Under nästa år kommer vi förmodligen få barn nummer två om allt går vägen. Vad tyckte du var den största skillnaden med att få en andra, respektive en tredje? Har du några tips till en blivande tvåbarnsmamma? :) Jag är mest orolig över spädbarnstiden då det bara är att glömma alla rutiner i början med en bebis.

Först och främst: GRATTIS! "Ett barn är inget barn" sägs rätt ofta och jag kan hålla med. Den första prövningen är svartsjukan. Man är alldeles kär i sin nyfödda bebis och hon/han ligger ju mest fastklistrad på kroppen. Det kan vara svårt att ge det första barnet samma uppmärksamhet och oftast blir de ju svartsjuka, men för många är det övergående rätt fort. Sedan är det som du säger med rutiner; det är jäkligt svårt att hålla tider. En bebis kanske inte är hungrig just när man ska iväg och lämna på förskola/skola men blir det mitt i allt, eller som i mitt fall så skulle både Elian och Elise prompt ammas preciiiiiis när det var dags att gå mot skolan - hur jag än gjorde... vaknade tidigare, vred på rutiner osv men det funkade inte, så det var en enda stress. Eller det typiska under vintern: man får på alla barn kläder och ytterkläder, klär på en bebis, drar på sig skötväskan och inser att bebis har bajsat, haha.
Mina tips är väl att tänka MYCKET på första barnet. Hon eller han kommer känna sig åsidosatt när alla släktingar, vänner etc kommer för att hälsa på bebisen och den får all uppmärksamhet, detsamma gäller ju er föräldrar... ni kommer ha fullt upp med en ny bebis, så låt gärna barn nr 1 vara med och hjälpa. Istället för att säga "vänta lite jag måste mata/byta blöja/klä på eller av" etc så kan man inkludera barnet och fråga om denne vill hjälpa. Och när det gäller de allra första påhälsningarna så finns det fina människor som köper "storebror/storasyster-presenter" samtidigt som bebisen får den traditionella presenten.
Men med tiden så kommer man in i det, allt faller på plats och det blir till någon slags rutin ändå. Första tiden ÄR jobbig men många kan även få "drömbebisar" som knappt märks - så det är så himla olika.

Det ÄR stor skillnad att ha flera barn, alla ska älskas lika mycket, få lika mycket uppmärksamhet osv och det kan bli tufft... speciellt som det var för mig när Elise var bebis och hade kolik. Hon behövde mig hela tiden och jag mådde så kasst över att inte kunna ge hennes syskon exakt samma tid.

 
 

Vill du plugga upp dina betyg och studera i framtiden? isåfall inom vad/vilket yrkeskategori?:)
Ja, det var faktiskt en sak jag hade tänkt göra i år men sedan blev allt som det blev. Min barndomsdröm var att bli kläddesigner och jag hade velat plugga för att kunna jobba med barnkläder och helst få till mitt eget företag inom det. Jag älskar barnkläder, den drömmen får vänta lite. Nu kommer jag dock fokusera på mitt nuvarande företag, mina kanaler, min fotografering, mina böcker - och samtidigt ha mitt butiksjobb på sidan om. Jag hade tänkt plugga till något HELT annat men dessa tankar var under tiden som jag inte riktigt var mig själv - då skulle jag plugga till något som jag kunde skaffa mig ett jobb som gjorde mig så rik som möjligt. Pengar, pengar, pengar..... jag är glad att jag inte är där längre. Jag följer mitt hjärta och min passion tills vidare.


Emilia är ju snart lika gammal som du var när du fick henne.
Vad hade du sagt/gjort om Emilia kom hem och sa att hon var gravid?
Ahhhh sluta! Jag vill inte bli mormor när jag är runt 30, haha nej då. Nu är Emilia verkligen inte "sån", men jag hade sagt till henne att det är en kamp, det är inte lätt, det kommer vara många tuffa år framför henne. Jag har ju mina egna erfarenheter att ta till med. Men jag skulle stå bakom henne i vilket fall som helst, jag skulle och kan aldrig tvinga någon till abort.
Men Emilia är duktig i skolan, har bra kompisar och människor som hon umgås med, hon ska plugga länge och sedan få sitt drömjobb och stabilitet. Dessutom är vi väldigt öppna med varandra och den dagen hon har hittat sin kärlek och hon är redo - så vet hon vad hon ska göra och att hon då kan vända sig till mig. Jag tror faktiskt dock inte att det kommer ske på ett bra tag. Emilia är unik. Visst kan en tonåring ändras från ena dagen till den andra, men det viktigaste är att det finns tillit mellan oss och det gör det verkligen. 

 

Hejsan. Vill först bara säga att jag tänker på er ofta och jag hoppas dessa dagar som är kvar kommer gå fort ❤️
Har följt dig sedan Emilia var liten knodd 😊
Vart är det du jobbar nu? Var det pga av "X" som du valde att flytta hem från Spanien?

Vad roligt att du har hängt med så himla länge, blir alltid fascinerad när folk säger det... det är ändå 14 års utveckling som alla har fått se som följt oss sedan dess! Men till frågorna: jag har jobb på en underbart mysig secondhand butik, men kommer satsa mycket på fotograferingen, böcker, bloggen och allt nu framöver. Jag har fått en enorm glöd tillbaka och vill fortsätta med det jag verkligen älskar att göra. Att jobba i butiken är en bra sysselsättning då och då - det var längesen jag inte var min egen chef så det är alltid roligt att "behövas" av någon annan och få beröm för mina arbetsuppgifter. Där ska jag mest styla:a om i butiken, hålla det snyggt och då och då stå i kassan.

Har du ngn gång funderat på att starta en fotokurs ? Kram /Paula

Jag höll i en kurs för några år sedan, men det var ett samarbete. Jag skulle tycka att det vore superkul att hålla en fotokurs om tillräckligt många skulle vara intresserade.


Svaret på detta kanske kommer i ditt inlägg om träning. Men jag reagerade starkt när du la upp bilder då då såg extremt mager och "övertränad" ut. Var det då du mådde som sämst och var träningen ett sätt att fly? Kram

Ja, nu har jag ju redan gjort ett inlägg om detta, så här fann du nog alla svaren.


Vad är planen med E och xx?
(Jag bytte ut namnen, då jag sa stopp gällande all negativitet, personangrepp och tråkigheter. Nu vill jag bara ha positiv energi här, övervägde att inte svara på frågan alls men gör det då det inte innehåller något negativt).
De skulle introduceras successivt, när den värsta stormen blåste över och E var mer "mottaglig", nu har h*n behövt och behöver lugn och ro och trygghet efter allt som hänt, h*n blev ändå väldigt sviken i början på våren och har lidit extremt över hur våren såg ut. H*n är en individ med känslorna utanpå, en grubblare som analyserar - och det hade gjort mer skada än nytta att gå för fort fram - då många negativa frågetecken hade skapats i huvudet. Så vi enades om att det skulle bli bäst att få till en långsam upptrappning av träffar så de kunde lära känna varandra - när vi fått lite mer klarhet i situationen med Elise och E därmed inte är så sårbar och känner sig tryggt redo. Just nu har jag ingen aning om vad som kommer hända, men hoppas på det bästa för mitt barn såklart. Jag vill alltid att samtliga av mina barn får vad de förtjänar.


Kan Emilia fortfarande spanska? :D
En hel del, men tyvärr inte på samma sätt som när vi bodde i Spanien - men hon snappar upp saker fort, så det kommer sitta.

 en liten Emilia i Spanien


Jag funderar på att ev. försöka bilda familj på egen hand, och skulle därför gärna vilja höra vad du, som är, och har varit, ensamstående förälder i långa perioder, anser är det viktigaste som ensamstående förälder (någon egenskap/tillgång/förutsättning/etc.)? Och vad tycker du är det svåraste med att vara ensamstående?

Vad kul, hoppas allt går bra! Har du stöd runt dig? Många gånger kommer man behöva ventilera och då och då få avlastning. Framför allt i början då bara en dusch kan betyda supermycket. Sedan kommer du eventuellt känna att det enda du är, är mamma. Att man inte gör något annat än att vara mamma, så det är viktigt att kanske få avlastning när barnet blir större så man inte glömmer bort sig själv helt och har tid att göra det man själv tycker om. Man behöver tålamod, massor med tålamod. MEN nu är alla bebisar och barn olika, vissa är krävande som bara den och andra bara hänger på, kan ligga på en filt och sysselsätta sig själv osv... man vet aldrig vad man har att vänta sig. Att vara svårast är ju att jag är ensam med flera barn, jag vill aldrig göra skillnad på dom men samtidigt ge dom lika mycket uppmärksamhet - vilket kan vara svårt då ett yngre eller mer krävande barn behöver mer tid och då får de andra mindre. Men då satsar jag på dagar då jag kan ta med mig ett barn, hitta på något och ha kvalitetstid med bara denne.
Åh, det finns så mycket att skriva om, jag har skrivit inlägg tidigare och skulle kunna göra igen. Man blir trött, det är inget snack om saken... man ska ju ta hand om ett hem, laga mat, ta hand om bebis - sedan barn, jobba, kanske inte sova på flera år men ändå fixa allt själv. Personligen tyckte jag att jag blev van. Jag visste ju inget annat, jag hade hela tiden mer eller mindre varit ensam med Emilia, sedan kom Elian och jag vet att jag hade dåligt samvete över att han krävde mycket (amning, bli buren, sova dåligt etc) och Emilia kunde bli svartsjuk.
Men sedan finns det så mycket positivt också, man behöver inte ha några förväntningar/förhoppningar av hjälp för att sedan bli besviken, man kan uppfostra dom precis som man vill och tycker är bäst, man har inte någon annan "i vägen" och bäst av allt så får man ju ALL kärlek. Man är den enda föräldern, den största och viktigaste vuxna människan för de barnet/barnen och de ser ju upp till mamma och delar med sig av SÅ mycket kärlek. Så för att sammanfatta: Det är och kommer vara tufft som bara den - men samtidigt det allra bästa som finns... ett rent mirakel att få äran att bli förälder.


Hej! Här kommer en fråga. När du bodde i Spanien så berättade du ofta att din brorsa " morbror" kom och hälsade på er och hur kul ni tyckte det var. Du nämner aldrig han längre... vill han inte vara med på bloggen eller har ni tappat kontakten? Om det är en känslig fråga behöver du inte ta med den. i bland känns det som du är så ensam i detta förutom din faster då som hjälper dig mycket. Men det är säkert bara så att din egna familj inte vill bli omskrivna här på bloggen. Kram

Åh! Nej, nej, nej... jag är så långt ifrån ensam i detta. Jag har ett stort nätverk som står bakom mig och alltid finns där. Min bror och jag har samma kontakt som vanligt, dock bor han utomlands så man träffas inte så ofta och mina egna föräldrar har inte velat vara med på bloggen tidigare, samt att vi under en period inte fick ha samma kontakt men det är bara bra nu. Så vi har många runt oss som verkligen bryr sig.


Min fråga: Emilia håller ju på med hästar. Har Elian något fritidsintresse/ aktivitet han tycker om att göra efter skolan?
Han är en fotbollsfantast! Det är det bästa han vet, han kan allt om varenda lag och spelare, samlade ett tag på kort tills det blev helt fullt och ägnar gärna dagarna åt att spela fotboll. Utöver det så tycker han om tv-spel och där är vi inte riktigt överens över hur mycket spelande som är okej eller inte, haha. Men det är fotboll som är fritidsintresset! Och så älskar han att umgås med sina vänner. Han följer även en del "gamers" på youtube. MEN ibland blir mamman glad när han är ute och leker efter skolan. Han har ju växt ifrån leksaker hemma - men på gården brukar de leka en hel del lekar och det tycker jag är perfekt! Han behöver det.

 


Hej! Upplever genom dina inlägg att Elise är väldigt duktig på att prata för sin ålder. När släppte talet för henne? Har en son på snart 1,5 som säger något ord här och där, men längtar så till han börjar prata mera. Hur mycket kunde Elise vid 1,5?

Ja, Elise pratar väldigt tydligt för sin ålder, fått beröm av släkt och förskola. Hon kan dra 3-4 ords meningar, förstår väldigt mycket och gör sig förstådd väldigt lätt. Men så har hon såklart sitt egna lilla språk som används i lekar etc, haha. Jag minns inte exakt, men hon började prata tidigt - sa flera ord innan ettårsdagen. Det hon blev så älskad över var hennes "heeeej" när hon var runt 9 månader och framåt. Hon sa det på ett speciellt sätt och varenda kotte smälte såklart. Talet släppte alltså väldigt tidigt och runt 1,5 kunde hon i princip få ihop korta meningar. Grammatiken är givetvis inte som den ska men hon kan t ex säga "mamma komma sitta där" och peka på en plats på golvet bredvid henne. Och sådant har hon kunnat länge. Och envis som hon är så blir hon frustrerad om någon inte förstår henne, då kämpar hon på och ger sig inte förräm hon har bivit förstådd, haha.


Hej! Jag som följt dig länge har uppfattat det som att du gått från "naturligt utseende" till mer och mer "fixad" och yta, med rejäl solbränna, fransar och bryn och massa smink och djup urringning i nästan alla bilder. Vad tror du att det beror på? Är det någon slags osäkerhet kring dig själv som uppstått på senare år, har det med ditt tidigare förhållande att göra? Du är väldigt fin som du är!

Tack så mycket. Jag tror snarare att det handlar om att sminket har förändrats. Jag har alltid älskat smink (men går ändå osminkad 90% av tiden - har lagt upp flera bilder på mig så på instagram, du får tänka på att jag kanske passar på att fota när jag väl är sminkad också) - men nuförtiden finns det ju huuur mycket smink som helst och det är kul att prova på nytt. Det var även skönt med fransar - för då kände man sig fräsch osminkad också.  Sedan så har mina ögonfransar blivit mindre och glesare med åren, så det är inte ens fint med mascara.  Nu har jag slutat med ögonfransförlängning och provar serum istället för att få finare fransar som dom är.  Ögonbryn har jag alltid fixat med, bara de att jag har ändrat formen och färg ibland på sistone. Färg och "bränna" gillar jag då jag i princip ser döende ut när jag är vinterblek. Min hud blir grå och jag har alltid ringar runt ögonen och dessa blir ju kolsvarta då. Och jag har samma slags kläder nu som tidigare, men har man gjort en operation så ser brösten såklart annorlunda ut. Det handlar absolut inte om någon osäkerhet, jag är trygg i mig själv men tycker om att känna mig fin för min skull. Vissa dagar vill jag vara sminkad. Vissa dagar skiter jag i allt fullkomligt. Nu har jag dock slutat med att göra naglar och fransar. Men det kanske kommer en dag då jag vill göra det igen och jag ser inga konstigheter med det. Jag är inte den enda i världen som gör det.  Det viktigaste är att man ska känna sig nöjd i sitt eget skinn. Jag vill se ut som jag gör för min skull.

Här är lite bilder på mig för många/några år sedan, man ser att jag sminkar mig ungefär likadant, men att former och färger ändras... och "brännan" har alltid gjort mig väl så jag slipper se döende ut.  Och de första bilderna ser man naturligt långa fransar - vilket försvann med åren.

 


Har du ingen kontakt med dina föräldrar? Växte du upp med din faster?
Hoppas detta inte är en känslig fråga- radera den isf!

Jo då! Jag har kontakt med dom. Det fanns en period i livet då jag inte fick ha kontakt med dom, en period då jag själv inte kunde det men det var längesen och nu är allt jättebra. Jag har alltid tidigare haft en nära relation till mina föräldrar enda sedan barnsben då vi reste runt så mycket och det ofta bara var VI. Sedan flyttade vi till Sverige för gott och då ändrades mycket med åren. Men man kan inte älta allt, som sagt... nu är det bra! De är engagerade morföräldrar och lite för engagerade föräldrar (haha).
Min faster finns alltid här för mig, har fått hjälpa med en massa och jag ser deras hus som mitt andra hem. De flesta somrar när jag bodde utomlands som barn, så var vi i Sverige och då bodde jag alltid där. Hon har fått hjälpa mig i många svåra situationer och kallar mig för sin tredje dotter.


Jag vet att du för länge sen gjorde ett inlägg om din uppväxt i USA, har du lust att göra ett till på respektive länder du bott i?

Absolut! Det skulle vara roligt med bilder till det inlägget, men det har jag inte tillgång till i dagsläget, men jag ska se om jag kan rota fram något. Ett inlägg kan jag skriva i alla fall!

Hur kom du fram till barnens namn?

Emilia skulle ha hetat x antal andra namn ett bra tag, sedan såg jag namnet Emilia i ett reportage i en tidning och föll pladask. Elian hade också flera förslag, jag gillade Kelian men ville att det skulle bli ett E-namn och då blev det Elian. Och så föll Elise in på samma spår, ett namn på E och efter mycket sökande så blev det bara Elise. Jag var ganska ensam om att söka namn, jag läste upp allt möjligt högt men jaaaaa... (för Elise skulle garanterat vara en kille och där hade namnet bestämts av någon annan än mig, haha) men jag och Emilia plöjde igenom namnsidor, hon gillade Celine men det var ju det där med att fortsätta med E och Elise ÄR ett väldigt fint namn. Och tur att hon såg ut som en Elise. Emilia nämnde Elise tidigt - då var jag inte sådär jättemycket för det, jag hade drömt om en dotter som skulle heta Elle. Men med veckorna så förälskade jag mig i namnet och den andre föräldern sa inte så mycket om saken så namnet godkändes helt enkelt.

Skulle du önska att få enskild vårdnad om Elise?

Jag vill att Elise ska få det hon förtjänar, att alla mina barn ska må bra. Och jag vill aldrig mer vara med om samma sak igen, som jag tvingats vara med om. Det är allt jag vill. Jag vill vara och vet att jag är den bästa mamman till mina barn och då ska dom inte behöva gå miste om det heller.

Vart/ hur ser du ditt liv om 5 år? 

Då har jag rett ut misstag som jag begick gällande ekonomi när jag var yngre för längesen - så jag slipper tänka på det, jag har flyttat - kanske inte till radhus eller hus nu när jag är ensam... men i alla fall till något annat, jag har släppt en eller flera böcker, jag fotograferar så mycket det bara går och är uppbokad så mycket jag orkar, är en engagerad mamma till två barn då Emilia då har fyllt 18 och kanske gått sin egen väg.
Men om jag får önska så får alla barn bo kvar tills de är sisådär mogna nog att gifta sig och skaffa barn. Eller så köper vi en enorm herrgård och bor allihop tillsammans - alla med en egen del av huset, så man inte går på varandra... men så att jag ändå har alla nära om jag vill kramas eller titta till dom! Hönsmamma, jag? Nääee...

Hej!vad roligt med en frågestund!
Ha du kontakt med Emilias pappa?vart bor han?

Nej, jag har ingen aning. Jag och Emilia pratade om honom ganska nyligen. Hon har absolut ingen vilja att kontakta honom (än). Men jag visade bilder från när vi var med i DN bland annat och då fick hon i alla fall se ut hur han såg ut (då), för det ville hon.

 var inte alls meningen att bilden skulle se ut som den gör, haha, hon frågade något om sitt öra och hår.
 

Hur många barn har xx?kommer ihåg att kag läste mammans blogg till xx första barn,vad hette den flickan nu igen alltså barnet?

(Har tagit bort namnet pga att jag har sagt stopp) Jag har ingen aning och har inte med det att göra. Jag vill inte hänga ut andra barn med hela namn här, så det känns inte rätt att skriva det.

Varför bodde du hos din faster när Emilia va liten?varför bodde du inte hemma hos dina föräldrar?

Jag gjorde slut med en kille som jag bodde med, vi gick in i ett förhållande alldeles för snabbt och jag kände att känslorna svalnade. Min faster hade en tom övervåning. Alltså rum så både jag och Emilia fick egna sovrum och badrum. Mina föräldrar bodde i en del av ett hus (som en lägenhet: en 1:a med kök, badrum och sovrum plus mysigaste uteplatsen och gården, men vi fick ju inte plats att bo där. Emilia var dock där jätteofta, det var på en mysig ö, helt idylliskt... man behövde åka egen båt till ön och Emilia var ju deras lilla ögonsten (som de skämde bort alldeles för mycket) - så hon sov ofta där på helger etc. Och då var jag gärna där på dagtid.
Senare när Elian kom till världen, så var resten av huset ofta tomt och då fick vi snällt nog sova där (han som ägde huset var hur snäll som helst), så då kunde vi åka dit hela lilla familjen då och då på sommaren. Men då hade jag iofs redan fått en egen lägenhet också, så jag kom av mig lite, haha!

 från min fasters hus nu...
 
och mina föräldrars hus på ön...
 


Hur pratar du med Emilia omkring din bröstoperation? Vad har hon för tankar och hur möter du dem?
Kram

Oj, ja du, Emilia har varken tankar eller frågor om det. När det väl var dags så behövde jag knappt förklara (jag hade fött och ammat tre barn och hade inget mer än skinn kvar), hon bara förstod... sedan har det inte blivit någon stor grej av det. Skulle barnen prata om det så skulle jag självklart svara på allt, men det är ingen som tänker på att det är gjort. Jag ser ut som jag ser ut nu. Jag är noga med att säga till Emilia att hon är fin precis som hon är, att hon är en naturlig skönhet och visst är hon nöjd med sig själv (som borde vara självklart) - men hon gillar också mycket smink ;)

 


Hej! hur är Emilia som person? Dricker hon alkohol/har hon testat? Kommit hem full någon gång?

Nej verkligen inte. Hon är helt anti alkohol, vill inte prata om det, har inget intresse av det överhuvudtaget och jag tror att det kommer dröja ett bra tag innan det blir aktuellt pga flera anledningar faktiskt. Emilia är en lugn tjej, hon tycker om att vara med sina vänner, hon har ett extremt stort hjärta och bryr sig om alla - och önskar nog att hon kunde vara lite överallt samtidigt för att finnas till hands överallt. Emilia är även väldigt öppen och ärlig med mig, ställer frågor och beter sig på ett väldigt "laid back"-sätt (som jag själv inte direkt gjorde som tonåring framför mina föräldrar). Emilia ser mig nog mer som en äldre "vän", en vägledare och ibland får jag påminna henne om att jag faktiskt är hennes MAMMA... tänk er "Gilmore Girls" lite. Hon är även motsatsen till mig som är en tidsoptimist. Hon ställer klockan fyra timmar innan hon ska göra något till skillnad från mig som ställer klockan så att jag hinner dricka en kopp kaffe och klä på mig innan. Säger man tidspessimist om motsatsen då? Hmm. Hon skäller på mig om det blir stress, hon älskar vällagad och ordentlig mat, hon tycker om ungefär samma serier som jag gör, hon är också en grubblare som oroar sig för småsaker (i onödan ibland) och jaa... vad mer kan jag säga om hur hon är? Hon är underbar helt enkelt. Ödmjuk, omtänksam, artig, ambitiös och extremt snäll. Den bästa tonåringen i hela världen. Jag är lyckligt lottad och så stolt över henne.

Jag undrar vad det var som fick er att flytta hem från Spanien?
Spanien var MIN plats till en början. Det var dit jag bokade enkelbiljetter då jag inte var bunden till Sverige längre. Mina sår läkte där, jag hittade mig själv där, jag fann harmoni och ett inre lugn. Sedan blev det inte lika mycket "mitt", mer vill jag inte säga. Jag behövde flytta för barnens bästa och även om jag kan sakna den livsstilen ibland så var det rätt val just då och det är inget jag kommer göra igen. Flytta utomlands med barn alltså, det är gjort nu.

(null)


minns att du skrev att du kanske skulle berätta varför, i framtiden.
Ja, men det är väldigt känsligt och jag vill verkligen inte såra de som blev inblandade då fem år snart har gått, jag vill inte dra upp saker som hände för så längesen i onödan. Inte nu när allt är så bra.

om det inte hade funnits några pappor " i vägen" hade du då kunnat tänka dig att flytta tillbaka eller trivs du bäst hemma i Sverige?
Nej, som sagt. Jag har gjort det. Storbarnen är stora och har sitt och jag har mitt. Vi kommer bo kvar. När barnen är vuxna så kanske jag drar iväg på äventyr - för jag kommer inte vara allt för gammal då. Men tills dess, så går dom före mig och vi har det bra här. Synd bara att det måste bli höst (efter löven har fallit) och en lång vinter. Det är den stora nackdelen - jag som är en soldyrkare.

(null)
Jag och storbarnen i Spanien... inte så stora då.

vet att du skrivit någon gång om att ni bott i flera länder som barn då någon av dina föräldrar jobbat utomlands. vore roligt att höra lite mer om det. 

Javisst, som jag skrev tidigare så ska jag fixa ihop ett inlägg om det! Där finns det MYCKET att skriva, då jag har sett mycket av världen och det är jag tacksam för.

saknar även dina recept du ofta på ut när ni bodde i Spanien, vore rol igt att se mer av. du verkar så himla duktig på att laga mat! :)

Nu är ni flera som uttryckte det. Jag har lite problem med aptiten just nu, det är en knepig livssituation, man lever i ovisshet och det är allt annat än enkelt. MEN när jag väl lagar något som jag inte visat tidigare och får min riktiga aptit tillbaka (så att jag kan vara kreativ med matlagningen) så lovar jag att återkomma med sådana inlägg igen.


Fråga 2: Har förstått det som att din faster och elise släkt bor nära varandra på sommarstället. Är det så pass stort att du inte behöver träffa på dom om ni skulle vara hos faster på besök? Du behöver inte svara om är för känsligt <3 mvh Emma

Det är nära och man skulle enkelt stöta på varandra. Men jag lägger inga tankar på det, min fasters hus är en trygg punkt som jag kan åka till och jag kommer inte bry mig om vem jag skulle råka se där eller stöta ihop med, i framtiden. Det skulle kunna bli rätt komiskt. Och stelt.


Jag följde slaviskt dig när ni hade ert liv i Spanien eftersom jag blev så inspirerande av hur stark en sådan människa då var och även idag! Sen när du flyttade tbx till Sverige så blev det inte alls lika ofta + att tiden till nätet inte alls räcker till men har nu kommit tbx hit! Som då som nu är jag lika imponerad av DIG Denize... dina vackra barn som du har kämpat och uppfostrat, lika så hur vacker mamma de har i dig<3 + Att Nynär är en ställe som jag känner väl till, nu är det många år sen jag var där men någon gång måste jag dra dit igen =)... har en hel del ungdoms-minnen därifrån! Ta hand om dig och många många omtankar.

Vad kul att höra! Åker du hit på besök och ser mig så får du gärna komma fram och säga hej :) Lite lustigt att jag på min egen frågestund ställer en fråga till någon annan... men blev lite nyfiken på att du skrev att du hade ungdomsminnen härifrån? Det finns ju verkligen inget att göra, haha! Om man inte har kopplingar till sjölivet, då kan jag förstå. Men tack snälla för dina fina ord!

(null)


Pratar E och E om sina pappor? Har Stora E funderat på/tagit kontakt med sin nångång själv, nu när hon är större?

Svarat lite på detta redan och svaret är ju igen nej. Som tur är så hann jag inte börja förbereda den som hade planer, då hade det kunnat sluta riktigt illa när det barnet redan kände sig så extremt sviken, har haft det tufft och sedan kanske bli besviken igen. Hua, får ont i magen bara jag tänker på det. Nu behöver dessa barn verkligen lugn och ro på riktigt! Och jag tror att alla kommer ge dom det också. Jag tror att det får räcka nu.  Så får vi se vad som händer med planer i framöver.
Stora E har EN gång faktiskt velat veta lite mer, för flera år sedan. Jag frågade om han kunde skriva ett brev om sig själv till henne - men nja, det blev tyvärr inte så. Emilia är nöjd med bara mig och han verkar vara nöjd med vad han nu gör. Han var ju väldigt ung när hon kom. Lustigt egentligen... att jag försvarar unga pappor, att de var för unga för att ta ansvar medan det är en självklarhet för mamman att ta ansvar. Han var dessutom mer än ett år äldre än mig. Men ändå hör jag mig själv alltid försvara situationen... lite underligt.

(null)


Tack för era frågor och hoppas att ni är nöjda med de svar ni fick.  Jag försöker skriva så detaljerat som möjligt och inte bara "ja", "nej, "kanske".


 

Hur vill du att er framtid ska se ut? Bor ni i lägenhet eller hus? Bor ni i Sverige? Husdjur? Fler barn?
Jag kan knappt tänka på hur min morgondag skall se ut, haha. Men tjaa, vi bor i hus/radhus (med skön trädgård) i Sverige några år, skulle vilja uppleva ett annat land igen - dock osäker på när i livet, K lär ha övertalat mig att skaffa hund och nja, några fler barn blir det nog inte. Tre barn, en hund och en katt lär räcka (och häst om Emilia får vara med och bestämma).

 

Om du hade bott i USA, vem hade du röstat på? Hillary eller Trump?
Aldrig Trump i alla fall. Politik diskuterar jag inte vidare här.


Har du något superknep när man ska fota porträtt på ngn?
Allt handlar om ljuset i de flesta sammanhang och allra helst när det gäller porträtt.

 

Hej! Jag undrar vad K tycker om att visa bilder o skriva om lillasyster i sociala medier då han själv inte vill "synas"? Har ni något namn till lillasyster? Tack för en ärlig o humoristisk blogg :-)
Han valde ju att skaffa barn med mig och visste om att jag bloggar och visar upp mina barn på sociala medier, det skulle ju vara helt fel att exkludera ett av barnen. Det enda som har sagts är väl att det kommer finnas gränser för hur mycket hon kommer exponeras och jag tycker att jag har ganska bra sådana gränser. Jag skriver inte om något för privat och visar inte alltför känsliga bilder.
Det enda namnet är för tillfället Elise. Om hon är just en sådan återstår att se.


Berätta gärna mer om K :) ålder? Hur länge har ni varit tillsammans? Hur stort bor ni?
Som jag har nämnt tidigare så vill han ju inte vara med här och det kommer jag alltid respektera. Han är 30 år, vi har känt varann sedan tonåren men tog upp kontakten ordentligt 2014 och blev tillsammans några månader senare. Vi bor i en lgh på 80kvm, en 3a som gjordes om till 4:a. Det känns lite trångt.

 

 

Tänkte fråga, vad var det som fick dig att börja blogga? Och vad får du ut av att blogga, alltså vad driver dig? :)
Jag skapade min allra första blogg för ca tio år sedan och det var för att skriva av mig. Mina första bloggar innehöll långa texter, extremt långa texter! Det var främst för min egen skull som jag skrev, då jag hade lättare för att uttrycka mig i skrift. Sedan utvecklades allt med bloggar och sociala medier, dörrar öppnades och det blev en del av mitt jobb. Superkul! Det som får mig att fortsätta beror dels på responsen man får, möjligheter som skapas och så alla minnen som dokumenteras - som man kan gå tillbaka och titta på. Åh, det finns så mycket!

 

Om du har möjlighet till det så skulle du kunna berätta lite vad som hände med dina barns pappor? Om du har ensam vårdnad osv.
Jag har ensam vårdnad. Det skulle kännas jättekonstigt att gå in på det nu igen, såhär flera år senare. Det mesta finns att läsa om tidigare i bloggen om du tittar i arkivet. Det blev som det blev och jag kan egentligen inte besvara varför - men saker sker väl av en anledning och det är som det är.

 

Kan du visa vad ni har packat inför BB? Vad tycker du känns viktigast att ta med?
Vi har inte packat väskan än, men när det väl sker så tar jag det i ett eget inlägg. Det lär ske inom kort!

 

Har ni köpt vagn än? hur tänkte ni när ni valde märke/modell?
Vi kommer ha nya Britax Go Big, som kommer ut i butik alldeles strax. Så förväntansfull och ser verkligen fram emot att få hem den! Jag hade spanat in flera olika Britax-vagnar och ville ha någon som passar både i stan och i terräng, så det känns som en bra vagn för oss.

 

Jag undrar om lillasyster var planerad? (Jag är egentligen rätt säker på att du har berättat om det men jag kommer inte ihåg så nu tar jag tillfället i akt och frågar :) ).
Vi hade pratat om att utöka familjen och allt som hör till framtiden, men att det skulle gå så snabbt och att det blev just då var oväntat om man säger så. Men SÅ välkommen och efterlängtad helt klart!

 

Vilket är nästa resmål för er som familj? :)
Oklart. K tar ut sin semester i höst i år och då vill vi resa runt lite beroende på hur möjligheterna ser ut och vad vi har för ny familjemedlem att deal:a med. Dock blir det bara inom Sverige då. Jag ser fortfarande fram emot att åka tillbaka till Spanien, träffa alla där och se om allt är sig likt. Men saker kommer emellan, typ kärleken och lillasystrar och sådant... haha!

 

Hur gick det till när du och K flyttade ihop? Hur länge sen var det och vad var barnens spontana reaktion?
Det var inte så längesen egentligen, men jag tycker att vi alldeles nyss kom hem från Spanien så allt är relativt, haha. Det var i alla fall något som planerades långt innan det kunde ske pga hans jobb, så barnen hade god tid på sig att "förbereda sig" och ställa in sig på det. Båda längtade och när det väl skedde så var reaktionerna bara bra, han var här så himla ofta innan ändå. Jag tror att det var mer "komplicerat" för mig och K, som båda var vana vid att bo själva (jag med barnen förstås, men ni förstår) och leva på ett helt annat sätt, med våra egna rutiner. Nu skulle man plötsligt lära sig att kompromissa, hitta en balans och nya rutiner. En stor omställning för mig, som alltid bara har haft mig själv + barnen att tänka på. Åh, skulle kunna skriva en hel novell om det här ämnet inser jag nu, haha!

 
Jag tror att jag har gått och blivit galen, men jag längtar efter vinter när jag ser dessa bilder.  Jag avskyr ju vintern egentligen!? Graviditeten gör konstiga saker med mig...
 

Jag vill veta allt om Emilias ridning! Har hon någon favorithäst? Berätta lite om den isåfall. Och gillar hon dressyr eller hoppning och varför? Vad tänker du om att hon blivit en hästtjej? Skulle du kunna tänka dig att köpa en häst åt henne i framtiden?
Emilia svarar: "Jag har två favoriter, Pelle och Blackie - Pelle är min favorit för att han är jättekelig och han blir alltid glad när man kommer in till honom. Han är rolig att rida, liten och gullig. Blackie: jättekelig, beter sig som en hund - när man kommer in till henne så gnäggar hon och slickar på händerna och gnuggar sitt huvud mot min arm. Och rolig att rida, hon har lärt mig mycket!
Hoppning för att det bara är roligare och att jag vill satsa på fälttävlan."
Jaa, vad tänker jag om att min dotter blev en hästtjej? Inte mycket, mina barn skall alltid ha möjligheten att följa sina drömmar och syssla med sådant som dom har ett brinnande intresse för. Om Emilia är lycklig så är jag lycklig! Och självklart vill jag köpa en häst till henne i framtiden, when the time is right! Jag skulle vilja ge henne hela världen. Men hur som helst så måste hon ha tillräckligt med erfarenhet, kunskap och tid till att ägna sig åt sin häst.

 

Hur stort bor ni nu? När flyttar ni? Har många utav de du umgås med barn?
Se svar längre upp. Vi vet inte när vi flyttar, vi skjöt upp det lite. Första tiden med bebisen skall nog gå bra så som vi bor nu.
Ja, de flesta har barn. Det är några stycken som lever utan barn men dom kommer förmodligen inte skaffa heller.

 

Vad har varit det bästa/sämsta med graviditeten?
Just nu är jag ju så less så jag känner bara blööööö på hela graviditeten, hehe så sämst är väl helt klart alla tråkiga krämpor och dom är ju många. Bästa är att jag ändå kände mig stark och stabil i kroppen relativt länge, känslan av de första mysiga rörelserna och bara vetskapen om att vårt barn ligger där inne och växer. En graviditet är ändå något mäktigt och häftigt att gå igenom, känslan av att älska någon som man aldrig har träffat är rätt obeskrivlig.

 

Hej! Var du aldrig rädd för skaffa barn med K? Tänkte du aldrig "tänk om"
Jo, jag var livrädd. Jag har alltid tänkt att jag var nöjd med mina två barn men OM jag skulle träffa den rätta så skulle ytterligare ett barn vara en liiiiten möjlighet (om han skulle vilja ha). Men det kändes ändå främmande på något sätt. Jag var ju så himla bekväm! Sedan så blev det som det blev och på ett sätt kändes det som en självklarhet, det bästa som kunde hända oss. Men jag har haft mina mörka tankar också, många flashbacks från min tidigare graviditet och väldigt blandade känslor.
Nu vet jag ju inte riktigt vad det är för "tänk om" du syftar på. Att jag skall bli ensam igen? Sådana tankar är inte roliga, men jag undviker dom så gott det går. Jag har bestämt mig för att leva mitt liv med K, han är mitt livs kärlek och så länge han inte ger mig någon anledning till att tvivla på vår relation och vårt liv ihop så tänker jag inte göra det heller.
Det är inte enkelt alla gånger, men man har alltid ett val och det gäller att vårda relationen och aldrig ge upp på det man verkligen vill.

 

 

Jag tycker dina gravidbilder är så gudomligt fina, Hur gör du för att ta så ljusa och bra bilder? Vad har du för kamerainställningar, samt hur är miljön där du fotar? Tacksam för svar! :)
Åh men tack! Jag fotar vid stora fönster + dörr, i motljus med reflexskärmar. Jag försöker att överexponera bilderna lite lätt, ställer in fokus manuellt och klickar med fjärrkontroll. Inställningarna till dessa här ovanför är: F/3.2, ISO 1250, 1/80sek.

 
Jag vill börja med att säga tack till er allihop som troget följer mig/oss och har tålamod genom lite tystare tider här inne.  Det känns så skönt att veta att ni finns kvar trots att jag pausar och hämtar andan emellanåt.
Jag tänkte köra en liten frågestund nu och/eller ge er möjligheten att komma med förslag eller önskemål om ni saknar något här i bloggen.  Vad har ni på hjärtat?
 
 
Och så passar jag på att bjussa på en sådan här blogglista i form av x3:
 

3 saker jag ser fram emot:

Att få träffa lillasyster först och främst såklart, att få tillbaka en stark och smidig kropp, att vara mammaledig igen.

3 saker jag uppskattar just nu:

Att titta på gymnastik OS med min sambo om kvällarna (första killen som någonsin orkat visa intresse för just det haha).

Att vara höggravid samtidigt som jag har stora barn.  Nu kan jag förklara varför saker är som dom är, varför jag plötsligt behöver vila och kiddosarna förstår (oftast).

Sömn.  Ja, man sover kanske inte ostört eller bra om nätterna tack vare den stora och otympliga kroppen - MEN jag får sova.  Snart kommer jag troligtvis sakna det!

3 saker jag inte gillar
Getingar.  Dom förstör min sommar.  Jag har försökt komma över min fobi, men när de börjar sticka mig helt utan anledning, dvs när jag sitter helt still utan att panika - då tycker jag att dom är sjukt elaka och jobbiga.  Sen så gillar jag inte att dela min mat med dom.  Blö!
 
Humörsvängningar.  8 långa månader av ett helt galet humör, stackars stackars alla mina nära och kära.
 
Blåsiga dagar.  Jag blir så förbannat trött i huvudet av vinden.  Bara jag?
 
3 saker jag vill
Klämma ut Bebis.  Om sisådär 3 veckor eller så.
 
Träna och röra mig utan att ha ont överallt.
 
Äta och dricka allt som har varit förbjudet så länge nu.
 
3 saker jag önskar mig
Fransar! Graviditeten stal dessa ifrån mig.
 
Hår! Samma sak där.  Graviditeten bjöd på en torr risbuske, jag längtar efter att göra något åt det senare.
 
Fina kläder.  Helskotta vad skönt det skall bli att få känna sig snygg igen och skippa alla dessa mjuka plagg 24/7.
 
3 saker jag blir lugn av
Att vara i närheten av K, han är min trygghet.
 
Att höra ljudet av barnens andetag när dom sover.  Finns det något mer harmoniskt? Gos!
 
Kli på ryggen.
 
3 saker jag blir stressad av 
Allt? Livet? Framtiden?
 
Jag är en extremt stressad person, har jämt saker att stå i känns det som och blir dessutom stressad av att känna mig stressad - det är något som jag jobbar på... dag, vecka och månad ut och in.
 
3 saker jag ska göra i veckan
Jobba bort det sista innan ledighet, hitta på saker med nära och kära nu innan sommarlovet tar slut helt och få tiden att gå bara.
 
 
Det var det, för den här gången.
Glöm inte bort att ställa frågor eller komma med förslag.  Dela med er!