(null)
 
Det känns som om jag har munkavel på mig ibland.  Varför? Varför sitter jag tyst när jag har så mycket att berätta? Rädslan att bli dömd, att allt förvrängs, att mina ord ändras till något helt annat än vad jag menar.  Varför har jag inte rätt till mina egna känslor när vi alla inte är mer än människor?
Jag sitter med så mycket att berätta men jag är livrädd för mina egna erfarenheter för det som hände mig i våras.  Det är så jäkla orättvist att man vill skrika rakt ut.  Man hör om föräldrar som får dagliga psykoser, man får höra om dom som faktiskt misbrukar - och då menar jag missbrukar, man får höra om hur många som lever med psykisk ohälsa i så många olika former för att det INTE ÄR TABUBELAGT längre, om dom som lever med kronisk värk och behandlas med både läkemedel och annat.  Alla dessa människor lever med sina barn, ensamma eller i tvåsamhet.  De får bryta ihop, må dåligt, få attacker, vara deprimerade, lida av sin värk och vara ärliga om det men inte behöva skrämmas av tanken att bli av med sina barn. För trots psykisk ohälsa kan man ändå vara en förälder.  Om man behandlas dvs.  Så många bloggar jag fått höra talas om, där mammor mår dåligt på ett eller annat sätt och byter ihop för mycket mindre än vad andra skulle göra.  Alla får skriva öppet - och alla får en eloge för att de är så öppna om deras problematik.
För mig är det något jag avundas rejält.  Det finns dom som är i ofantligt dåligt skick - men dom får vara föräldrar ändå.  Jag vågar knappt skriva att jag drömde en mardröm eller trampade snett och stukade foten - för det kan få mig att bli av med barn, nej men att jag ens ska behöva gå i dessa tankebanor är bara SJUKT.  Jag är livrädd för varenda ord jag säger, för hur det kan uppfattas och att jag ska bli av med ett barn.  Jag har inte kommit över vårens känslor.  Att må bra och följa diktering och träffa ett barn övervakat.  Ett barn som jag tog på mig allt ansvar över i början, ett barn som var så känslomässigt laddat för mig för hon var min yngsta och min lilla bebis.  Helt utan anledning egentligen - det fanns INGEN anledning för att saker skulle bli som i våras, men bara för att få träffa mitt barn, mitt älskade barn - så gick jag med på deras regler.  Det äcklar mig, när jag tänker efter så äcklar det mig så mycket.  All förståelse och all omtänksamhet dagar innan dess.... det var falskhet rakt igenom.  
Jag kan tänka på händelseförloppet och se mönstret klockrent.  För mig är hela saken uppenbar.
 
Jag berättade ärligt om livet men fick hyschas - är jag den enda i livet som står för det jag gör och hur jag lever? Varför kan ingen annan stå för det dom gjort? Måste jag hyschas för att sanningen svider? Den brukar göra det när man har gjort så mycket fel men alla våra handlingar skapar konsekvenser - varför ska jag vara den som är mån om andras? Jag tar ju mina egna konsekvenser och lär mig av dom/förstår vad som är fel.  Tror alla att att de förtjänar ryktet om att vara "guds bästa barn" och perfekta medmänniskor, trots att de har begått så himla många fel och tagit x antal snedsteg? Grova jäkla snedsteg som förstörde så många olika människor och värst av allt... barn.  Tycker dom att de förtjänar det fina ryktet de har?
 
Varför är jag den enda som ber om ursäkt för de fel jag gjort, medan andra har gjort bra mycket värre aldrig skulle släppa stoltheten och faktiskt be om ursäkt? Jag är den jag är och jag tänker inte låta någon annan förändra den personen.  Jag är rak och ärlig men jag är ändå godhjärtad och tar gärna emot ursäkter för att gå vidare på bästa sätt.  Jag är öppen och personlig men tycker inte att jag ska vara den som skyddar människor som inte förtjänar det.  Jag ger gärna nya chanser när en människa erkänner sina fel.  Men hur ska jag kunna ge en extra chans om den inte förstår hur fel den agerat? Hur sårad och sviken en eller flera blir?
Är jag den enda som vågar ta tjuren vid hornen och vara brutalt öppen om livets sidor - både gott och ont? Istället för att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting? Sådant beteende slår tillbaka.  Det har jag lärt mig i alla fall.  Att falskt prata med människor, de ska verka så himla fina och vänliga men skenet bedrar och när någon upplever sådana människors rikiga färger - då minsann, då är det viktigt att vara tyst.  Ja, för de är ju omtalade och viktiga, men "skulle aldrig döma, de har ju erfarenhet och vet hur det kan vara, men dom gör sitt och jag gör mitt och jag ska ändå alltid vara stolt och sträcka på mig för att jag har tre underbara barn".  Det måste vara jobbigt att leva i sådan falskhet.  Att ha en så brutal tjock fasad uppe, för dessa människor jag syftar på nu lurade mig rejält.  Jag hade mina aningar emellanåt för jag kände på mig att det inte riktigt var så omtänksamt som det sades, jag såg småsaker hela tiden som gav mig onda aningar, men trodde aldrig att det var SÅ pass falskt som det var.  Jag äcklas rejält.
Jag tänker tillbaka på varenda dag och hur snacket gick om alla andra, det ständiga skitsnacket och jag undrade då vad de egentligen sa om mig bakom min rygg.  Om det kunde pratas så illa om dom som stod dom riktigt nära, då kunde jag bara ana vad jag fick för onda ord sagda om mig.  Nu är jag glad att det blev som det blev.  Jag har nog aldrig varit så besviken på några som dom.  Ingen vet vem jag skriver om nu, det är det som är så tragiskt, för jag har haft en så jäkla otur så detta kan vara vilka som helst.  Men de som läser de vet.  Jag hoppas att varenda granne och ytlig bekant får upp ögonen för hur ni är på riktigt.  Mina åsikter om er skulle kunna vara många men jag väljer att inte lägga för mycket energi på ondska, det som gör mig mest arg är falskheten mot barnen.  Hur ni gjorde, hur pass mycket känslor som faktiskt byggdes upp och hur ni över en natt bara svek och dom var plötsligt som ingenting.  Jag kommer aldrig förlåta er för just det.  Och jag kommer inte sitta tyst om just det, det ska ni veta.  Jag hoppas att konsekvenserna för ert agerande är tusen gånger värre än den känslan barn, speciellt ett, fick känna.  Hittills har karma träffat rätt och jag hoppas att ni får det ni förtjänar också.  Om inte annat så kan ni leva med det på era samveten.  För det är bara ni som vet vad ni gjorde och sa under en så lång period och hur ni skadade de oskyldige.
Jag hoppas att ni förstår en dag att jag inte är elak, jag är inget svin som skriver om känslor för att trampa er på tårna, jag skriver för att jag inte tror att ni faktiskt förstår hur illa ni skadade dom som jag älskar mest och det är min ömmaste punkt.  Jag är inte elak, men jag är ärlig.  Är något orättvist så kommer jag inte sitta tyst om det.  Och det ni har gjort, det ni gjorde - DET var elakt, det var helt horribelt känslokallt och vidrigt.
Jag har varenda sms sparat från var och en av er.  Har ni? Läs gärna från början till slut, läs runt den tiden - ni senare i livet skulle döma mig så hårt - läs vad ni skrev då.  Känner ni er som ärliga människor?
Tack vare er skapades men för livet.  Hos barn.  Jag hoppas att ni har det på samvetet och lever era fina liv.  Mer har jag inte att säga, trots att jag skulle kunna skriva sjutton sidor minst.  Men jag avslutar stycket här.
 
 
Så många som haft sina åsikter om vad jag skriver om MIG, MINA känslor, MITT liv på MIN blogg.  Varför ska inte jag få göra som JAG vill?
Jag begår sjukt många misstag och har gjort, jag gör saker som jag inte är stolt över - men förskönar jag det och lägger till lite strössel på toppen? Nej.  Mina ord är många och min ärlighet kommer aldrig tystas bara för att andra inte klarar av det.
Varför ska jag tassa runt på tå och akta mig för vad jag skriver bara för att andra vill det? Jag skriver inte om någon annan så att dom hängs ut, men jag måste alltid ha rätt till mitt eget tänkande och mina egna åsikter.
En sak har jag väldigt klart för mig och det är att jag är den bästa mamman till mina barn.  INGET förändrar det och inget har någonsin gjort det.  Trots händelser som var total orättvisa - men karma kom och gjorde sitt.
 
Jag är bara så oerhört arg över att jag inte vågar säga rakt ut om hur jag tänker eller känner, för att jag är rädd att översittare ska förvränga allt.  Jag känner orättvisa över att alla andra kan skriva om den verkliga vardagen - som jag en gång gjorde - utan att ens behöva tänka tanken att ett barn kan mer eller mindre rövas bort.
Jag är såklart så himla glad över att rättvisan segrade och att rätt blev rätt.
Men livet gick vidare och nu vågar jag inte vara den jag är, just på den platsen som ligger mig så varmt om hjärtat, där ja har skrivit av mig i så många år.
Enkla känslor kan misstolkas.
Alla har rätt till sina känslor.  Förutom jag.
 
Men jag har några utkast. Jag har saker att dela med mig av och jag kommer göra det.
Detta var min början....
Så att folk där ute kan veta att jag inte tystas pga andras misstag.  Egentligen ska jag kunna skriva vafasen jag än vill här inne.  Men nu kommer jag ta upp några ämnen som är oerhört viktiga.
Mitt liv är inte som alla andras.
 
Jag kommer inte heller ta på mig skulden för att saker blev som dom blev.  Någon ville beskylla mig för alla människor och familjer jag haft problem med. 
Jag fick fina försvarande kommentarer från folk som faktiskt vet vad dom pratar om, i det kommentarsfältet och jag kände värme i hjärtat.  Just nu har jag så många människor som håller så hårt om mig,  Människor som inte är falska, utan uppriktiktigt bryr sig.  Och de peppar mig att skriva här, att våga vara den jag är, för ingen känsla jag har förändrar faktumet att mina barn är mitt allt och jag deras mamma, en mamma som jag får höra är den bästa.
Jag ska inte vara rädd att vara jag.  Bara för att jag/vi sveks så hårt.
 
Som sagt, detta inlägget var min början.  Alldeles strax kommer mer, för jag måste få ur mig allt... allt jag har varit med om i mitt liv.  Historierna som blir böcker, men jag vill skriva kort.  Kanske kan jag få någon att känna sig mindre ensam.
Jag vet att det jag har gått igenom i mitt liv kan hjälpa andra, jag besitter så många olika erfarenheter som kan få andra att öppna upp sig.
Jag har rätt till mina ord och ingen kan döma mig mer.  En gång i tiden var jag väldigt rädd för någon, jag tänker inte låta rädsla styra mitt liv igen.  Jag har fått chansen att börja om.
 
 
Mina ord är mina.
Mina känslor är mina.
Mina tankar är mina,
Mina åsikter är mina.
Och detta är min blogg.  Här skriver jag vad fan jag än vill.  Gillar du inte det? Stäng ned sidan och gå vidare.
Gör sanningen ont? Då har du förmodligen gjort något fel. Stå för det.
Men i fortsättningen har jag inte så mycket om andra att säga.  Jag kommer berätta om mig, för mycket har hela tiden handlat om andra, barnen, livet och jag har hamnat lite i bakgrunden hur jag än har levt.  Men nu är det min tur att berätta vad som hänt MIG och saker som angår MIG.
Det kan komma att bli mina mest personliga inlägg någonsin,
Men jag har funderat så länge och så mycket och jag finner dom så pass viktiga.  Och det kommer vara första gången jag skriver öppet om otroligt känsliga ämnen.
(null)
Ett citat som passar in på så mycket och så många. Tänk vad olika människor har ställt till med genom åren och sen slängt på sig offerkoftan när allt slår tillbaka på dom och inget blev som väntat?
Varenda käpp i hjulet, varenda lögn, varenda konflikt, varenda rykte, varenda sten som kastats i glashus, varenda handling som skapade sin konsekvens... ALLT!
Själv är jag väldigt noga med hur och vad jag gör i livet, jag tänker till både en och två gånger innan jag gör något som kan verka drastiskt - för jag vet hur hård smällen är efteråt om man gör något man vet är fel/osäker på om det är rätt eller fel.  Det finns inga ursäkter, visst kan man begå misstag och lära sig av dom, men vuxna människor borde bete sig som just det.  Håller man på med ett jäkligt dumt agerande utan anledning... vänta bara på karma.  Och var sedan vuxen nog att ta smällen när den kommer istället för att tycka synd om sig själv.
Som sagt så passar citatet in på MÅNGA.  Jag har blivit bränd, lurad och sviken av sååå många - men det har slagit tillbaka på dom.  Och då ska det mås dåligt och allt ska vara så tufft för dom? När dom skapade hela grejen från början..? Hur tänker man då?
Jag är absolut inte perfekt.  Jag kan också göra fel men då står jag för det också eller så har jag förhoppningsvist tänkt igenom allt noga innan och vetat vad som är rätt eller fel.  Offerkoftan ligger kvar längst bak.

Hur som helst...
Jag samlar på mig fler och fler opublicerade utkast.  Jag skriver, känner mig modig nog att vara öppen och personlig i texten och i skrivande stund, men blir sedan livrädd att mina ord ska missuppfattas och förvrängas, att någon ska hitta något negativt så att livet blir kaos och precis som jag nämnde att mina egna ord ska slå tillbaka på mig.  Men jag vet att INGET som jag har att skriva om eller upplever själv kan påverka mig som mamma.  Jag är inte perfekt men jag är den bästa mamman till mina barn.  Jag har brister och egenskaper att jobba på, men moderskap av allt... det har skett naturligt i fjorton år, per automatik, utan funderingar - det är instinkter helt enkelt - så där finns inga tvivel och ingen ska någonsin ifrågasätta det igen! Det vore bara djävulskt pinsamt efter vad myndigheter och domstol sett.  Mina barn skulle inte kunna älskas bättre och det är viktigast.  Dom får så mycket bekräftelse möjligt om hur viktiga just dom är - var och en.  Oavsett vad som rör sig i mitt liv eller mitt huvud så är barnen trygga och lugnt försäkrade om att dom har en mamma som skulle göra allt för dom.  

Tyvärr så har vissa människor lite mer saker i sitt bagage än andra, vissa människor har det lite svårare än andra helt enkelt.  Egentligen ska man aldrig jämföra för ALLA har det svårt någon gång, alla kämpar i motvind någon gång, alla försöker bestiga ett berg men snubblar någon gång.  Det jag menar är att vissa är lite mer utsatta, jag vet inte varför men vissa har otur med mycket och vissa har inte lika många motgångar som andra.  När man tänker på livet så funderar man på "kunde det inte ha räckt med bara det?" Men så kommer fyrtioelva smällar till.  Det kan verka orättvist, men som sagt så går alla igenom sitt och oavsett mycket eller lite så blir det jobbigt för någon någon/flera gånger oavsett vad.

Det finns så många viktiga ämnen jag skulle vilja ta upp, som jag vet är vanligare än man tror, som skulle hjälpa andra - som lever i det tysta - att träda fram.  Kanske skulle fler våga prata om jag vågade.  Jag vet att den här bloggen har varit en inspirationskälla för många - inte av självgodhet, men för att så många har sagt just det.  Kanske har jag "rösten" som blir hörd, som många kan känna igen sig i? Vågar jag, så vågar dom? Jag vet att jag sitter på så mycket erfarenhet och även aktuella saker som kunde göra det lättare för andra, att förstå att man inte är ensam.
Jag lever med något som började spöka i mitt huvud för några år sedan, främst när mitt liv kretsade kring att duga, att maniskt göra allt jag kunde för att bara vara bra nog.  Dessa hjärnspöken har både satt sina spår och återkommer och är värre vissa perioder i livet och nu är det en sådan period. Det är inget som går ut över andra, men det är något som är jobbigt för mig själv att hantera.  Det är jobbigt för mig att veta att jag är där.
Jag vill inte säga mer än, jag vill att alla mina nära och kära hör det från mig personligen istället för via bloggen.  Det finns ett fåtal personer som vet, dom jag pratar med varje dag och en person som håller hårt om mitt välbefinnande och stöttar mer än någonsin.  Men än så länge vet INGEN exakt hur det är, jag kan ännu inte hantera sanningen att säga det högt och jag vet att det är spöken som måste bort.
I fredags fick jag det bekräftat att det inte är något som jag levde med förr, som sedan gick över.  Det har tagit över min hjärna tyvärr.  Jag har viftat bort det och tänkt att det beror på hur jobbigt livet var DÅ och sedan att livet har varit jobbigt efteråt.  Men jag hade fel.  Och kunniga berättade varför. Kopplingar till det hela har jag skyllt på annat, det har alltid funnits anledningar för mig att inte göra det jag inte gör just nu.  Men jag hade fel.  Detta är en sak som tillhör något svart på vitt, det finns ingen gråzon som jag trodde.
Det är jobbigt.
Jag känner att jag har gått igenom så mycket snart att det måste räcka någon gång.  Men denna gången är det bara jag själv som kan bli av med dessa hjärnspöken.  Det känns fruktansvärt att det är så, för just nu känns det omöjligt.  Jag ser ingen väg att fösa ut dom.  Men jag kommer lära mig, även om det tar tid.  Jag vet inte om det går i arv men många har levt med samma spöken.
Åh, det är så svårt stt skriva kryptiskt.  Jag vill säga det rakt ut. Men jag är rädd, jag är rädd för att någon ska förvränga ALLT jag skriver.  Det får inte vara så.  Jag måste fortfarande ha möjligheten att vara människa, ha känslor, tackla saker i mitt liv och bekämpa svårigheter även fast jag är mamma? Jag vågar knappt skriva.  Livrädd att någon ska göra samma sak.  Ta mina ord och vrida dom till något det inte är.
Jag känner att jag inte har rätten att vara JAG här längre, för att mitt liv blev till en mardröm pga något jag inte kunde rå för.  Jag kan inte rå för vissa saker nu heller.  Så kommer livet ALLTID se ut.  Men jag är livrädd, det är fel, så jävla fel.  Så orättvist.  Alla föräldrar har sina rättigheter att berätta om svårigheter men inte jag.  Jag döms så fort jag blir personlig och det gör mig så ledsen.  Varför får alla andra vara mänskliga medan jag ska vara en robot?

Jag kan inte hålla en mask här inne, en fasad som ändå kommer trilla ned.  Jag går igenom någonting som aldrig var min intention och jag hade ingen aning om att det kunde gå så långt att det skapade så stora spöken som skulle förfölja mig genom livet.
Men nu är det så.

Helgen har varit tung i mitt huvud pga detta.  Jag trodde ju inte att det var så allvarligt som det faktiskt är.  Men att leva i förnekelse gynnar ingen.  Jag kommer få kämpa emot detta och besegra även dessa hjärnspöken.  Jag kan bli bitter, då detta kanske aldrig hade hänt om jag var mig själv nog att förstå att det jag en gång gjorde mot mig själv var fel.  Men jag försöker inte att tänka så.  Det hade lika gärna kunnat komma ändå.
Inlägget kring det hela ligger i ett ofärdigt utkast men jag vet inte när jag vågar publicera än.  Hade allt varit som vanligt, hade halvåret som gått aldrig hänt, hade jag fortfarande haft rätt till mina känslor så hade jag inte tvekat.  Det är sorgligt.

Över till det alldagliga så har det blåst svinkallt här i helgen.  Tur att varmare kläder fixades i tid, nu är det bara skor som saknas.  Från noll till hundra, från medelvärme till isbitande kyla i vindarna.  Men ut kom vi ändå.  Och nu har denna helgen lidit mot sitt slut, jag själv är helt slut, behöver varva ned och sedan sova så mycket det går.

(null)

(null)

(null)

Bönan fick inviga jackan som hon fick i present och även en tjockare mössa som jag köpte för ett tag sedan.  Jag hade tänkt köpa vinterkläder pö om pö till barnen som har växt och det var tur att man var ute i god tid.  Först att önska sig jacka och av en annan overall (av oss fick hon alllt i lekväg som hon gillar och då frågade andra vad hon behöver) och alla tillbehör köper/köpte jag då och då.  Tur att vi var förberedda! För plusgraderna är fasen inte varma när det stormar som det gör här i hamnstaden.
(null)

Åter till min hårförändring då.  Jag skulle ju lägga i ytterligare en liknande toning för att få bort det gröna och det gjorde jag.  Det finns inte ert spår av grönt kvar men det blev även mycket mycket mörkare.  I ljus så skiftar håret i väldigt många röda toner.  Jag skulle ju färga över i en neutral ljusbrun färg men jag är nöjd som det är nu. Jag trivs!
Nu får jag helt enkelt  se hur länge det varar innan det tvättas ur och blir en tråkig daskig ton.  Det ska bli spännande.

Jag kämpade som en galning för en kall blond ton men inser nu hur mycket bättre jag trivs i mig själv.Tänk att en liten hårförändring kan göra så stor skillnad!  

Hur som helst så har jag precis lämnat en taggad och glad böna på förskolan och nu ska jag jobba.  Först med bilder till kunder, sen har jag ett möte med ett bokförlag, späääännande! Tänk att jag har drömt om att berätta min historia eller snarare historier i bokform i så många år och snart kan dröm bli verklighet - då jag minst sagt upplevt både det ena och andra i livet. 
Som jag sagt tusen gånger så ser jag ljust på min framtid.  Jag var vilsen ett tag och undrade vad jag "ville bli när jag blir stor", men nu vet jag.  Det enda jag vill göra är att följa min passion och det är både skrift och stillbild.  Och ambitionen är stor, även om jag vissa dagar är lite för snurrig av alla tankar så jobbar jag på när fokuset är på topp, sen brukar jag rensa tankar när jag promenerar eller som jag skrev igårkväll, på kvällen när det blir tyst.  Jag har mycket tankar, minnen och funderingar att sortera bland i huvudet men genom åren har jag dokumenterat allt i olika dokument, i fall att jag skulle glömma detaljer.  Men nu får vi se vilken bok de vill prata om först.
Att skriva blogg är en sak, att skapa en bok är en annan.  Det känns bara häftigt.  Ibland känner jag mig som vilken tjej som helst.  Men mitt liv är lite annorlunda än andras.  Det här med maximal otur är något som har format mig till den jag är.
Hoppas att ni alla läser mina böcker sen om ni läser denna lilla blogg.  Bloggen som var bland de största som fanns i början, japp jag är en riktig bloggveteran och tack vare det som yrke så har det öppnat både dörrar och fönster.  Den som inte förstår att blogg - eller att vara en influencer som man kan kalla det om man har sociala kanaler - är ett jobb tycker jag är märkligt.  Det kan ta sex - nio timmar att redigera bilder och göra ett inlägg (inte som nu när jag använder mobilen - men när man gör de ordentliga inläggen).  Men alla lägger ned olika på sina kanaler, jag vill ha fina bilder även om de är tagna med mobilen eller kameran.  Jag väljer nog kvalitet framför kvantitet många gånger.  Förr om åren skrev man ju 3-5 inlägg om dagen.  Det var lite annorlunda då.

Hur som helst, nu ska jag "fånga dagen".  Klicka gärna på gilla om du är en av dom som skulle köpa/läsa min bok/böcker.  Det vore intressant att se hur många som är intresserade av mina berättelser här, både fakta och så har jag romaner, att skriva och finna inspiration till att skriva - det har jag alltid haft, åh jag har massor och jag är bara stolt att någon finner dessa intressanta.  Inte skryta, inte vara självgod och egocentrisk - men detta har varit en dröm i över tio år.  Förstå ruset när det händer och blir av.  När någon säger wow, vi vill göra detta.  

Ha en underbar dag!