/ Livet i Spanien / Vardagslivet /

När vi bodde och levde livet i Spanien

I helgen åt vi middag med och vinkade av ett gäng närstående som skall åka till Spanien på obestämd tid.  Jag minns just de orden "på obestämd tid" när jag själv sa dom, när jag själv var där.  Då vi också skulle åka på en långsemester tillsvidare.  Och det till slut handlade om 2,5 år.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blir smått avis.  Eller avundsjuk är inte riktigt rätt ord, för jag är verkligen jätteglad för deras skull (och att vi har någonstans att "hälsa på" när vi åker på semester hehe).  Men jag blir väl snarare nostalgisk.
Jag och Elian gick igenom en (STOR) mapp med mobilbilder därifrån.  Vi hittade även lite videos och jisses som vi skrattade.  Han och Emilia var så små, så roliga... ja tänk vilket äventyr vi var med om!
 
Jag kan sakna det ibland.  För visst är det okej att sakna det, trots att jag lever ett annat liv idag som jag såklart älskar? Jag är så tacksam över kärleken som jag fann, Elise, känslan av "kärnfamilj" och hela det köret.  Jag skulle såklart inte byta ut det mot något alls.  Behöver jag ens förklara det?
Men jag kan sitta och titta på sådana här bilder ofta, drömma mig bort och tillbaka, minnas och ja - sakna.  Jag kan sakna den där spontaniteten som jag en gång levde efter.  Hur jag ganska så bekymmersfritt bara tog dagarna som de kom.  Jag kan sakna min orädda sida, min törst efter äventyr och spänning.  Jag kan sakna mitt unga jag.  För lite så var det; jag var så mycket yngre... inte bara bokstavligen men emotionellt.  Förstår ni hur jag menar? 
Jag fann verkligen mig själv under tiden vi var där.  Jag var så extremt nedbruten och vilsen åren innan... så jag fick verkligen chansen att bygga upp mig själv.  Det var min tid, mina år, en nyttig tid för mig att leva och inte bara överleva.  Sedan så har livet mest gått ut på att rota sig lite därefter, bygga på en grund, en bas, en fast och trygg punkt.
 
Hur som helst så skall jag skippa svamlet, här kommer några av bilderna... ett par av dom har jag nog aldrig publicerat förut.
 
 
Solsken, goda glassar, barn som växer och utvecklas och samlar nya språkkunskaper, pool och hav, fokus på träning och magrutor (då med - haha), solnedgångar, långa promenader, goda drinkar, roligt sällskap, äventyr och harmoni.
/ Livet i Spanien / Vardagslivet /

För tre år sedan - i Spanien

 
För exakt tre år sedan så såg det ut såhär.  Alltså åh, jag blir helt blödig och känslosam här nu igen.  Jag känner hur tårarna verkligen bränner bakom ögonlocken.  När jag öppnade upp dessa bilder i PS så kom jag på mig själv med att prata med mig själv "men lille skrutteeen", "åh pluttungar" osv med jordens bebisröst.
VARFÖR går tiden så förskräckligt fort? Jag kan verkligen sakna den där tiden, så innerligt innerligt mycket.  Just åldern som Elian var i då.  Folk pratar ofta om 3-årsåldern som en av dom värsta - men för min del gällande Elian så var det verkligen tvärtom.  Han var en så sjukt charmig och tacksam unge.  Visst hade han sina stunder, vilket barn har inte det? Men han var så enkel ändå.  Han hängde med på allt, uppskattade allt, blev glad för minsta lilla och charmade alla spanjorer i vårt område med sin härliga personlighet, sitt långa blonda hår och dom där klarblåa ögonen.  Jag kan fortfarande höra den där robotrösten som han pratade med, jag hör det så tydligt i mitt huvud.  Skrutt!
 
Och så Emilia då.  Fortfarande tillräckligt liten för att vilja hänga med mig/oss, men precis i den åldern då det gick bra att komma iväg och göra sina egna saker också.  Det häftiga med den tiden var att hon hade lärt sig spanskan där, pratade livligt med sina vänner och bekanta, hade fullt upp med skola/dans/vänner.  Och så sommarlovet som väntade runt hörnet, då kompisleken skedde på stranden.  Där dom surfade, badade, snorklade och babblade enda fram tills det blev kväll.
 
Tre år alltså.  Hur kan det gå så fort? Det är skrämmande emellanåt.
/ Livet i Spanien / Vardagslivet /

Vardagarna förr

 
När jag alldeles precis skulle föra över dagens jobb till en hårddisk, så råkade jag visst koppla in fel.  Tusentals färgglada bilder dök upp från stranden, vid poolkanten, grillkvällar på terrassen, en spexig 3-åring och en brun och fräknig 8-åring.
Alla dessa bilder fick ju inte mig att längta mindre efter sommaren direkt.  Bilderna kändes nästan som ett hån, jag vet inte vad dom försökte säga? Typ att snöoväder kan dyka upp när som helst, ganska så länge till framöver.  Eller typ 'det här var en gång din vardag... ha-haa'.
 
Ni vet det där livet då vi åt lunch och tog ett dopp i havet på lunchrasten? Det känns ju så sjukt långt bort idag.
MEN här och nu, 23:e februari i byhålan, så skiner faktiskt solen.  Och så skiner den dessutom långt efter att jag har hämtat på förskolan.  Det känns inte som så längesen jag och Elian vandrade hemåt i mörkret på eftermiddagarna.  Så det går framåt, hela tiden går det framåt.