/ Morsan - Denize / Vardagslivet /

En dag med mig

(null)

(null)

(null)

Snön lyckades pricka in min vistelse utomhus idag.Först låg det som ett vitt och tunt litet täcke.  Nästa gång var det bara slask kvar.

Jag har varit på sjukgymnastik (men var för "smärtpåverkad" för resultat).  Sedan hann jag kamma hem lite egentid i form av att fixa naglarna hos någon ordentlig! Hon suckade och skakade bara på huvudet över hur förstörda mina naglar blivit av det förra stället med förskräcklig personal.
Men jag fick sitta en extra halvtimme så gjorde hon de mycket tunnare och snyggare.  De blev lite mörkare än tänkt, men jag ville inte ha något åt det ljusrosa hållet denna gången.  Beige/brunt och roséguld i fyra veckor framöver!

Hur som helst så drog pappan iväg till jobbet när jag var klar med sjukgymnasten.  Nu väntar jag på samtal från läkaren, då alla bara skickar iväg och vidare på mig. Puh...
/ Morsan - Denize / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

"Den nakna sanningen"

 
Pryd, känslig eller lätt för att vilja dra fram en skämskudde? Då är det kanske bäst att du slutar läsa här.
 
Jag har velat fram och tillbaka kring hur jag vill ta upp det här ämnet, eller ens OM jag vill det.  Jag tänkte att det nog är min ensak, lite privat, inget som någon annan har med att göra.  Men för att kunna göra fler träningsinlägg etc, så kommer det helt enkelt synas och det känns bara ännu mer pinsamt att låtsas som ingenting då.
 
För några månader sedan så skrev jag ett inlägg om plastikoperationer, jag berättade även om mitt förhållande till min egen kropp efter barnafödande.  Minns ni? Jag skrev bland annat att jag hade funderat på en bröstoperation i tolv år.  Enda sedan jag fick Emilia.  Jag skrev även att det är något man alltid skall göra för sin egen skull och aldrig för någon annans.  Och jag tycker verkligen att det är superviktigt att tänka igenom det ordentligt.  Vilket jag gjorde - och med stödet från min förstående sambo, så bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det.  Jag var trött på att undvika speglar efter duschen för att jag kände mig så otroligt obekväm i mitt eget skinn.  Jag var trött på att titta ned på det lösa skinnet som en gång i tiden föreställde bröst.  För så var det verkligen - efter tredje bebisen så fanns det BARA skrynkligt skinn kvar och jag insåg att det inte skulle gå att acceptera läget.
Jag lärde mig att acceptera min kropp efter två barn, jag var inte bekväm - men jag hade lärt mig att acceptera.  Denna gången så gick det inte, jag ville inte se ut sådär... jag ville se ut som MIG själv igen.
 
Jag bokade en konsultation i slutet av mars.  Jag berättade att jag ville ha en storlek som såg proportionerlig ut till min kropp.  Jag ville bara ha tillbaka min storlek, få tillbaka volymen och kirurgen förstod direkt.  En operation bokades och så var det med det.
 
 
Jag har funderat mycket på vad jag egentligen förmedlar med det här.  Ok:ar jag skönhetsidealet nu? Jag tänker mest på att jag har två döttrar, varav en som kliver in i tonåren och som påverkas lätt av sociala medier osv.  Jag tjatar dagligen på henne om hur naturligt vacker hon är.  Att hon inte behöver tjugo ton smink i ansiktet, hon är fin precis som hon är, hon är PERFEKT precis som hon är.  Hon behöver inte göra något alls för att förändra sitt utseende.
Jag säger sådana saker - och så går jag själv och opererar om mig.  Rättvist? Ja, faktiskt.  I slutändan så är det ändå en enorm skillnad och det är den som jag vill betona.  Jag valde den här operationen för att kunna se ut som mig själv igen, såsom jag såg ut innan tre graviditeter som lät kroppen ta stryk.  Efter att ha burit på, fött och ammat barn så är det annorlunda.  Och jag tänker vara så pass fräck och säga att jag tycker att jag är värd detta. 
 
Det är faktiskt främst pga barnen och andra människors eventuella åsikter, som jag inte har skrivit något om detta förrän nu.  Jag vill inte att det skall vara pinsamt på något sätt, men faktum är att det är år 2017 och det är min kropp och min blogg - jag gör som jag vill, såklart.  Och jag skäms inte ett dugg över mitt val, snarare tvärtom.  Så därför skulle det som sagt bara kännas ännu mer pinsamt om det syntes på bilder men så nämnde jag det inte alls - även fast det såklart också vore okej, med tanke på att det återigen är min kropp och ingen annans business.  Men SÅ tänker jag i alla fall... jag har alltid varit så öppen som möjligt här, jag vill fortsätta ha det så.
 
 
Före- och efterbilder i liknande vinklar.
 
Den lösa huden fylldes ut igen och efter mina kids så är det förmodligen det bästa jag har gjort i mitt liv för mig.  Det var det mest egoistiska jag har gjort och någonsin kommer göra - men så värt det.
 
 
Ett önskemål jag hade var att fortsätta kunna shoppa BH/bikini på t ex HM, Lindex osv.  Nu har jag uppdaterat sommarens badgarderob med bikiöverdelar i storlek 40.  Med tanke på att man kan knyta åt ordentligt i ryggen så passar det jättebra.
Känslan man fick när man stod där i provrummet och för första gången på MÅNGA år kände sig fin igen i badkläder var obeskrivlig.  Det låter töntigt och överdrivet, men jag är ärlig.  Jag har avskytt att prova ut BH:ar tidigare och aldrig brytt mig om att prova bikinis då jag liksom varit platt/bara haft skinnpåsar.
 
Min kropp är inte perfekt idag, men vems är det? Framför allt efter att ha fött en massa ungar, det tillkommer en jäkla massa skavanker.  Men jag ville inte bli perfekt, jag ville trivas i mig själv och det är precis vad jag gör nu.  
 
Kommentarer (33)
bröstförstoring / bröstoperation / kroppen efter förlossningen
/ Morsan - Denize / Vardagslivet /

Att få må bra

 
 
Det var ett tag sedan sist - veckorna bara flyger förbi och knasiga har de varit på sistone.  Efter flytten tillbaka och den sista svängen av sjukdomar så packade jag ihop min egna lilla väska och blev borta ett dygn.  Ensam.  Jag lade fokus på mig själv, mitt eget mående och gjorde något som jag har velat göra och behövt göra för min egen skull så himla länge.
Resterande delen av veckan så tog jag nätterna med Elise och allt kring de stora förstås, men K var hemma och gjorde resten med Elise om dagarna, städade, diskade och allt som hör till hemmet.  Det har varit både skönt och jobbigt.  Jag vet inte om det beror på att jag var ensamstående så länge och hela tiden bär på ett eget ansvar över mina två större barn, plus att jag fick dra ett ganska så tungt lass i början av lillasysterns liv - att det är det som gör så att jag har haft ett sådant enormt kontrollbehov.  Eller om jag bara är sådan som person.  Det är svårt att veta.  Det är väl både på gott och ont att man gärna vill ha kontroll över allt.  Jag låter det i alla fall inte gå till någon överdrift, eller att det drabbar någon annan.  I nuläget så är jag bara tacksam över möjligheten att KUNNA släppa, att ha någon som kan och skall ta lika mycket ansvar över bebis som jag själv.
Den här veckan som har passerat har jag alltså fokuserat på mig, återhämtat mig, sovit, vilat, varit på väg att slita av mig håret när jag många gånger har velat ta över och bara agera (haha), känt mig skitjobbig och svag men å andra sidan blivit stärkt av tanken att resten av familjemedlemmarnas band blir starkare och även mått bra av att kunna fokusera mer på framförallt Elian, som förvisso är en SKITDUKTIG storebror och jäkligt självständig, men som ändå tacksamt tagit emot den energin jag har kunnat bjuda på.
 
Jag är inte gärna den som sätter mig själv i förstahand, jag har aldrig riktigt haft den möjligheten egentligen.  Och även fast man har levt i tvåsamhet de senaste åren så har jag ändå inte velat kräva något för egen del.  Jag mår t ex bättre av att vara trött själv än att se den personen jag lever med gå runt och vara trött.  Jag har bara varit extremt beroende av att få dom runtomkring mig att må så bra som möjligt.
Så kom en dag då vi båda två kom överens om att jag skulle ta den här tiden och därmed må bättre inombords.  Jag har tacklat känslan av skuld nästan, att jag lägger så mycket tid på mig själv.  Men jag vet att det bara är nyttigt i längden, för alla.  Lycklig mamma, lyckliga barn... och "happy wife, happy life"... eller något? Nu är jag ingen wife men ni förstår poängen.
 
Idag har vi i alla fall återgått till det vanliga, hela familjen.  Pappan är på jobbet, barnen i skolan och jag är med min lilla böna som har blivit så JÄKLA stor.  Vilken utveckling! Jag är galet sen med hennes 7-månaders inlägg (har ju skrivit om varje månad) - jag skulle ha gjort det i förrförra veckan innan allt blev kaos, hehe men jag skall få ihop det ASAP.
 
 
Nästa mål i vardagen är att ta upp kameran lite oftare och inte bekvämt använda mobiltelefonen och instagrambilder.  Jag har mycket att hitta tillbaka till, när kraften sakta men säkert kommer tillbaka.  Och jag ser fram emot allt som hör till.