(null)

Skrev i morse att de senaste dygnen har känts som Elise bebistid.  Vakna nätter, skrik, kånkande och att lida för att se henne må dåligt.  Enorma flashbacks fick jag även igår från när hon fick sin allra första astmaattack och vi var på semester på Gotland och blev inlagda.  Fyfasen vad det värker i hjärtat när man tänker tillbaka, på allt hon behövt stå ut med.
Nu är det väl lite så att hon ska bygga upp sitt immunförsvar och tyvärr drabbas hon av minsta smitta.  Det tråkiga är att en vanlig liten förkylning blir så dramatisk och utdragen just pga astman.
Elian blev ju också sjuk mer eller mindre hela tiden förut, men han kunde ligga och kolla på film, sova och liksom kurera sig.  Så det är en enorm skillnad på ett barn som har förkylningsastma och jag häpnas över hur vanligt det är - med tanke på hur många tips jag har fått just tack vare er följare/läsare.  Tack vare er började hon med montelukast och tack vare er fick hon idag Lepheton utskrivet.  Det är helt galet egentligen att JAG ska göra research på vad som kan funka.
I annat fall går man ju till läkaren för att läkaren vet bäst men tyvärr finns det få läkare jag litar på här i närheten.
Jag skulle vilja att hon hade en egen barnläkare någonstans.  Någon som är påläst, ordentligt utbildad och vet vad han/hon gör.  Jag vill kunna gå till läkaren och få svar på mina frågor istället för att söka upp dom själv.  Det är helt sinnessjukt enligt mig.  Nu är det faktiskt "tur" att sociala medier finns på den fronten, att människor med barn med samma sjukdomar och problem kan tipsa om vad dom gör och får.  Då kan jag gå in och berätta just det att t ex "just detta har funkat för 5 andra barn vad jag har hört" etc.

(null)
(null)
(null)

Lilla skrutt, så tiden har gått.  Detta känns samtidigt som igår, fast ändå en helt annan livstid.  Men man blir ordentligt påmind när man lever ungefär likadant.

Igår fick jag ju bära på en 2åring hela dagen efter lite osammanhängande sömn på natten.  Samtidigt skulle jag få mat lagat till storbarnen och Elian behövde hjälp med läxor och Emilia hade fullt upp med sina.  Vissa stunder är det extremt tufft att hinna med och man får det där dåliga samvetet.  Man skulle behöva ett par armar till, några extra timmar på dygnet och lite allt möjligt.  Men vi fick dagen gjord, jag nattade Elise någon timme innan hon brukar somna, sedan vaknade hon titt som tätt, vi skulle ändå kliva upp tidigt och skönt nog så fick vi en tidig tid hos läkaren.
Nya hostmedicinen kan göra Elise dåsig så den kommer jag bara använda inför natten.  Läkaren sa att det går på dagen, men jag känner att det är alldeles för obehagligt.  När hon är vaken så kan hon inhalera i nödfall istället.  Det är ändå en stark medicin och den vill man inte använda för mycket även fast jag fick själva tipset från andra med barn.

Hur som helst så tänker jag inte lägga strössel över livet som ensamstående trebarnsmamma.  Även om det är det absolut bästa livet jag har så tänker jag inte sitta och säga att det är enkelt, för det är det inte alla dagar.  Men jag har ju varit livrädd för att säga eller skriva något till min nackdel men man får fasen vara realistisk.  Alla föräldrar har kämpiga perioder med sina barn ibland. ALLA.  Vissa svårare än andra.  Men jag är inte den som lindar in allt i glitter och låtsas som om man hoppar på vackra rosa små moln.
Visst klarar man av allt! Det har jag alltid gjort, man har ju inget val.  Man är ensamstående och då får man göra det bästa av situationen.  Nu hade jag till exempel egentligen behövt diska medan Elise faktiskt sover.  Igår sov hon ett par korta stötar bara.  Men jag väljer att vila själv, skriva lite via mobilen, ladda inför timmarna som kvarstår av dygnet och hålla tummarna för att Elise blir frisk snart.
Det går i alla fall åt rätt håll och det är huvudsaken. Skönt var det också att få bekräftat att hon inte hade problem med öronen eller annat.  Det är bara förkylningsastma och det tar sin tid.  Idag sjunker dessutom febern som var hög igår och det känns bra.

Vi gick och handlade lite efter läkarbesöket då jag hade lovat Elise en kaka om hon var duktig.  Ut kom vi med en proppfull vagn med mat, snacks och annat.  Som vanligt.  Att gå in i affären och köpa en grej händer aldrig.  En enda sak liksom? Nä, är man väl där - då passar man alltid på att handla annat med.  Jag saknar det där med bil och veckohandling - men det är något som ska planeras in och det kommer vara galet tacksamt.
Egentligen behöver den här mamman ett eget körkort. Helst igår.  Men det kommer också så småningom.
Jag har stolpat upp små mål i livet och det får ta sin tid.  Stress och jag går inte ihop.  Just nu klarar vi av allt som det är men självklart skulle körkort underlätta både mitt jobb och min vardag - MEN jag har lite annat att ordna först.  Som sagt, jag bockar av min personliga lista då och då.

Hur som helst så lär bönan vakna när som helst, det är ett under att jag ens hann skriva såhär mycket, haha.  Nu har jag laddat batterierna och är redo för del två av denna dagen - nåja nästan.  Att ögonen går i kors kan vi bortse ifrån.  Men jag längtar efter min friska, spexiga lilla tjej.  Snart så!  ❥
(null)
(null)
(null)

 
160918, Elise, älskade lilla Elise, idag är det din dag.  Idag blir du två hela år! Två år låter dock så lite med tanke på allt vi hunnit gå igenom under dessa år, det känns som om du har funnits bra mycket längre än så.  Hur var ens livet utan dig? Fina lilla böna.
 
Jag tittar dagligen på dig med stolthet och fascination. Du är klok, söt som sockervadd, bestämd och envis, rolig och så himla snäll och omtänksam.  Du älskar att prata och gör det gärna med alla du ser, även om det är en främling på bussen, någon i kön i affären, någon som går förbi på trottoaren, någon som går upp för trapporna till förskolan när vi går ned och så är det ett ständigt pladder här hemma om allt mellan himmel och jord.  Du pratar utan uppehåll när du leker, om du inte gör något som kräver maximal koncentration och fokus, du pratar vid matbordet, i duschen och till och med i sömnen.
 
Jag kan inte med ord förklara hur stark min kärlek är till dig.  Jag gör ingen skillnad på dig eller dina syskon men ni alla har "olika roller" i mitt hjärta och liv, du kommer alltid vara bebisen.  Den yngsta, den sista, den man bara vill pausa tiden med när du klättrar upp i famnen och gosar som en bebis.  Den man inte vill ska växa upp och bara vara den här lilla gosungen som du är.  Jag vill föralltid känna din lilla varma hand i min, jag vill alltid bli pussad på över hela ansiktet trots att man är dygnsur efter, jag vill stanna tiden och ha dig liten, så liten som möjligt sä länge som möjligt.  Snälla väx inte upp för fort som alla barn gör numera.  Jag vill så gärna se dig vara ett barn så länge det går men mamma kommer hålla dig i handen genom alla faser, jag lovar.  Jag håller hårt om dig, min lilla böna.
 
Två år.  Det känns som sagt som om många fler år än så har gått, men samtidigt minns jag natten du landade på mitt bröst som igår.  Om man visste vad man hade att vänta sig då. 
 Jag grät, jag var så lycklig, du var sista pusselbiten till en familj som jag så länge hade drömt om.  Att få åka hem från BB med någon jag delade dig med var nytt för mig.  Jag hade så många förväntningar och förhoppningar.  Jag älskade känslan av att inte vara solo längre.  Men sedan kom den tuffa bebistiden som förändrade allt.  Jag kände mig rätt ensam ändå i många sammanhang men hoppades hela tiden på att det skulle bli bättre, att allt skulle klaffa och vara rätt, om du bara visste hur mycket jag offrade för att allt skulle vara som i drömmen men tyvärr så blev det inte det.

Det var mycket Du och jag, du satt fast på mig likt en klisterlapp och jag tog den största delen av det enorma ansvaret, trots att jag samtidigt kände skuld över att inte hinna med annat, aldrig sova, ständigt vara uppe i varv.  Men vet du vad, älskling? Jag ser tillbaka på det med stolthet och lycka.  Ditt första år i livet har lärt mig så mycket och trots att mycket var tufft så var lika mycket underbart.  Jag ser tillbaka på tiden med ett leende. 
Jag gjorde mitt bästa, mitt absolut bästa.  Och du varken kröp eller gick förrän du blev 1, du var inte som andra bebisar.  Du var helt unik.  Det var en utmaning att kånka på dygnet runt, du somnade inte på enkla sätt som andra och många ville gärna komma med råd och synpunkter men det hjälpte inte, du var något helt utöver det vanliga.  Tufft då, men häftigt hur mycket man ändå klarade av.  Om folk ens visste... 
Men jag struntar i vem som egentligen vet.  Så länge jag vet, så länge dom som var med vet så räcker det så.  Idag är du en tvååring, ett barn, ett helt fantastiskt barn.

(null)

(null)
Bilder från exakt ett år sedan, din ettårsdag - efter detta vände mycket och jag fick släppa kontrollen men jag släppte aldrig dig.  Jag kämpade för just dig och dina syskon, att bli lika stark som vanligt.

Jag är ledsen att du inte fick den hela familjen som jag så gärna ville få till.  Men det blir bra ändå.  Du kommer få dubbelt av allt.  Dubbla kalas, dubbla julfiranden, dubbla högtider i överlag och det tänker jag på när jag känner ledsamhet, så det ska bli positivt för dig.  Jag försöker inte tänka att man kan gå miste om saker, man kommer ta igen allt och DU kommer få så mycket.  Detta är färska tankar, men jag vet att allt kommer bli bra.  Jag vet att man bara får kämpa för det bästa och INGET kan förändra min vilja att se dig trygg i din barndom och lyckas i livet.  Tyvärr kan jag inte vara med dig varje dag - som man såklart vill som förälder, men det enda viktiga är att du känner trygghet och kärlek och det ska du, oavsett vad. Det vet jag.
Att ha dina syskon på heltid sedan start, haft dig nära jämt förr och nu få en ny situation med dig kommer vara en vana för dig när du växer upp, men jag som mamma kommer nog aldrig vänja mig, även om du har ditt boende med oss.  Du är en tredjedel av mitt hjärta, är du inte här så fattas ju en del av mig.  Men jag tänker på vad du är värd de dagarna då, vad du har rätt till.  Som förälder kan man aldrig vara egoistisk och det kommer jag inte, oavsett om jag skulle och kommer sakna din närvaro vissa helger och högtider.  Men du ska veta att du kommer få precis samma här hemma så länge du är här, som dina syskon.  Det finns ingen skillnad på er under vårt tak.  Ni är mina tre juveler som står både mamma och varandra nära och det är magiskt.  Tack för att du sprider magi i våran familj.  
 
Jag tänker ofta på allt du behövt vara med om trots att du bara är 2.  Första tiden i livet var hård för dig, i början hårt att inte veta vad som gjorde dig så ledsen MEN jag älskade att vara mammaledig och spendera dagarna med dig, att se din utveckling var underbar trots att man led över den kolik och de allergier du hade med dig.  En sådan liten och minimal människa ska inte behöva ha ont och varenda gång du har varit sjuk så har jag bara velat ta allt ifrån dig.  Det har ständigt känts orättvist att du ska drabbas av så mycket men återigen så kan jag bara fortsätta finnas här. Vara allt du behöver att jag ska vara.  Aldrig försvinner mamma.

(null)

(null)


Jag har kämpat med dig, älskade lilla barn, jag kämpade för dig och nu kan jag bara fortsätta kämpa för att livet ska bli så fint och bra som möjligt för både dig och dina syskon.  Vi är ingen vanlig familj, inte som de flesta andra MEN vi är starka ihop, vi har ett band som gör oss till något alldeles unikt.  Och bland oss finns dom som också älskar dig och njuter av att få vara en del av ditt liv nu.
 
Det finns inget jag inte skulle göra för dig, absolut ingenting.  Tro mig, jag hade gjort vad fasen som helst för dig, det finns inga gränser och inga villkor när det gäller kärleken till ens barn.  Jag vill ge dig världen och lite till.  Jag vill se ett leende på dina läppar varenda dag, ditt skratt är som ljuv musik i mina öron, din närvaro på natten är en tokig trygghet, men jag älskar att lyfta in dig till mig och sova tätt intill.  Jag kan såklart inte fortsätta med det föralltid och egentligen ska jag nog sluta snart, men inte riktigt än.  Att vakna upp på natten av att känna en liten kropp komma närmare och börja gosa med mina naglar, får mig att somna om tillsammans med dig med en sådan värme.   Du kan vakna, inte säga så mycket, bara dra min arm mot dig och sedan sova.  Närhet.  Närheten är så himla värdefull.
Du kan vilja ha närhet vid tokiga tillfällen men jag nekar inte, du kommer överösas med kärlek resten av livet, det finns inte en dag eller tillfälle som jag inte kommer ta din hand eller lyfta upp dig när du ber om det.  Ett barn kan inte bli bortskämd av kärlek, aldrig, inte enligt mig. 
 
Jag vet att du vet vart du har mig.  Du kan vara social mot den okända världen, men det är till mig du kommer när du behöver tryggheten, när du gör dig illa, när du blir trött, när du vill ha en famn att vila i.  Du har precis lärt dig orden "älskar dig mamma" eller ja, "äkkar dig mamma"... inte för att du förstår så mycket vad det innebär, du bara säger det för att dina syskon säger det och för att jag säger det till dig.  Jag skulle kunna fråga om du älskar bajskorvar och du hade svarat ja, men oavsett vad så är orden ljuvliga.  Och jag VET vad jag betyder för dig utan att få det förklarat, egentligen är orden det sista som är viktigast.  Du visar och du anar inte hur mycket det ger.
Att få leka, läsa, busa och sedan bära, tvätta av, sätta på pyjamas och göra dig klar för kvällen och natta med välling och din hand i min.. dagarna med dig är underbara.  Jag tar vara på varenda minut för jag vet hur snabbt det går och jag kan aldrig ta livet för givet.
Jag är bara glad, Elise.  Jag är glad att livet är bra och bara kan fortsätta vara bra nu.  Jag är glad att folk vet att jag älskar dig och hoppas att ingen ens tänker tanken att ifrågasätta mig som mamma igen, jag är glad att folk vet att jag formar fina och väfungerande barn trots de olika personligheterna.  Mina modersinstinkter kom tidigt.  Liksom dina syskon, så behövde jag aldrig lära känna dig för att älska dig.  Jag älskade dig redan när jag såg ett plus på stickan och förstod att du fanns.
 
Så detta är till dig, min yngsta dotter.  En känslomässig förklaring om vad jag känner, tycker och tänker om dig.  Jag kommer alltid vara den bästa mamman jag kan vara, jag kommer aldrig vara perfekt - men jag ska göra och ge dig allt jag har, du kommer alltid veta att jag finns, står bakom dig och dina beslut och jag ska vägleda dig... jag ska älska dig oavsett vad, jag kommer hellre ge dig en kram för mycket än för lite, jag kommer låta dig upptäcka världen men stå bredvid - redo att hålla din hand om det behövs, jag kommer finnas här som stöd när du behöver hjälp och råd, jag kommer ge dig exakt samma förutsättningar som dina syskon så länge du är hos mig och de dagarna du inte är hos mig, då är jag ändå med dig i hjärtat.  Oavsett var du än befinner dig, så finns min kärlek inom dig och du kommer aldrig behöva tvivla på det.  Du har så många som älskar dig.
 
TACK för att just du kom, det finns en mening bakom allt och även om kärnfamiljen sprack så är du källan till mitt tålamod och min styrka.  En dag kommer du förstå hur mycket jag orkade just pga dig.
TACK för två fantastiska år och nio månader på insidan innan dess.  Jag hoppas att du kommer se tillbaka på ditt liv en dag i framtiden och se en mamma som gjorde allt - för det kommer jag.  Varenda dag kommer jag göra allt för dig.  Jag älskar dig så mycket att orden inte räcker till.
 
Grattis på födelsedagen, världens bästa Elise.  Mamma, storasyster och bror (och alla våra nära och kära) älskar dig.  Familjens spexare men fylld av kärlek, värme och omtänksamhet.  Du är världens bästa lilla mini boss, för enligt dig så är det du som bestämmer här hemma.  En tvärhand hög men så bestämd.
Jag älskar varenda sida hos dig, jag skulle aldrig ändra på något, du gjorde världen vackrare.

(null)

(null)

Lite bilder från mobiler, kameran går jag igenom när tid finns men där finns många bilder från din dag.
Nu sover en NÖJD Elise som fick det hon önskade sig och lite till.


(null)

(null)

Nagelpillet = Elise sätt att mysa började någon timme efter hemkomst efter förskolan.  
Först behövde hon titta till alla sina dockor, tre stycken varav alla heter Diiis (Elise), haha.  Dom skulle borsta tänder, vaggas och få napp, så lägger hon ut alla soffkuddar på golvet som sängar (trots att hon har en docksäng) och bäddar ned dom med handdukar, filtar eller örngott.  Sen säger hon "sssschhh tysta, bäbisar sover".  Det är det som gäller för lilltjejen med lockar i sitt lilla hår.  Ett dockhus, playmobil och dockor... det kan hon pyssla med hur länge som helst (om någon funderar på vad bönan önskar sig, hon fyller ju faktiskt två hela år snart och då blir det KALAS! Som hon ska firas! Tillbehör till hennes dockor och utökning av Playmobil som hon har - ska visa i ett senare inlägg vilket hon har nu... ett slott där morfar och mamma bor tydligen, haha fantasin är underbar).

Nu ska min lilla guldlock strax nattas och så får vi se vad för äventyr som väntar i helgen.  Något skoj ska vi garanterat göra.  Hade önskat mig ett lekland här i byhålan.  Men vi får ta oss mot huvudstaden och förmodligen umgås med vänner! 

Fredagsmyset har börjat.  Trevlig helg!