter bort till ett trevåningshus - fast i lägenhetsformat - då det var mitt på en gata bland lägenheter.  Det var också ett häftigt boende.  Fem olika sovrum, en "spa avdelning" med bubbelbad och bastu (användes flitigt hahah), flera badrum, tre balkonger, en takterrass, litet kök, matsal och vardagsrum och utsikt till havet mellan husen på gatan då stranden låg ett stenkast bort.  Trivdes där med, det fanns gott om sängplatser och egna rum plus gästrum men höghuset var ändå drömmen.  I ett senare inlägg tänkte jag publicera bilder med den galet harmoniska utsikten - nu när jag sökte i arkivet så fann jag ju alla dessa fantastiska jäkla bilder som skapade lyckan inom mig, alla minnen från då som stärkte mig till den jag blev.

utsikten... allt var så jäkla fantastiskt.
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)

(null)
(null)

(null)

Men även innan.  Innan sociala medier var så vanligt som nu.  När man inte kände press, kunde skriva inlägg från hjärtat utan bilder, men sen kom fotobloggen igång och jag dokumenterade så mycket av Emilias unga år, sedan graviditeten med Elian och året därefter.  Man var stor och på topplistor - men det var ingen stor konkurrens.  Jag körde mitt race, min egen stil, jag var brutalt ärlig, tiden av perfektion som numera finns hade inte skapats.  Jag skrev dagligen, i många inlägg, om hur livet var.  Emilia började fotas med "dagens outfit", jag gjorde videos och kollage och allt var bara kul.  Jag var en ung ensamstående mamma, utan press eller prestationsångest så kunde jag leva på bloggen (och fotograferingen) och det gick jäkligt bra.

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


(null)

Jag får acceptera läget idag, att allt har ändrats och mina barn blivit äldre.  Men hoppas ändå på att övertala dom att köra en plåtning på "vår plats" så länge träden blommar så fint.  Hade gärna tagit tid vid vitsipporna med - som även det varit en obligatorisk tradition (barnen tyckte ju att det var kul, därav hade jag den gåvan att leva såsom jag kunde).
Jag vill så gärna ha färska porträtt även om jag är tacksam för alla tusentals bilder som man kan titta tillbaka på.
Jag tar alltid tillfällen och fotar med mobilen för det är liksom det som erbjuds och jag har alltid känt att jag kommer göra det som barnen vill.  Dom var den stora delen av alla mina bilder och texter.  Och när allt sakta ändrades och livet är som det är nu så kommer jag ALDRIG tvinga dom till något.
Det kan dock hända att jag mutar dom i år, haha nej då, men fasen... det är så jäkla vackert ute, vår är bland det häftigaste bildmässigt i Sverige (för mig) och jag vill kunna ha några ordentliga bilder i alla fall.  Jag vet att det är kul i framtiden då dom tycker att det är kul att se tillbaka på gammalt, så jag kan bara hoppas.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Så många härliga vårminnen, oavsett omständigheter och tider som var.  Jag och min trio - det kommer alltid vara livskraften, dom kommer alltid vara meningen med livet och kärleken de giver blir min glöd och mitt driv.

Ingenting är enkelt, faser tacklas, barn i så olika åldrar vilket medför så himla olika lösningar på olika vis, då så mycket unikt sker.  Småbarnstrots, sömnbrist och kånkande är ett slags lass.  Sen har man sitt privata liv, ens eget och huvudansvaret.  Sen så har storbarnen sitt.  Storbarn som ska hitta sina vägar i livet, sig sjäva, landat i dagens digitala och tekniska väg.  Tonåring som blivit just en tonåring.
Samtidigt jobbar jag på att bearbeta det som jag inte kan få ogjort, allt som hände som satte så djupa spår.  Som sagt så betyder barnen allt för mig och jag önskar att jag kunde trolla bort det som än spökar i hjärnan. 
Det finns SÅ mycket som jag arbetar på inom mig, saker jag önskar kunde bättras och givetvis är vissa svackor djupare när man börjar gräva, prata, ta itu med saker som tynger en.  Det finns verkligen en lång lista på saker jag önskar att jag kunde förändra.  Men det kan jag inte och på något vis ska man bara acceptera det, handskas med det, leva med det.

(null)

Detta lade jag upp med ett tidigare kollage om träning/ätstörningar och på vilket sätt jag jobbar med mig själv här, hur jag har kunnit övervinna det, något som bearbetas stenhårt med.
Något jag värnar om extremt är min självrespekt.
Jag vill inte skriva särskilt mycket om det nu då jag förklarade ordagrant i inlägget på instagram, dock kan man inte skriva mycket och jag har mer att tillägga.  Det är en monster-aktivt sjukdom som är så himla komplex, jag kan komma på mig själv att ogilla saker med min kropp men tittar på bilder från när det var som värst och tröstar mig själv med att detta i nuet är fan så mycket bättre än då.
Som sagt så kommer jag ägna ett eget inlägg om det här senare med fler bilder.

Det tråkiga är ju just den ångesten man får.  Sociala medier har exploderat.  Allt ska vara perfektion och jag klarar inte av den pressen.  Jag gillar det inte.  Hur folk jämför sig, tävlar på ett vis, alla ska vara lite bättre, ha lite finare hem, ha lite snyggare kläder, allt i perfekt skick och jag köper det inte.  Livet funkar inte så.  Sedan kommer trollen, som är missunnsamma och har den klassiska svenska avundsjukan.  Man ska ha det så bra som möjligt utåt men sen får man skit för det med (eller dom - som numera är aktivast).  Jag ska väl inte säga att det är så hos alla.  Det finns mycket pepp och kärlek med.  Genuint folk med.  Ärliga influencers som skriver och visar det jag ofta gjorde förr. 
Men det ska ändå levereras och publiceras perfekt. Man ska tänka både en och två gånger innan man fotar och publicerar.  Allt har ändrats.  Från hur det var förr tills nu.
Jag vill kunna skriva av mig när och hur jag vill, jag vill använda mig av dom bilderna som jag vill, jag vill göra allt för mig.  Men allt ledde till just den där prestationsångesten och då är det inte KUL.  När man känner att man måste ha ett perfekt innehåll och perfekta bilder till, få läsare intresserade och det blir en ond cirkel av ren och skär stress.

(null)

Min självkänsla dog ju förut.  Allt jag var lämnades i bitar och jag pusslar ihop mig själv, vet vad jag är bra på, vet mina brister och vad jag skulle vilja ändra men faktum är att de senaste åren förändrade mig.  Även om JAG är tillbaka så kan jag hamna i gamla mönster som jag omedelbart behöver bryta och ta en paus, för att komma på rätt spår igen - då mycket mörker ändå tog plats inom mig pga saker som skedde i livet.  Saker som givetvis bearbetas men det sker varken över en natt eller över ett år. 

Jag vet att jag är den bästa mamman till mina barn, jag vet att jag är stark nog att bita ihop och få allt gjort som måste göras.  Jag trivs med mitt ansvar och jag ifrågasätter inte den mamman jag är.  Kommer inte hända.  På den punkten är jag så självsäker, det må ha rubbats under en rejält giftig tid i livet men det har jag ju förstått i efterhand.  Jag har varit mamma halva mitt liv hittills, halva tonåren och hela mitt vuxna liv fram tills nu.  Att prioritera barn och ge dom allt.  Där tänker jag varken skryta eller säga annat, det är helt enkelt naturliga modersinstinkter som alltid funnits.  En kärlek som inte går att jämföra och en känsla av att ständigt vilja göra alllt trots att mammalivet inte är guld och gröna skogar alla dagar, det är ett himla tufft jobb men det bästa av alla ändå!

(null)

Dock är mitt självförtroende inte detsamma.  Jag blir trött snabbt om jag känner inre stress.  Som att leverera intressant material med kvalitet t ex här.  Det är därför jag nämnde det nostalgiska.  När bloggen var en fri plats för MIG.  Det var roligare då jag skapade många inlägg om dagen - och jag sket fullständigt i gällande vad andra skulle tycka - då det bara var skoj, en slags ventilation och feedback på köpet.  Läsare blev så himla viktiga för mig, ni ÄR viktiga för mig.  Men med explosionen av olika sociala kanaler, influencers, olika sorter av personligheter, yta, ja men så många olika kanaler och målgrupper... med det här havet av perfektion hos så många.
Det den yngre generationen inte förstår (generationen som faktiskt växer upp bland sociala medier då det blivit så vanligt. Standard.), det är att saker inte är såsom det visas upp i många fall.  Fitness och alla träningsinriktade vet hur man poserar/flexar/hittar bäst ljus.
De inom skönhet ser inte alltid ut som på bild.  Det krävs mycket för en enda bild och den som säger att man tar en bild på sig själv och publicerar är likt en droppe i havet.  Folk spenderar timmar på att förbereda bilden, tar många bilder och väljer ut den bästa.

(null)


Dessa var ju bara några exempel.  Men om jag känner press på mig så kan jag bara tänka mig hur ungdomar tänker.  De som lever bland detta om hur man "ska" se ut, hur ens egna bilder "ska" tas (egen bildstil är inte lika vanligt idag jämfört med i början, där många hade sin egen stil).  Hur man "ska" leva, bo, inreda, socialisera, äta, dricka osv osv osv, listan är lång.
Jag vet att många ungdomar lever med ständig press.  Det är tråkigt.  De lever även i en värld där mycket sker via det tekniska.  Där man inte pratar i person.
Jag tittade på trolljägarna (programmet som de bad mig vara med i) och vet ju det där klassiska "kaxig bakom skärmen" men i person, face to face? Det har alltid varit enkelt att sprida hat på nätet, sitta och skriva fruktansvärda saker, stalka vissa bloggare och ständigt förolämpa dom.  MEN i detta programmet fick jag se hur pass mycket värre det har blivit.  Mina barn växer upp och kommer växa upp på sidor där ungdomar, barn, vuxna, alla möjliga - blir dödshotade bland kommentarer.  De kommer växa upp bland människor som är enormt tuffa bakom sina skärmar men som ALDRIG skulle stå för det irl.  Det har jag redan märkt av, då man kan skicka elaka ord men sen? Dagen efter vid en konfrontation... då är man inte lika kaxig längre.

(null)
(null)

Jag har börjat tänka för mycket.  Haft perioder då jag inte ORKAR tänka, för det är fullt ös i livet och jag minskar på all stress som går.  Bilder här ovan är sådant man tog, lekte kort med och publicerade, shiet vad MÅNGA arkivbilder jag har, helt crazy.
Jag orkar inte tänka på vad andra vill ha, jag orkar inte tänka på hur andra ogillar/gillar hur jag ser ut, jag orkar inte tänka på min ärlighet som retar upp folk och ibland fel människor helt utan mening eller anledning.  Jag orkar inte fundera på om texten är tillräckligt bra, att bilderna inte duger eller passar in.  Jag orkar inte tänka helt enkelt.  Tänkandet leder till press, vilket leder till att det inte kommer från hjärtat, vilket leder till att man lever i en värld där man inte ska få vara sig själv, vilket då leder till "vad fan ska jag leverera idag då? Inget", som leder till ångest och sedan än mer ånger när man vet vilka fina personer som läser mina rader och väntar på uppdateringar och helt plötsligt får man känslan av att man gör människor besvikna.

Att man kan känna att det man en gång i tiden var bra på, nu blir ett misslyckande.  
Jag förstår att unga växer upp med sämre självkänsla än hur det var förr.  Sociala medier är SÅ kul, verkligen.  Det är något jag brinner för.  Men prestationsångesten kan göra en självsäker människa osäker till och från.  Självkänsla kommer alltid vara en färskvara.
Jag har levt både med det tjockaste skalet någonsin, tuff, med ett självförtroende till max, trygg i mina skor och helt "untouchable".  Till motsatsen, ett trasigt skal med tomt innehåll, dagligen ifrågasättandes om hur misslyckad man blivit, en självkänsla lika med noll och ett självdestruktivt beteende. Ett litet ont ord hade fått hela min värld att rasera.
Sen har har jag varit mittemellan, inte tuffast i stan men inte heller med en misslyckande känsla av värdelöshet.
Jag är mänsklig, känslig, jag har varit vilsen som andra, jag har varit 100% nöjd med min tillvaro, jag har varit sjuk och frisk, livet har helt enkelt gått upp och ned.  Ibland snabbt, ibland så snabbt att man själv inte hinner med.

Men en sak är säker och det är att ingen människa ska jämföra sig med någon annan.  Det finns särskilt onda människor.  Men det finns även till störst del humana människor som begår misstag, lär sig av dom, har respekt och empati för andra och hyllar istället för att trycka ner.  Ingen bör känna sig bättre än en annan, se ned på någon annan.  Vi alla är skapta olika och så borde det vara. Man ska få lyfta sina egna egenskaper och inte smälta in bland smeten av hur man ska vara och hur man ska leva.

(null)

Därav blir jag glad när ni lämnar spår.  När jag väl har suttit med ett inlägg i timmar och lagt min själ i det hela så stärks jag givetvis av att folk gör så lite som att trycka på en gilla-knapp.
Extra glad blir jag av att läsa era fina ord, att gå in och läsa kommentarer som värmer kan man leva på länge.  Det är även inspiration.  Jag ser att folk visar uppskattning och plötsligt får man en nytändning och får massor att vilja dela med sig av.   Då behöver jag inte tänka, då får jag vara jag.

Jag vet att flera sa att de hellre ville ha fler korta inlägg än inga alls, när frågan ställdes förut.  Självklart är regelbunden uppdatering bra mycket roligare - men det är där det skär sig.  Jag kommer inte bli en i mängden av de med sociala medier som har det "perfekta livet".  Jag kan inte vara den som skriver, gör och ser ut som man idag "ska".
Jag känner att jag nu börjar skriva i cirklar och upprepa mig men jag hoppas att ni förstår hur jag menar.  Jag hoppas att ni förstår hur viktiga NI är för mig här.

(null)


(null)

(null)

(null)

Jag tänker ofta på både bloggen och instagram, ibland är jag fylld av inspiration och ibland går det bara inte.  Skriva för skrivandets skull.  Det vore bra mycket enklare - så det inte blir såhär långa inlägg såklart.  Men jag jobbar på att bli starkare i mig själv på många sätt och vill ni visa ert intresse och stöd så gör gärna det! Gilla de inlägg som ni uppskattar.  Det ger mig oftast en knuff åt rätt håll.  Sen blir det tystare (mycket händer i livet - MYCKET!) och jag fokuserar på det, tappar lite av självförtroendet ibland och det är då ni alltid har funnits där.  Genom varenda lucka av kaos, genom hjärtesorg och trauma, genom glädje och lycka så har ni visat er omtanke vad det än gäller - så jag hamnar på ett konstigt ställe där jag återigen inte vill göra er besvikna med innehåll som är tråkigt.  Och där har vi det återigen: prestationsångest.  Så era avtryck kommer alltid betyda mer än vad ni kan ana.  Så länge ni vill att jag fortsätter med det jag gör!

NU rundar jag av.  Cred till er som orkade ta er igenom allt detta, hela långa inlägget om allt.