(null)

(null)

Min födelsedag firades och jag är bortskämd med egentid deluxe.  Älskar mina kiddos och ser till att varenda en av dom har det bäst.
Men nu var min present att leva livet, med full tanke att barnen har det bra som dom är och hur det är - och Elise är ju på resa med farmor som hon pratat mycket om, när hon ska åka bort - så känns allt skönt.  Då slipper jag lite av skuldkänslorna.
Men vet även att det inte dröjer länge innan hon får haka på och sen kommer mormor och morfar lagom till hennes dag och hälsar på ett tag.  Det längtar hon massor efter och var snabb med att berätta vid överlämning, haha.  Älskade lilltjejen - hon har det bra nu och de stora med.  Att bara släppa allt blev ett litet velande... det är ju svårt om man har för vana att sköta rubbet själv.

Jag är på gamla hemmaplan och NJUTER.  Det kan jag inte säga mycket annat om.  Återigen så finner jag en inre ro här.  Något jag aldrig upplever förutom just här.  Mitt "sårläkande" ställe typ, haha nej men alla vet vad som hände innan jag flyttade hit och jag reste mig fort, blev stark - visserligen med feta murar så ingen kunde komma åt mig igen, jag kunde inte rubbas.  Men dom som vann min tillit eller redan hade den var jag lika känslomässig som vanligt mot.
Huuuur som haver, ska inte tjata sönder om samma saker.  Gällande den gamla tuffa tiden, anledningen jag flydde landet när inget höll mig kvar, det var ju en svår period men inget jämfört med hur saker blev senare i livet.  Och av allt det där så kom ju en inblandad att bli en superviktig och betydelsefull vän sisådär 10 år senare.  Någon man delar det mesta med, tillit och enkelhet att relatera till händelser i livet och jag står bakom henne genom sitt och det är ömsesidigt.  Tänk att det kan komma något gott ur ont på det sättet.  Sen att folk ifrågasätter det är bara tragiskt.  Men antagligen för att de skräms av att sanningen kan komma fram återigen - dock inget som direkt är planerat om vi nu nämner det hela.  Som sagt så känner jag att ingen har med vänskapen att göra och då skulle jag inte bland in annat heller.

(null)

Åter till nuet då.  Det innebär att ständigt träffa vem jag vill, när jag vill, hur än jag vill och det kommer bli party som om jag vore ung.
Men i familjen är det som om jag fyller 26 - för isolerande år. Eller när jag förlorade människor som betytt världen för mig, när livet tog över och jag blev det där tomma skalet utan personlighet kvar.  Men som tur är så har dom äkta förstått, lyssnat och finns i mitt liv som om allt bara är som vanligt.  Ålder är en siffra och idag säger det inget alls.
Jag känner ingen panik över åldern som jag kände förut.  Jag tröstar mig alltid med att jag och Emilia kommer vara pensionärer ihop, rulla runt med rullatorer och ha givande diskussioner innehållande "vaaaa?" skrikandes till varandra typ.  Dessa tankar gör så att jag känner mig ung även fast dottern är 15 snart och man per automatik tänker "fan vad gammal jag är om hon är i den åldern" - men så minns man ju.  Jag fick henne ju i den åldern, jag blev mamma då.
Men nu spårar jag ur och skriver helt annat än vad detta skulle innehålla.
Resan. Min resa. Våran resa. Allas tid. Kvalitetstid och behövligheter.

Ingen kan säga annat än att jag förtjänar ALLT.  Dom som lever med mig och vet.
Nu har jag hört det så mycket att jag bara kan instämma.  Jag skäms inte alls med att nu känna av att jag förtjänar och behöver detta.

(null)

(null)     
(null)     
(null)

(null)

(null)

Som skrivet på instagram - jag njuter och må ha en hand sangria eller annat i handen.  Ett glas cava.  En cola och litervis med vatten, jag bara gör, bara är.  Känner mig fri.  Så himla himla fri.

(null)


Men jag är på en jäkla ego-boost resa och alla barn får kvalitetstid på sitt håll med dom de älskar återigen.  Blir ett hackande behov att "försvara" mig även fast varenda människa bara håller med och säger njut. Varenda timme på dygnet - men jag försvarar väl mina egna tankar bara och det är väl inte konstigt.  Det enorma ansvaret jag har solo, så mycket jobb det är med tre ungar i så olika åldrar, all "mamma-oro", allt som hör till, vanliga vardagen och barn på heltid - ja förutom bönan varannan fre-sön och högtider osv.  Men SOM det har kämpats på olika sätt.  Vilken jäkla resa vi gått igenom och så står vi här.  En stark familj - ett band som är oerhöert obrytbart.

Komplimanger haglar och alla onda ord om mig, alla påhopp, förtal men innan dess sagda saker som sakta drog ut min själ stund för stund tills inget fanns kvar.
Självkänslan har reparerats och självklart är det alltid kul med komplimanger oavsett vad.  Ett plus i kanten liksom.

Så jag fortsätter att upprepa allas citerade ord om resan i mitt huvud.  Allt snällt, självklart och omtänksamt.  Så himla himla glad just nu.  Jag kommer leva på detta sen. Länge, så himla länge.  Jag kommer dagligen hämta livskraft för den lyckan som består.
  (null)

(null)

Nu nöjer jag mig med instabilder men annat kommer, man får ta det långsamt och när tid finns, tacksam för ett klick på hjärtat som vanligt bara för att visa att ni varit här och uppskattar mina rader, hur knäppa och hoppande dom än må vara haha.  Blir alltid glad av era spår, gillar ni det som läggs upp så kommer ju inspirationen till ännu mer.
Har ju alltid sagt att vi gör detta tillsammans. Bloggen alltså.  Ni ger mig pepp att fortsätta.

Sådär.
Min 30-års dag firas varje dag denna resa.  Själva resan är ju firandet, haha repeat igen.
Men som skrivet förut. Min första tid i 20-års åldern var här och att spendera mina första dagar som 30 här kan inte bli bättre.
Är SÅ tacksam.  Tusen tack för allt pepp, men främst till dom som gav mig/oss detta. Jag älskar er!