Elian.
 
Min älskade Elian.  Man skriver inte så mycket om storbarnen längre och det är ju pga att dom är så stora.  Innan jag skriver ett ord om Emilias liv så måste jag mer eller mindre be om lov om jag inte skriver direkt från mitt hjärta eller skriver lite kryptiskt.  Och hur galet det än låter, så börjar Elian bli så pass stor också, han som alltid varit mammas LILLA pojke.  Och visst hänger en del saker kvar som gör honom liten och fäst vid mamma... så han har inte kapat helt och gjort sig helt självständig.  Min älskade pojke, så känslomässig och omtänksam.
 
Igår var jag på utvecklingssamtal med honom.  Hans lärare började med att tala om den extrema skillnaden på hur han är som person nu jämfört med hela ettan och efter förändringen av familjeförhållanden.  Förut hade han ofta kort stubin, tog inte till sig uppgifter på samma sätt och var bara en annan kille.  Nu är han lugn, det korta stubinet är borta - han pratar lugnt om det uppstår konflikter (vilket sker på fotbollsplan), han visar sig trygg och har god vilja och förmåga att lyssna och lära sig och ligger lite över det han ska kunna.
Det var så otroligt skönt att höra.  Jag frågade nämligen läraren i vintras och efter årsskiftet om hon märker någon skillnad på den Elian är.  Och hon sa då bara att det uppstår konflikter, men med hjälp så kan dom lösa det.  Jag tänkte inte så mycket mer på det då. Men igår fick jag det förklarat och det är inte konstigt.
Han skulle kommentera den sakfrågan själv och sa "jag känner mig lugn nu och tycker att det är kul igen".  Och det har han sagt till mig också att det är roligt att gå till skolan.  Så var det inte förr.  Läraren sa också att hon har lagt märke till hans närvaro.  Förut var han ofta sjuk.  Och det stämmer in så väl... har man oro inom sig eller mår sämre psyiskt på något sätt så blir man lättare sjuk.  Vi alla tog i trä och jag gör det nu med när jag skriver om det.  Men han var verkligen sjuk HELA förra året mer eller mindre.  
Så efter förändringen av familjeförhållanden så fick både läraren och fritidspedagogerna tillbaka den vanliga Elian.  För Elian må ha humör, men han är inte den som är elak - och det var väl inte det jag fick förklarat nu heller men jag blev förvånad över att han hade kunnat bli riktigt arg på pedagoger om dom sa åt honom vid fotbollen osv.  Han är väldigt noggrant uppfostrad att visa alla respekt, särskilt vuxna.  Man det är också förståeligt om det pågår kaos - då blir det kaos inom en också.
Och att höra att han är trygg och lugn nu är toppen.  För det är det man alltid har hört.
Nu har jag inte gått på SÅ många samtal med Elian.  Genom åren med Emilia så har det bara varit att gå in och vända "Jätte bra helt fantastisk" och sedan lite awkward tystnad och sedan gå.  Men Elian har ju inte gått så många år på skola.  Men alla hans samtal har också varit likadana.  SKÖNT att min unge är sig själv igen.  Och fick goda ord om skolarbete också.
 
I år är han ju även utvald till trivselledare i skolan, han bär på ansvar över andras mående på rasterna och det passar honom perfekt då han är den som VILL få med dom som kanske är lite utanför.  Han blir nervös av mobbing eller om de större barnen kommer och beter sig elakt och även om många är snälla så är han väldigt rädd för vissa äldre när det kommer just till - återigen - fotbollsplan.  Där sker konflikter och han ogillar att se på bråk, så han brukar komma hem och vara ledsen efter det.
 
Elian är också duktig på att ta sitt eget ansvar, trots att han är 8 så vet han när han har läxor, när dom ska göras och när dom ska in.  Även om jag såklart håller koll på det också OM han skulle glömma.
Men han är ansvarsfull i överlag, vet vad han behöver göra när det kommer till det mesta gällande både här i hemmet och på skolan.
 
Visst kommer åldrar då han kör revolt deluxe och ganska nyligen funderade jag på om han faktiskt skulle packa en väska och flytta hemifrån på riktigt.  Haha, nej då inte riktigt så illa.  Men han växer ju också, töjer och testar gränserna, försöker få lite mer av det han redan har, han är ett vanligt barn och ett tryggt barn beter sig så just mot den han är tryggast med.
Han är en underbar storebror även om han kan lacka lite när Elise kommer in i hans rum och "ÄÄÄÄ-lise pela" när hon ser att han sitter med sin ps4 kontroll.  Då sätter hon på sig ett par gamla gaminglurar som Elian fått av sina morföräldrar, drar lite i hans kontroll men får mothugg av brorsan som är mitt i en match och kan nöja sig med att då ta en gammal kontroll.
Hon ser upp till båda sina syskon.  Men just nu tycker hon väl om att hänga med Elian liiiite mer än vad Elian själv vill, haha.  När han vill vara i fred så stänger han sin dörr.  Det har funkat förr, men nu kan syrran öppna den.  Igår kväll rotade hon bland ren tvätt i en påse och klädde sig i hans kalsonger, haha.  Jag förstår Elian om han kan tycka att hon är lite mycket, för tycker hon om någon då TYCKER HON OM NÅGON och det kan lätt gå till överdrift.  Hon kan ge lite för mycket intensiv kärlek.  Det är precis samma sak som med våran katt... hon älskar honom och ger han mer uppmärksamhet och kärlek än vad han uppskattar, haha!
 
Hur som helst så var det här inlägget till och om min son.  För båda storbarnen älskar att gå tillbaka i arkivet och få saker upplästa om sig själva, om hur dom var som mindre.  Och därför gör jag sådana här inlägg ibland.  Som han kanske vill läsa om ett par år, kanske har glömt detaljer, kommer ihåg då och skrattar.  Det är det underbara med bloggen.  Att barnens framsteg i livet finns dokumenterat och dom tycker att det är så himla roligt.  Det gör ju jag med för den delen, jag ÄLSKAR att kolla i arkivet och häpnas över hur fort tiden faktiskt går, förändringar i utseende som man inte märker i vardagen, men alla tre barn har verkligen växt något otroligt på sistone.  Nu är det en tidsfråga innan Elian joinar sin syster och växer om lilla mamma.
 
Men för att runda av så vill jag bara skriva att mitt hjärta slår varmt för Elian.  Han är den mest osjälviska människan på jorden, den mest omtänksamma och känslomässiga killen jag vet.  Han oroar sig lätt för andra och tar andras bästa och deras behov framför sina egna.  Han är liite olik mig och storasyster då han är väldigt framåt och gillar känslan av att stå mitt i ett rum och synas och höras mest.  Men utöver det så är han även en riktig grubblare som sin mamma.  Han kan ligga och tänka på saker länge, analysera dom och sedan komma och prata med mig om saker som hände för längesen liksom.  Han är inte som dom flesta barn som lever här och nu... han kan sätta sig och fundera på livet för några år sedan och komma med tusen frågor och funderingar kring den tiden.
Elian är verkligen unik till det positiva och även lite för snäll för sitt eget bästa - trots att han blivit bättre på att säga ifrån.  Förr lät han allt och alla köra över honom och han var snäll nog att acceptera vad som helst men nu kan han säga ifrån och det är viktigt.  Ingen ska behandla honom illa som han bara ska tåla, även om det handlar om hans egna lillasyster t ex, förr kunde hon dra honom i håret, bitas, vara helt brutal och han låg/satt bara där men nu säger han till och det är bra, för Elise ska absolut inte göra någon illa oavsett hur liten hon är.  I våran familj används aldrig någon form av våld och det har hon fått lära sig nu.
Jag är i alla fall stolt över Elian, hur han har pallat allt han gått igenom, en sorg och ett enormt svek, men livet har gått vidare och han har bearbetat på bästa sätt.  Han är sig själv, lycklig och sprallig och fylld av energi tills han däckar.  Som han troligtvis kommer göra idag.  Han blev väckt lite efter 4 av Elise ljuva stämma som väckte mig prick 4.  Så han kommer vara trött, ändå vilja sitta och göra sina egna grejor och sedan tvärdäcka när han lägger sitt vackra huvud på kudden.
Jag är stolt över alla mina barn, men jag älskar verkligen utvecklingssamtal när man får möjligheten att skryta lite mer, haha! Nej men skryta är väl inte riktigt rätt ordval.  Snarare skriva sanningen som den är.  Och jag har tre helt fantastiska ungar helt enkelt.  Igår fick jag höra om Elian och fick så mycket positiva besked och snart är det dags för Emilia - och där förväntar jag mig det vanliga bara, skulle bli chockad om någon förändring skett efter alla dom här åren i skolan då det bara varit bra, bra, mycket bra, extremt bra, bra, bra bra, hej då.
 
Hello Friday! Idag blev jag i princip borttvingad från jobbet, haha.  Timmarna rullar på så fort och jag har hur kul som helst och trevliga kollegor, så jag kan lätt stå och fixa och dona i butiken i evigheter.  När jag väl tog en rast så fick jag meddelande om att vi mest troligt får den där lägenheten, behövde bara skicka in något papper och sedan kan vi flytta in i mitten av maj.  En 4:a med två våningar och 2 toaletter.  Tjiho! Den behöver lite ny färg på väggarna och sådär - men den passar oss perfekt.  Alla barn får egna rum, vi kan ha ett gemensamt vardagsrum och aldrig mer att storbarnen ska tvingas sitta still inne på sina rum.  Aaahhhh frihet! Ensam är JAG stark.  Allt faller liksom på plats.  Jag började dagen hos min läkare som sa "wow vilken positiv energi du sprider, vad kul att se en helt annan människa" och det är ungefär så alla säger om mig nuförtiden.  Jag pratade nyss med min bästa barndomsvän i telefon varpå liknande ord sades till mig att "Äntligen låter du som MIN bästa vän, att du mår bra".  Det är superkul att styrkan lyser rakt igenom.
Så jag valde att mitt nya kapitel i livet skall firas: jag fick fransar! Äntligen får jag känna känslan av det, både min bror och mina barn har fina ögonfransar men jag fick ett par albinofjun typ.  Jaja, det var ett extremt bra pris och jag käner mig nöjd.  Inget behov av att sminka mig innan jobbet osv! Skönt.  Sedan så köpte jag hem massa gottis till kvällen och i morgon satsar vi på kvalitetstid ihop.
 
 
Mina barn är SÅ värda en mysig dag i morgon.  Gårkvällen var ju så fruktansvärt vidrig.  Elian var helt stött av orden - som hans "pappa" som han kallade honom för - hade sagt.  Emilia skötte sig så himla fint, hon besitter en styrka som är otrolig.  Undrar vem hon ärvt den av? Hon blev givetvis skogstokig, besviken och ledsen över att en människa kan ljuga så horribelt om henne, när hon kände att det var tvärtom - det var inte JAG som var problemet, hennes riktiga mamma togs ifrån henne och det finns det många orsaker till.
Elian hamnade i chock, det var så jävla vidrigt.  Ja ursäkta, jag skriver jävla istället för jäkla.  Jag skulle vilja kalla det mycket hårdare saker... men att min 8-åring, som alltid varit mammas pojke, behövde höra på sådana grova ärekränkningar var förfärligt.  Nu var det tur att det var två duktiga handläggare där, som vilseledde honom och började prata om tv-spel, fotboll osv... men han är SÅ besviken.  Han var ledsen och arg tidigare då han inte har någon möjlighet att träffa sin lillasyster, han var irriterad på allt skällande som hänt här hemma... men orden igår, det ärrade honom nog för en lång tid framöver.  Men så sa han att "NU är våran mamma tillbaka, det bästa efter skolan är att få komma hem till MIN mamma och syster och kunna få gå till köket om jag är hungrig på kvällen och komma och krama mamma utan att det är så skrikigt, för det skrämde mig".  Lilla hjärtat! Nu blir allt bra, mitt riktiga jag är tillbaka och jag tänker aldrig någonsin låta någon ta sönder mig igen.
 
 
Och för att runda av detta, då vi nu ska äta en sen fredagsmiddag så lägger jag till detta som avslut:
 
 
Glöm inte att klicka på hjärtat, fina ni!
 
Efter jobbet idag så mötte jag upp Elian som skulle till tandläkare, och sedan vidare till frisören.  Men tandläkaren avbokade i sista sekunden då de hade strömavbrott... så han får vänta ett par veckor till.  Gissa om han blev ledsen? Njä.  Istället spelade han fotboll en stund och jag strosade runt.  Sedan begav vi oss till salongen, han hade hittat en bild som inspiration och frisören klippte noggrant i över en timme.
Bilden här ovanför är innan, en taggad Elian som har supertjockt hår men stör sig på att det blir så svettigt och varmt.  Jag tycker ju att han är superfin i sitt långa hår, men jag får inte bestämma längre.
 
 
Gullig liten toffs på huvudet, vi kunde inte låta bli att skratta ihop - men jag tyckte han såg supergullig ut ju! Lite babyfjun högst upp på pannan och en klassisk "Denize-5år-frisyr".  För det var ungefär jag såg ut då, jättekort hår, dock mycket ljusare.  Jag var sådär superljus som Elise är.  Nästan genomskinligt blond.
 
 
Tuff grabb.  Han satt dock och aaaasgarvade när hon använde rakapparaten, han tyckte att det kittlade SÅ mycket, så han fick till slut spänna sig så att det inte skulle sluta med en katastrof, haha!
 
 
Och så blev slutresultatet detta.  Det började med en "rand" men sedan ville han ha ytterligaren en och så lite blå färg på det.  Han har tagit x antal selfies, så jag tror att han är nöjd.  Han sa att vi MÅSTE gå till samma frisör nästa gång också och det lär vi göra - då det är samma underbara människa som gör mina naglar.  Man blir bjuden på kaffe och kakor eller vad man än vill ha, så Elian satt och mumsade på chokladbollar och vaniljrån medan jag drack lite kaffe och väntade på att den otroligt noggranna klipptiden skulle ta slut - då det är onsdag och det innebär FaceTime med Elise kl 17.
 
 
Så vi satte oss här i gräset, där Elian matchade så fint med blommorna och ringde Elise.  Hon tittade mycket frågande på Elian och upprepade sedan "Huvve huvve" och pekat på sitt eget huvud och hår, haha älskade lilla skrutt.  Sedan så gjorde hon precis som förra onsdagen och log öra till öra medan vi pratade.  Sedan så fick man köra lite tittut med solglasögonen och då skrattade hon länge förstås.  Sedan upprepade hon våra namn om och om igen, pussade och kramade telefonen och sedan klicktes hon bort.
Aja, dagarna går.  Den här dagen har verkligen rusat förbi så jag undviker verkligen hjärtesorgen och tänker positivt om och om igen "detta är en kort period i livet, hela hennes liv är framför mig, detta är några veckor bara - vad är det i jämförelse med flera år?" så tänker jag om och om och om igen när tårarna bränner bakom ögonlocken.  FYFAN vad hon saknas här.  Men vi kommer närmare målet för varenda dag.  Vi kämpar på här hos oss och så hoppas jag att hon får trygghet ASAP.