(null)

Detta kan handla lite om det jag skrev på instagram igårkväll.

Nu är dagen här, den dagen som bägge skolbarn räknade ned dagarna till.  Skolavslutning och sommarlov.
Igår när Elise hade somnat så började jag och Elian sätta ihop gåvor med kort till lärare. Och all dess längtan efter lovet gjorde dock inte kortskrivning till något glatt och roligt.

Jag har en stor och viktig fråga om varför killar inte får visa känslor? Varför ska dom bära en tuff mask vid 9-års åldern och göra sig så stora och starka som möjligt? Why? Varför ska dom prata bort ledsamma känslor och oroa sig över vad andra barn ska tycka? VARFÖR behöver man vara nonchalant och i princip känslokall, enligt andra killar?
Min son är bästavän med en äldre grabb, det skiljer några år men de är lika, har massa intressen och nöjer sig ofta med att bara "gå runt och prata med varann", dock är de aktiva utomhus - hittar på massor, de har varit på ställen som "bounce" några gånger, dom älskar fotboll och så spelar de tv-spel så gott som varje kväll ihop - men i spelet genom hörlurar då. 
Det är en vettig kille trots åldersskillnaden. Hans lillebror går i Elians klass och även dom är vänner men storebrorsan är lite mer "med" i Elians liv, även om dom hänger allihop.  Det är en jättefin kille även om jag var tveksam ang vänskapen då han ändå går i 5:an och E klass 2.  Detta har dock inte skapat något annat än vanlig positiv vänskap ändå.

MEN! (Och jag betonar det ordet med riktigt stora bokstäver). Jag stör mig oerhört mycket på att det mesta sjunker snabbt i åldrarna.  Det har jag gjort långe men det sjunker mer och mer.
Det var oerhört tydligt igårkväll att man inte får vara känslomässig eller sårbar som kille.  En NIOÅRING! Det år ett barn, ett lågstadiebarn.
Han både pratar och visar hans flna insida för mig och våra närmatse, får beröm för det hjärtat han har och hur empatisk och omtänksam han är.
Åter skrivet på insta, så är han allt jag önskat gällande att hjälpa till och forma en son, en kille som en dag ska bli en man.  En himla bra man!

Medan vi pratade så rörde sig massor av känslor och tankar men det var viktigt att ingen skulle veta av det.  Trots hur känslosam han var, ord som ville skrivas som kom ut ur munnen, men ingen annan skulle få se.
Det var sorgligt men ändå känner jag en sådan stolthet över hur han är - och då på riktigt.  Jag är så stolt över den där grabben på alla sätt och vis.
Jag kan "störa mig" lite på masken som åker på när han är med grabbgänget.  Något som han snappat upp från skolan, men det tar några sekunder att dra ned honom på jorden igen.  Jag förtydligar jämt att man får vara precis som man är, jag födtydligar jämt att känslor är okej, alla är mänskliga och alla får känna som dom gör och INGEN kan ta någons känslor ifrån en.
Jag är själv sådan som inte alltid gömmer mina egna känslor om något sker i livet. Jag bidrar ju till att vara en vägledare och barn gör som man gör inte som man säger.  Jag visar barnen att jag också kan bli ledsen ibland.  Många tycker att det är fel och visst kan jag bita ihop när det gäller särskilda saker, men att visa mina känslor gör så att barnen vet att dom har rätt till deras.
Sen är det ju ett annat ämne att tackla vissa känslor som ilska hos mindre barn och då förklara vad som är rätt och fel.  För annars hade det ju blivit galet, men det antar jag att ni hajar.

Hur som helst, så är det med det. Jag vet vad jag har för barn, är stolt över dom och även mig själv - åter något från insta - till vardags så blir det lätt kaos, stress, trötta barn och en stojig röra.  Och som mamma är man fan bäst i världen på att kritisera sig själv.  Hur många får inte dåligt samvete över småsaker FRÄMST när barn somnar även om saker självklart löstes tidigare och allt blev bra? När dom somnar så väcks alla känslor (det är något med det - den känslan att se på).
MEN återigen så kommer det dessa andra slags känslor när man bara andas och tänker att man fan gjort något riktigt bra, man har gjort så rätt!
Jag är så tacksam att mina barn är precis just dom. Jag är så stolt, kärleken är på en obeskrivlig nivå! Jag vet inte vem jag skulle vara utan dom.  Hela min liga, min fantastiska trio.
Jag säger inte att något är en enkel match eller att vi studsar på rosa moln ständigt - trots just trots och annat som kan göra en knäpp så överväger det andra mest.

(null)

Mina vackra.  Mina storbarn.  Dom som ger mig åldersnoja.  Dom är klara nu.  Ett enda år kvar av den där grundskolan för min förstfödda och ett år kvar av lågstadiet.  Jag minns när jag var i Emilias skor... för det var då jag preppade på att bli mamma.  Helt galen tanke.

(null)

Hur som haver fina, nu har dom fått fira in sommaren på vårt traditionella sätt.  Med det som görs och serveras år efter år och något jag själv fick som barn.  Ingen kan väl glömma?

(null)

(null)

Nä just det! Pannkakstårtan och sååå mycket jordgubbar i, på och som extra tillbehör.  Vem kan få för mycket jordgubbar? Inte vi i alla fall.
(Okej ja jag vet, allergier är vanliga osv osv - men vi är iaf lite smått besatta sådär).

Själv hade jag klämt in ett träningspass så det blev toppen med små proteinpannkakor, kvarg och jordgubbarna som återhämtning efteråt.  Lite sött så det är inget jag äter särskilt ofta (proteinpannkakorna alltså - trots att dom inte ska vara sockriga egentligen, äsch) men nu kunde jag inte låta bli att göra en tallrik som iaf liknande de andras...
Honung använde jag mest som dekoration och fatet var snyggt tills jag insåg att mina "torn" sjönk nedåt av värmen och honungen rann såklart, haha.