/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Att vara ensam och inte ensam

 
Note to future-self: Om jag någonsin får för mig att jag saknar bebistiden och blir sådär bebissjuk - kom ihåg känslan som jag fick igårkväll.  Scrolla tillbaka till arkivet i maj 2017 och tänk "eller... det var inget!".  Fabriken är stängd, forever and ever (trots att jag älskar mina barn skrämmande mycket, lovar).
 
Igårkväll slets jag tillbaka till känslan av koliktiden igen.  Usch, jag fick alldeles ont i hela mig av hur det var.  Elise vaknade någon kvart efter att jag hade lagt mig i sängen och var SÅ ledsen.  Hon skrek och skrek... och skrek... och skrek.  Inget kunde trösta henne och den där känslan av hjälp- och maktlöshet sköljde över mig.  Fyfasen vad vidrigt det är att försöka trösta den människan man älskar så jäkla mycket, men så har man ingen aning om VAD som är fel.  Sådär hade vi det i flera månader, skruttan har skrikit och haft ont så himla mycket i sitt liv och det märks att man har lyckats förtränga det på något sätt.  Hon har ju alltid varit och är krävande nu i vanliga fall ockå, men hon är absolut inte gallskrikig hela tiden.  I vanliga fall kan hon ligga och babbla, gnälla eller tralla om nätterna och på dagtid så är det mest gnäll för att hon vill bli buren eller att det skall hända något nytt.  Men vi har ändå haft det bra den senaste månaden.  Det har varit en sjukt rolig och mysig ålder och det är det... hon lär sig så mycket nytt och hon är charmig som jag vet inte vad.  ÄLSKAR bebistiden NU, men det har fasen inte alltid varit så kul innan... det måste man nog få erkänna?
Hur som helst så blev det många vakna timmar där i natt.  Jag brukar aldrig vilja tända lampor osv nattetid, jag vill gärna markera att på natten är det släckt, lugnt och så SOVER man.  Men hon fick panik, så jag tände allt, gick runt med henne, sjöng, kramades och sakta man säkert så lugnade hon sig.  Lite efter klockan 1 somnade hon och jag tror att jag däckade så fort jag lade mig, men så gjorde hon ändå morgon kl 04.45.  Blö, förstår inte hur hon orkar, stackaren.
Jag har ingen aning om vad som hände eller varför hon var så ledsen.  Jag tänkte att det kunde ha varit mardrömmar, men hon var ju otröstlig så himla länge? Ont någonstans? Eller bara den omtalade separationsfasen... who knows...
 
 
Den här veckan som har varit så har K varit bortrest med jobbet igen.  Att vara ensam med barn är ju inte direkt främmande för mig.
Jag har tänkt lite på det där, skillnaden mellan att vara ensamstående och sambo och dela på ansvaret.  Det finns ju för- och nackdelar med alla situationer.
De senaste dygnen har i alla fall bara gått i ett.  Det är väl lite så när man är ensam.  Man kör på, från början till slutet av dagen och försöker bara hinna med allt.  Det som är "skönt" när man är ensam är att slippa dom där förväntningarna, att den andra kanske kan göra si eller så.  Man behöver inte ens börja fundera, för man vet att det bara är en själv som kan fixa allt och då öser man på för att få allt gjort.
Och då hänger det även ihop med att när man väl har fått allt gjort, kidsen är i säng, man är zombietrött och bara vill varva ned så kan man vara hur grinig och inbunden som helst utan att någon annan tar skada - med tanke på att man bara är för sig själv.  För jag är lite sådär, jag är hurtig och glad och fixar och donar hela dagarna som en virvelvind, men när det väl tar stopp - då är jag inte lika rolig, haha.  Då är jag ganska otrevlig faktiskt och då gör jag mig bäst genom att bara vara för mig själv i tystnad.  Men så kan man inte alltid ha det, jag har ju ett förhållande och viktig relation att vårda och det har man fått lära sig i takt med att tiden har gått.
Det positiva att leva med en till är ju att man FÅR möjligheten att stänga av och ta en paus.  När han kommer hem från jobbet så behöver jag inte vara supermamma som spexar och vilseleder trötta barn samtidigt som maten skall bli klar och sedan olika nattningar avklaras.  Då kan man få lite lugn, även om det ibland bara behövs tio minuter.  En kort paus är ändå en stor grej.  Även att slippa nattningen av bebis när ryggen är slutkörd efter dagens kånkande.
Det är klart att hjälpen i vardagen är viktig, men jag är ändå "glad" att jag har erfarenheten av att vara ensamstående.  Och när man väl har slopat förväntningarna på att någon annan skall göra hälften, så går allt bara av farten och blir därmed inte lika jobbigt när man väl får känslan av att man har fått göra allt själv.
 
Jag tror att alla som har levt ensamma med barn på heltid och sedan träffat någon och bildat "kärnfamilj" vet vad jag menar.  För andra så låter det kanske jätteluddigt.
Ibland har vissa saker varit enklare som ensamstående och andra saker är helt klart lättare i tvåsamhet.  Oavsett vad så är det bästa i alla fall att få dela barnens liv tillsammans med någon, att glädjas åt alla framsteg och utveckling tillsammans med någon som bryr sig lika mycket.  Givetvis. ♡
 
 
Här kommer lite mer bilder på mig och tjejerna.
 
 
/ Lillasyster Elise / Vardagslivet /

Fortsättning på att lära bebis att somna

 
Tack till er som skrev några rader om era åsikter gällande att lära bebisar att somna själva.  Bara för att lite kort spinna vidare på det så har jag några saker att lägga till.
Först och främst så tänkte jag mest i banorna OM det skulle bli fysiskt omöjligt att fortsätta studsa på en boll eller sängkant med en tung bebis... vad gör man då? Är det inte bra om hon skulle kunna somna på flera sätt också?
Och som jag skrev så sitter jag gärna MED henne, är gärna nära, håller hand, myser... det är mest det här studsandet som kanske knäcker våra ryggar lite (speciellt när man gjorde det hela dagarna, kvällen och även nätterna - det var tufft).
 
Anledningen till att bvc tyckte att vi skulle lära henne att somna själv var ju främst för att hon vaknade och ville äta så ofta på nätterna trots att hon egentligen inte behövde mat.  Och om hon skulle lära sig att somna själv så skulle hon även ha lättare för att somna om på nätterna... men nu verkar ju detta ha löst sig lite av sig själv.  Flera nattmål är numera bara ett enda nattmål och vaknar hon annars så räcker det oftast med nappen eller närhet.  Så, så var det med den saken.
 
 
Det är ju så att man kommer ju in i vanor och vi har lärt Elise att somna om vi hoppar med henne i famnen.  Då måste man ju kunna lära henne att somna på flera sätt med! Hoppas att ni förstår hur jag tänker.
Som jag skrev sist så känner jag inte heller någon brådska, hon är ju fortfarande liten.  Och som jag svarade i kommentarsfältet så är alla barn olika.
Elian sov också dåligt men sov bra mycket bättre när han väl lärde sig att somna själv.  Och sover än idag bäst om man drar ned rullgardinen och drar igen dörren.  Men med Emilia så var det helt klart annorlunda, där satt jag med i många år och hon krävde närhet och sällskap på ett helt annat sätt... och stänger helst inte dörren om sig på nattetid heller.  Det ÄR olika och Elise kräver sitt, men man vill ju att hon somnar så lugnt, lätt och fridfullt som möjligt för att kunna känna sig trygg och rofylld natten igenom.
Sedan så är det ju skönt om nattningarna inte tar sjuttiosju år jämt, främst med tanke på att det finns fler barn under vårt tak som kräver sitt.  
 
Men hur som helst så är det ingen panik kring att Elise måste läggas ensam i en säng och kunna somna.  Jag menade absolut inte så.  Igår fick jag henne däremot faktiskt att somna i famnen utan att hoppa och då kan man ju luta sig tillbaka och slippa smärtor i tex ryggen.  Så det är ett framsteg i alla fall! Hon tittade lite konstigt på mig, som att hon väntade på första hoppet haha, sedan blev hon otålig och skrek till i ett par sekunder innan hon gosade in sig som vanligt och slocknade efter ca en kvart.  Så uppenbarligen GÅR det att lära henne att somna på fler sätt, man får bara ta saker i långsam takt.
/ Lillasyster Elise /

Hur lär man bebisen att somna själv?

Sist vi var på BVC så tyckte ju sköterskan att vi skulle lära Elise att somna själv, dels för vår skull men främst för hennes egen skull.  Vi behövde bryta mönstret med nattmålen (stor tjej, haha) och den knackiga sömnen.
Nu har ju nätterna börjat bli bra mycket enklare och hon käkar bara en gång, så det känns inte riktigt lika jobbigt... men jag funderar även på det här med att lära en bebis att somna själv.
 
Låt säga att det vore fysiskt omöjligt att fortsätta natta henne på samma sätt, dvs att studsa med henne i famnen.  Det är tungt och det kommer bli tyngre och i längden är det såklart vettigast OM hon kan somna på egen hand, så hon även kan somna om själv också när hon vaknar upp på natten.  Men frågan är då... hur gör man?
 
Ibland kan hon somna med en flaska, men de gånger hon inte gör det så har jag börjat försöka sitta kvar bredvid henne istället för att ta upp henne och gunga i famnen.  Jag håller i handen, klappar på pannan osvosv och på nattetid kan det funka men på dagen blir hon ARG - och jag vet inte riktigt hur jag känner inför att låta henne skrika innan hon skall sova.  Är det det enda sättet? Hur som helst så slutar det förstås med att mitt hjärta brister och så tar jag upp henne och gör som vanligt.
 
Nu anser jag att vi inte har någon panik eller speciellt brådis gällande detta.  Hon är ju inte ens 8 månader än.  Men jag bara funderar på hur vi skall gå tillväga den dagen vi väl bestämmer oss för att NU är det dags.
Åsikterna i omgivningen är många.  Somliga propsar på att det bara är att låta henne ligga och skrika, att hon somnar till slut.  Men hon gör inte det, vi har försökt med det ex i bilen eller vagnen osv... men hon kan skrika i en timme i värsta fall och ger verkligen inte med sig.
Sedan så känns det som om sömnen borde bli sjukt orolig om hon somnar otryggt eftersom hon har vrålat sig till sömns? Det känns inte schysst helt enkelt.
Andra har tipsat om att göra så som jag har försökt med: att vara precis intill, prata mjukt och betryggande men inte ta upp henne.  Men vafasen... mammahjärtat blöder ju till slut.
 
Uuuuh det är svårt det här, tycker jag.  Kan inte ni som har erfarenheter dela med er av hur NI gjorde när era bebisar lärde sig att somna i sina sängar?