Tittar man snabbt på den här bilden så kan det vara någon form av konst, en tavla med konstraster, eller vad ser ni?
 
Syns det att det är min fransförlängning som har plockats bort? Att det är geggiga klumpar på vissa MED mina egna stackars fransar som jag gick miste om?
F.y..F.a.r.a.o.!
 
Är ni många som "gör fransarna"? Liksom jag, som - av någon tråkig åldersrelaterad anledning - fått kortare och glesare fransar?  Eller gör ni fransförlängning för att slippa sminka er? För att slippa med mascara som kan rinna och slippa tänka på kladdigt smink runt och under ögonen? För att spara tid? Känna sig snyggare och fräschare såhär i vintertider eller vilken årstid som helst, för den delen?
 
Anledningar kan vara många.  Jag vet bara att det är vanligt hos många och att det här är ett viktigt ämne för dom som bestämmer sig för att göra en fransförlängning och sedan fortsätta fylla på.  Det är även viktigt för dom som redan fyller på en fransförlängning någonstans, varför? Jo, historien kommer här.  Förbered er för en lång historia för dom som finner detta intressant.
 
 
För snart ett år sedan bestämde jag mig, jag ville, jag skulle känna mig bekvämare i mig själv - och det hade varit en dröm länge (nåja önskan i alla fall), som jag kände att jag var värd. 
Jag är extremt dålig på att unna mig själv saker i vanliga fall.  Jag kan handla och spendera pengar på kidsen så det flyger till höger och vänster utan att blinka. 
Meeeeen när det kommer till mig själv så brukar det se ut såhär:
Jag velar inne i en affär, t ex, kollar på ett plagg.... tänker... går ett varv i butiken.... känner och tittar på lite annat... går tillbaka och kollar på prislappen... kliar mig i huvudet och velar... äsch går ett varv till... hämtar plagget jag ville ha.... känner mig självsäker på att jag verkligen skulle ha användning för plagget och att jag förtjänar det... går ett varv till i butiken... får panik, hänger tillbaka och tänker NEJ herregud, det där behöver jag inte alls!
Detta händer ofta.  Därför vill ingen shoppa med mig,haha.
Men givetvis finns det stunder då jag vet att jag behöver något, vissa gånger kan jag känna att jag är värd att unna mig själv något - men sällan något stort. 
 
Som jag nämnde så kan barnkläder eller saker till dom i en viss summa vara en självklarhet, en kostnad utan större tanke.  Men om jag själv skulle stå med den summan endast till mig själv, ja nä... då blir det ett sådant där velande.  Behöver jag verkligen? Kommer jag verkligen använda det/den? Har jag inte något liknande? Blir det inte lite väl dyrt? etc etc.  Jag är hopplös, irriterande och ja - jag kan spendera timmar i EN affär om jag har egentid bara pga detta.  Ni ska bara veta hur mycket jag plockar på mig och lägger tillbaka (och när det kommer till nätshopping... wow, där klickar jag som en galning tills jag kommer till kassan och tänker "äsch vi hoppar detta" och stänger ned sidan).
 
Meeeen för att snurra tillbaka, kom av mig lite där.  Jag bestämde mig i alla fall för att unna mig en länge önskad fransförlängning.  Ingen mascara fick mina fransar att se fina ut.  Jag vantrivdes, kände mig konstig med tanke på att jag ändå haft hyfsat OKEJ fransar för några år sedan.
Inga långa, mörka och böjda som samtliga av mina barn har (Elise är väl snäppet ljusare som sin mama, men långa och fina).  Men med mascara på så fick jag ett lyft och det såg väl normalt eller vanligt ut - eller vad man ska säga förr om åren. Sedan gick det utför.
 
Plötsligt skedde denna förändring... jag vet inte om det var pga åldern, näringsbristen under min tid med ätstörningar, mediciner, stress - fasen det kan finnas så många olika anledningar men jag tror ändå att dom började bli glesare och bra mycket kortare redan innan just den mörka perioden i mitt liv.  Mina fransar var då hälften så långa som jag var van vid, jag hade färre, allt var förändrat och det var ingen mening att ha mascara under - för där fanns det knappt några kvar längre.  Såg bara otroligt larvigt ut.
Så jag bestämde mig.  Jag ville ha långa fransar, så jag kollade runt, hörde med folk vart dom gjort sina här i min byhåla och valde då ett av de ställena där det var riiiiiktigt billigt.  450kr för första gången och 250kr för påfyllning efter några veckor.  Tvåhundrafemtio kronor till mig själv i månaden? Ja, jo men det gick. Det kändes bra. Det var en normal summa för mig att slippa dåligt samvete.
Jag hade hört att fransförlängning kunde slita lite på sina egna fransar men jag tänkte mest "äsch, dom är så trötta och tråkiga ändå".
Här begick jag ett enormt fel... OM jag bara visste det då.
 
Jag skulle ha läst på, kollat om stylisten var utbildad, vart etc.  Men jag hade inga tankar på något sådant.  Jag tänkte bara att jag kunde få drömfransar riktigt billigt och var så jäkla glad över det.
För det första så sminkar jag mig knappt om veckorna.  Jag kan fylla i mina bryn typ.  Annars sminkar jag mig om jag ska åka någonstans speciellt, bortajobb, ska klä upp mig eller bara känner för det helt enkelt.
Jag tycker att det är kul med smink, har alltid tyckt! Älskar att vara kreativ och testa olika grejor.  Men till vardags så prioriterar jag det inte så ofta, jag har sällan den tiden.  Jag kan få ett ryck då och då och gå all in men återigen, det sker så sällan.
Därför var detta så bra för mig.  Jag har ju genomskinliga fransar egentligen, så himla ljusa! Så det var bara att vakna, tvätta ansiktet och sedan kände jag mig nöjd.  Jag färgar ju mina ögonbryn med jämna mellanrum också - så jag var bekväm från att jag vaknade.  Med tanke på att jag har mörkt hår också.  Visst var jag blond när jag började men nu känns det ännu viktigare eller ja, bekvämare.
 
Jag fortsatte att gå till "fransstylisten" så gott som var 3:e vecka, hon kunde knappt svenska och hon hade svårt att förstå mig.  Första gången tog det någon timme, vid påfyllningar blev hon klar efter någon halvtimme.  Men dom lossnade fort, dom började hänga, dom klumpade sig, formen såg tråkig ut snabbare och snabbare så till slut blev det tätare påfyllningar.  Men det var billigt och det var det enda jag tänkte på, för det var det enda som hade någon större betydelse för mig (jag visste inget annat).
 
Första veckan i januari bad jag om en tid för påfyllning men fick panik när hon sms:ade tillbaka att hon hade slutat.  VA? Vad fasen skulle jag göra nu då?
Just den dagen satt jag och slökollade på Instagram och hittade ett konto med väldigt fina fransar och hon jobbade inte allt för långt bort.  Jag skrev till henne och sa som det var, att min fransstylist slutat och att jag gillade hennes jobb med fransar och så bokade vi in en tid.
 
För ca tre veckor sedan steg jag in på salongen, förväntade mig ett snabbt besök. 
Här förändrades allt. Den här dagen fick jag en hel hög med kunskap om fransar och förlängning.

Det började som vanligt, titta upp, få något under ögonen och sedan blunda och jag var van vid att bara se det som en kort vilopaus.  Detta var dock något utöver det vanliga!
Tiden gick, jag kände knappt av hennes skickliga händer men började plötsligt höra ord som skrämde mig.  Vad tusan var det nu? Vad sker? Hon bad sin kollega komma och kolla och även hjälpa och jag fick klart för mig att det var BRA att den tidigare "stylisten" hade slutat, för dit hade jag aldrig mer fått gå ändå. 
Var det SÅ illa? Jag visste ju att det kunde slita, men mina fransar var ju så trötta till att börja med.  Jag låg och funderade lite, hon förklarade hur den förra verkligen förstört mina fransar, att jag skulle kunna ha fina och starka fransar och att dom inte ska förstöras av en bra fransförläning, jag kände mig snopen och visste att mina LÅNGA fransar inte skulle vara aktuella här - för där gör hon bara en förlängning som man själv klarar av.  
Hur som helst så låg jag där och lyssnade tills det blev tyst och jag somnade in djupt, vaknade upp och fattade inte vart jag var och så kom jag på mig själv när hon sa blunda, haha.  Detta skedde ett par gånger.  Sedan vaknade jag upp, ordentligt utvilad, förstod att det hade gått ett bra tag men ännu var hon inte färdig.
 
 
När jag började känna mig fullkomligt utvilad (och kissnödig, haha) så började jag fascineras över hennes tålamod.  Jag visste då inte hur lång tid hon hade jobbat på mig - som säkert var som ett hopplöst fall - men det var länge.
Hon peppade mig lite i slutet med att hon snart var klar.  Antagligen pga att jag började röra på lite kroppsdelar och spände mig för att jag var nödig.
Sedan var det klart.  Lite över fyra timmar jobbade hon på mig, insåg jag när jag kollade på klockan senare.  Vilken stjärna! Hon tog ingen genväg, hon slängde inte ihop något bara för att - hon gjorde verkligen ett grundligt arbete och nu ska det inte ta så lång tid framöver eller i vanliga fall vad jag förstår - men som sagt, mina fransar var helt förstörda och många drogs med ur den gamla förlängningen - trots att hon var duktig där och hade tålamod då med, allt för att rädda mina egna fransar så gott det gick.  
 
 
Hon sa till slut att jag säkerligen skulle tycka att dom var korta.  Hon förklarade jobbet hon gjort, hon förklarade att mina egna fransar behövde växa och bli starkare och att jag nu hade en förlängning som var anpassad efter vad mina egna fransar skulle klara av och jag var ändå imponerad!
Nej, dom var inte långa - inte så långa som jag var van vid.  Men dom var extremt snygga! Trots utgångsläget så skapade denna fantastiska stylist fransar med volym.
Redan efter besöket så fick jag direkt beröm om hur snygga dom var.  Att man såg mina ögon och färgen betydligt bättre, att formen passade mina ögon mer.  Och ja! Trots att drömmen var lååånga fransar så kunde jag ändå bara instämma.
Jag hade fått otroligt fina fransar trots att mina egna var förstörda.  Hon hade jobbat så otroligt hårt och jag kunde inte vara gladare.
När jag låg där i början och hörde allt oj och fy, så kände jag att det var kört.  Men så var det tvärtom, detta var början på en BRA resa.
 
 
Med Xlash och  vanliga "hår, hud och naglar" -vitaminer (finns att köpa på apotek, hälsokost och lite överallt) så skulle jag börja bygga upp mina egna fransar igen.  Ge dom näring för att växa ut starkare och tåligare.
Nu får vi se om jag någon dag kan ha sådär långa fransar igen, eller hur utvecklingen kommer ske.
 
Men med detta inlägg så vill jag bara tala till er alla som gör fransar att tänk på VEM du går till.  Är personen utbildad och certifierad? Hur ofta behöver du fylla på? Hur ser dina egna fransar ut? Har du sett stylistens tidigare jobb? Lyssnar stylisten på bara dig - eller gör hon både som du önskar men även vad dina fransar själv klarar av? Dvs en kompromiss eller ett möte halvvägs.  
Visst kan alla (som jag gjorde först) klampa in någonstans och säga "jag vill ha så långa fransar som möjligt" MEN en bra fransstylist ska kunna berätta hur långa du kan ha för att det ska ge ett bra resultat.
Med en bra fransstylist så förstörs inte dina egna fransar OCH något roligt för mig personligen hittills är att resultatet ser ungefär likadant ut Idag som för flera veckor sedan!
I vanliga fall hade jag behövt en påfyllning redan förra veckan om inte tidigare.  Så givetvis är jag helt tagen av den här nya kunskapen, taggad på att se hur mina egna fransar kommer växa och stärkas, taggad på att vara som ett team med min nya stylist som successivt kommer kunna bygga på snäppet längre fransar.
Men just nu spelar det faktiskt ingen roll.   Jag är så jäkla nöjd med formen och utseendet, så längden är inte helt avgörande just nu även om det såklart vore roligt om mina egna skulle palla det längre fram.
Vi får se!  Jag kommer dokumentera min resa med Sara - min nya stylist (@lashesandnailsbysara på instagram) - och se hur allt utvecklas.  Hon är minst lika taggad på att bygga upp mina fransar och sa som sagt flera gånger att det var BRA att den förra hade slutat, för det behövde hon.
Sara finns dessutom där hela tiden och svarar på mina frågor direkt, hon besitter en stor del kunskap och så fort jag har kommit på en fråga så är hon snabb med att hjälpa.  Hon är inte bara otroligt duktig men även så himla go och underbar! Man mår bra av att prata med henne och jag ser fram emot mitt återbesök när påfyllning blir aktuellt.  Då kommer jag visa och berätta hur utvecklingen sker.
 
Jag tycker att ni alla som är intresserade av detta ska gå in på hennes instagram direkt och se vilka otroligt snygga resultat hon trollar fram.  Hon är certifierad fransstylist i singelfransar och elev i volymfransar men låt inte ordet "elev" tala för något sämre.  Hon är helt freakin fantastisk! Jag höjer denna fina tjej till skyarna för att jag uppriktigt imponerades först av hennes enorma tålamod och jobb när jag väl var där - men även att dom sitter kvar och att en påfyllning kan vänta - trots att jag svettas varje dag och lever tungt och tufft!
Jag tycker verkligen att hon är värd varenda gott ord man kan komma på OCH så rekommenderar jag henne starkt till alla som bor i Stockholmsområdet, som söker en seriös och grym stylist (hon jobbar i Haninge och Uppsala).
Jag har möjligheten att ge er som är intresserade en rabattkod dessutom och det känns himla kul då jag bara "ger" något till mina läsare om jag verkligen står för det.  Och detta står jag för så hårt det bara går.  Jag vet inte hur jag ska beskriva med ord hur skicklig hon är, trots att hon är relativt ny.
 
Detta är från hennes instagram:
 
 
"I augusti förra året gick jag utbildning i singelfransar, sedan övade jag tills fingrarna blödde, läste på och tog tips för att sedan två månader senare göra prov i ett nyset singel. Här blir man noggrant bedömd både när man jobbar och hur det ser ut efter, för att bli godkänd ska det sitta bra och vara anpassat efter kunden, och absolut inte sitta ihop.
Nu är jag certifierad i singelfransar och elev i volym.
Har man gått en utbildning och har ett eget intresse för fransar så VET man vad som är rätt och inte. Man tar inga "snabba genvägar". Även jag som är väldigt ny i branschen skulle aldrig tillåta det här.
Kunden kom in med klumpar av fransar som såg ut att vara någon form av volymknippen, fast med singelfransar!
Det är alldeles för tungt, 5 st egna fransar sitter ihop i en klump och går inte att rädda. Dom var förstörda och geggiga. Tyvärr hade hon extremt lite fransar kvar själv och hade hon fortsatt gå dit så hade hon nog tyvärr inte haft några fransar kvar alls.
Det här är inte okej av en fransstylist.
Vi satte en väldigt mild och lätt volym för att hennes egna fransar ska få återhämta sig. Och med hjälp av Xlash och vitaminer från apoteket ska fransarna nu bli starka igen 🙏🏼💖
Tack för att ni väljer mig istället för detta!"
 
-
Ser ni hur fruktansvärt utgångsläget ser ut!? Sådär såg det ut efter 10 dagar - ett par veckor varje gång jag gick till personen här i Nynäs.
Just nu ser mina fransar fortfarande ut som på bilden när dom var färska, helt lika i formen men har kanske tappat en eller två.  Det är helt otroligt för mig! 
 
 
Jag känner att jag kom in på ett ämne som jag verkligen blev intresserad av.  Som sagt så tänkte jag bara i början att jag ville komma billigt undan, hade ingen aning om konsekvenser eller liknande, långa fransar som fransar och klart att man väljer den billigaste då - när mina egna ändå var som dom var.  Fel.
Och anledningen till detta är främst att dela med mig av denna otroligt viktiga info till alla som vill göra fransar.  Många kanske vet och redan är informerade och har kunskapen.  Men jag saknade den och jag tror att fler gör det med.
Nu är ju detta så vanligt sedan flera år tillbaka - att gå och "göra fransarna".  Jag hoppas att ni alla väljer rätt stylist som vet vad hon (eller han?) gör! Som arbetar precis som Sara i citatet ovanför!

Att komma billigt undan kan vara en sak.  Men till priset av att förlora alla mina egna fransar om det hade fortsatt? Nej, då prioriterar jag om.  Det var som ödet att detta hände (japp jag tror ju på ödet - och även om detta är ytligt så handlar det om att trivas i sig själv).
Kommer jag fortsätta länge till med förlängningar så kommer jag bara gå dit jag gick nu sist.  För denna tjejen har min fulla tillit.  Vi har nu en långsiktig plan.
Utöver själva förlängningen så har hon ju lärt mig hur jag ska vårda mina egna fransar och det var uppenbarligen något som behövdes.


Något litet är bättre än inget.  Så har min inställning varit.  Så känns det som igår jag lade ned en hel arbetsdag på ett blogginlägg och jag inser att många dagar har - swoosh - bara passerat.

(null)

(null)

(null)

Såhär ligger det till.  I år är mitt år.  Inte året då jag prioriterar alla andra före mig själv, inte året då jag inte vågar säga nej, inte året jag strävar efter andras lycka - utan mitt fokus ligger på mig.  Efter barnen givetvis men det behöver jag väl inte ens skriva vid det här laget? Känns uttjatat.  Ni vet vad jag är för människa och förälder.  Min mammaroll kommer först men bakom mamman finns en person och det är henne jag stärker lite mer.

På instagram är jag aktiv, så för er som inte följer mig där - gör det! Snoka inte, jag ser ändå! Haha.
Nej men allt har bara gått i ett och där är det enklare att sammanfatta dagar och stunder när man inte hinner blogga.  Jag som vill ha genomtänkta och snygga inlägg.  Men ni är många som har sagt att ni hellre läser lite grann om ingenting speciellt framför inget alls.  Så jag SKA bättra mig meeen vi har otur.  En släng magsjuka och nu en förkylning och då kommer Elise med sin astma så för att försvara mig själv så måste man acceptera att livet kommer emellan.

Jag har för tillfället återfått min tidigare vanliga glöd inom träning.  Det sker inte ohälsosamt eller maniskt, men jag har mål och ett schema och jag håller mig till det oavsett vad.  Som idag då jag inte hade sovit på natten och Elise är i en härlig testa-mammas-varenda-gräns-fas plus förkylningsastma.
Mitt mål är att bli mitt starkaste jag både där det kan synas men framförallt på insidan och träning hjälper med bägge delar! Jag har saknat det.  Att pressa mig själv lite mer varje gång för att det är så jäkla KUL, för att veta att jag blir lite starkare för varje pass som avklaras och kicken efteråt? Den ska vi inte ens tala om.
Jag är stolt över mig själv som nu har hittat min balansgång.  Jag äter, tränar och gör det jag mår bra av.  Jag tränar inte tills jag gråter och låter magen kurra eller få ångest när jag väl äter.  Visst kan alla som haft ätstörningar få återfall och träningen har skett i omgångar då jag själv vetat om när jag tänker fel och ohälsosamt och då sätter jag ett stopp där ett tag.  Men jag har tagit mig långt och jag är INTE rädd att skriva att jag är stolt. För att leva med ätstörningar tar över hela ens liv och tankekraft.  Ett monster som inte kan kontrolleras.
Jag har det under kontroll, monstret bor inte inom mig och den tar inte över min hjärna.
Jag är jag.  Min själ är ärrad och förändrad, så jag kan inte säga samma gamla vanliga jag.  För det kan man inte bli efter saker jag gått igenom.  Men jag har mitt eget tankesätt fast i en annan form.  Svårt att sätta ord på det.  Så jag struntar i det nu och säger att projekt Denize 2.0 är igång!

(null)

Suddig oklar bild? Japp.  Mina armar skakade så mycket efter dagens pass och det varade i timmar.
Men jag var GLAD efteråt.  Jag åt med god aptit efteråt - helt medveten om att maten är bränsle för mina muskler att hitta hem igen.
Jag kommer skriva mer ingående om detta senare. Vid datorn då jag känner att jag bloggar på riktigt.

Nu skulle detta bara bli något kort.  Ett hej, en anledning till varför jag varit tyst och förståelse.  Jag har tre barn, ett hem, olika jobb, träningen och ständigt återkommande sjukstugor.
Jag jobbar i alla fall på ett "riktigt" inlägg om något annat men har blivit avbruten.  Så nu ville jag mest uppdatera för uppdaterandets skull! För er.  För mig.  Så ni inte tror att jag ger upp.  Tvärtom.  Jag har många mål i år.  Jag har mycket att göra.  Jag har mycket att tackla och många saker som ska göras samtidigt.  Men ni ska få följa med på alla dessa resor genom livet.  Och som sagt, ser ni inget här? Kika på instagram.

NU måste jag vila en kort stund för jag vet att min hostande böna kommer vakna snart igen.
På återseende snart! Tack för tålamodet.

(null)

(null)

 Avslutar med glädje.  Första bilden är från dagen då vår helg började pga planeringsdag på föris.  Jag lyckades faktiskt få lite måsten gjorda med bönan hemma ändå.  Sen var vi ute och gjorde en hel del.  Sedan kom förkylningen smygandes här hemma men vet inte vem som började egentligen.

Ha en fortsatt trevlig helg!
Så kommer jag snart tillbaks med kamerabilder - för det är ett av mina mål här på bloggen i år ju.  Kameran är för dyrbar för att ligga instängd i en väska om det inte är jobb.  Den ska fram.  Den är värd det! Och trots godkända mobilbilder så blir det ALDRIG samma sak.

Men nu gör jag som vanligt... ska avsluta men skriver ändå vidare, haha! NU vila! Puss och kram på er bästa läsare!
 
Att vara optimistisk.
Här kommer en lång text, min historia som legat som utkast länge, i flera månader, men idag klickar jag på publicera.
 
(Obs denna text innehåller känslig text, Barn och känsliga läsare bör absolut inte läsa detta)
 
Ständigt lever jag mitt liv och tänker att allt har sin mening.  Vissa tider av livet kan allt kännas orättvist och man kan undra vad meningen egentligen är med det som händer.  Men jag väntar, hur länge det än kan dröja - för att se meningen med det hela.
Vissa saker har jag inte svar på än, saker som har skett för länge, länge sedan.
Så finns det tillfällen som är klockrena, saker som skedde som satte pusselbitar på plats i efterhand.
 
Jag är även duktig på att tänka "äsch det där får lösa sig, jag tänker på det sen..." och det är verkligen en extremt dålig egenskap, att skjuta på saker eller ens egna tankar.  Det slår tillbaka en vacker (eh inte SÅ vacker) dag.  När jag upplever något jobbigt så trycker jag bak det i huvudet, vissa saker tror jag att min hjärna har lärt sig att förtränga av ren reflex.  Människor kan prata om minnen i tonåren t ex, som är solklara för dom och jag undrar om jag ens var med, för jag minns inte ett skit.  Men det var jag.  För det var bara jag som var en ung tonåring med barn med mig.  Det är riktigt konstigt att höra folk prata och skratta om minnen från våra yngre dagar, men jag minns verkligen inte ett smack, inte ens en liten detalj, det är helt svart.  Och då var det inga jobbiga minnen eller så, det kan vara enkla dagar om att vi åt på en viss restaurang, någon gång vi var på ett visst badställe, saker som hände och sades vi alla dessa tillfällen då man bara umgicks med vänner - jag minns det inte.  Min hjärna blockerar så mycket så jag antar att även det positiva kom med i blockering.  Jag vet inte, det är bara väldigt skevt.
 
Dock så var mina tonår turbulenta i perioder.  När jag var yngre än Emilia är nu, så var jag med om något traumatiskt som lämnade extrema inre ärr.  Något som INGET barn (eller vuxen för den delen heller) ska behöva vara med om.  Mina föräldrar försökte hjälpa mig med att komma över det på rätt sätt, att faktiskt prata om det och ta tag i det (när dom väl fick reda på det, det tog skolan en MÅNAD innan dom ringde mina föräldrar och undrade varför jag aldrig kom, de visste inget, jag satt mest ute och väntade i timmar... jag kunde inte gå in i det där klassrummet, inte i den skolan), men hjälp med tvång, det gjorde saken värre så jag vägrade.  Detaljerna kom faktiskt tillbaka flera år senare.  Jag minns t ex att jag blev mutad om jag bara gjorde en polisanmälan.  Jag kunde få det... eller det.. eller det.  Jag kunde välja vad som helst.  Dom visste ju, jag visste vem.  Men jag var livrädd. 
Jag hade fått "varningar" om just det.  Jag fick dödshot skickade till mig.  Jag blev omringad av ett helt gäng mäniskor vid tunnelbananen en dag.  Jag minns att det var mitt i Stockholm och folk överallt, men INGEN gjorde något.  Dessa tonåringar i gänget puttade undan min vän som jag stod med och jag fick väldigt klart för mig att jag skulle hålla tyst, trots att jag inte kände igen en enda människa av dom som stormade ut från ett tåg och hoppade rakt på mig.  Jag kommer ihåg känslan av att inte lite på NÅGON redan då.  Jag var ett barn, ett oskyldigt jäkla barn i mina färska tonår, det var en fylld perrong och inte en enda vuxen gjorde något, ingen ingrep, ingen kallade på hjälp.  När jag blödde och grät efteråt, så kom en man med en näsduk.  Tack.  Efter den här tiden av mitt liv så litade jag aldrig mer på någon. Jag kunde och kan inte.  Ingen ringde polisen, jag satte mig i chock på tunnelbanan och åkte hem.  Hur eller om jag berättade om detta för mina föräldrar minns jag inte.  Jag minns inte om jag var ensam på vägen hem, jag minns inte om jag var tyst eller om jag grät men jag minns att folk tittade på mig men ingen sa något.  Ingen undrade varför ett barn på tunnelbanan var blodig och förstörd.  Nu idag när jag tänker tillbaka på det så äcklas jag av de medmänniskor som befann sig på den helt centrala och folktäta platsen och tunnelbanevagnen, jag äcklas så mycket att jag skulle vilja ruska om var och en av dom.  Ett barn skadades blodig, men vad gör de vuxna som barn ska lita på? De tittar bort, man lägger sig inte i, vill inte bli indragn i en konflikt (?) men herregud, återigen... detta gäller barn och en offentlig plats mitt i vår huvudstad.  Är vuxna så rädda för barn?
Men för att fortsätta gräva lite i minnet så gjordes en anmälan till slut.  Jag minns inte hur jag kom till den punkten, vad som fick mig att våga göra det.  Där är det riktigt svart igen, jag minns inte vad jag eller dom sa.  Bortsett från en ytterst liten detalj, där polisen hade skrivit ut en sida från en dåtida community-sida... troligtvis lunarstorm om jag inte missminner mig helt - och beskyllde mitt användarnamn för att vara "för mycket".  Pga ett användarnamn förtjänade jag alltså det extremt grova brottet som kan förstöra en tjej/kvinna för resten av livet. Jag vet inte vem eller vilka som var med, jag vet inte vad jag gjorde efteråt.  Jag vet inte vad vi gjorde innan.  Jag minns inte dagarna eller veckorna där omkring.
När allt hade blivit som värst, så gick jag inte dit jag skulle - jag hoppade över BUP, jag minns att jag ville sudda ut minnena i mitt huvud och då genom att träffa nya människor och skapa nya relationer på löpande band, jag trodde att det skulle funka.  Extremt destruktivt för min del och så ohälsosamt man bara kan komma, men jag ville inte komma ihåg.  Jag klarade inte av att tänka på det, att ha det på minnet, jag ville bara radera det, jag skulle göra vad som helst - bara jag slapp komma ihåg.  Jag kunde fortfarande höra ljuden i mitt huvud, de äckliga ljuden som är de mest terroriserande jag hört, jag kunde känna exakta känslan av det mönstret som mina tårar föll fortfarande - hur de formades längst mina kinder och droppade, smärtan var oförglömlig och det är en smärta man inte sätter ord på, jag kom ihåg hur mitt eget skrik lät, jag kommer inte ihåg hur många gånger jag skrek nej så högt jag bara kunde men jag kom ihåg hur det kändes att inte kunna andas när något trycktes emot min mun... hur hårt jag än försökte så kom inga fler skrik ut, den andra människan var för stark, jag kommer ihåg blodet, exakt hur formen av fläckarna såg ut och ursäkten efteråt till varför jag såg ut så.  Ursäkten när jag kom hem och blodfläckar prydde mina kläder.
Jag minns inte hur jag tog mig hem men jag minns att jag duschade så länge att det kändes som om huden skulle gå sönder av värmen.  Jag kände mig smutsig och hur mycket jag än tvättade och skrubbade och tvättade mig och skrubbade igen så var jag fortfarande smutsig.  Jag hade ont. Jag minns att jag kved i duschen och hulkade av den brutala smärtan för ingen hörde mig i duschen.  Och detta kunde jag inte berätta för någon annan, jag kom ihåg det allra sista hotet innan jag tog mig hem.  Och på något sätt så var det mitt eget fel, jag skämdes och jag minns bara känslan av total smuts.
 
Jag kan känna tårarna bränna lite bakom ögonlocken av att skriva om detta... lite förvånansvärt, för det här är inget jag pratar om i detalj med någon längre, det har gått 16-17 år, så självklart är det bearbetat sedan länge.  Till slut gick jag och pratade om det men det var i senare år och när jag själv ville.  Det är väl det viktigaste i bearbetning efter något traumatiskt: att själv vilja komma över det på rätt sätt.  Att förstå att något självskadebeteende inte är rätt, att jag behövde bearbeta den tiden också .
 Jag kan nämna det kort när jag pratar med dom som vet ibland, om det kommer upp i samtalsämnen, jag har även förståelse för varför jag levde som jag gjorde för att; i mitt huvud så trodde jag att jag kunde ersätta gamla minnen med nya.  Men det är inget jag sitter och tänker på längre och gör jag det så brukar det inte spela roll för jag kom över det, även om det där med tillit är svårt.  Det ögonen tåras över är att dom flesta tänker "sådana saker händer andra, men aldrig mig" men jag har två döttrar och jag är galet överbeskyddande när det kommer till Emilia.  Och som jag kommer vara över Elise när hon blir äldre också - och det är inte för att vara en jobbig mamma, det är av oro och omtanke bara... vilket Emilia såklart kan finna irriterande och som mini säkerligen kommer göra när hon blir äldre också.
Det ÄR jobbigt i vissa situationer att vara tjej och än värre att ha döttrar, speciellt nu när Emilia börjar bli så stor.  Jag är en hönsmamma av en anledning... jag har nog varit med om allt man kan tänka sig och jag vill beskydda de jag älskar mest ifrån allt sådant.  Samtidigt som jag är och kommer vara extremt noga med att lära min son hur man beter sig som kille/man och NEJ kom inte och skriv en massa om "genus" och inga skillnader mellan tjejer och killar, gör snälla inte det.  För faktum är att killar kommer undan med mer och tjejer blir utsatta för mer och oftast blir det tjejens fel på något sätt också.  Detta utifrån min egen erfarenhet.  Jag var med om ett grovt sexuellt brott, vad killen gjorde för fel spelade inte så stor roll, men jag hade ett användarnamn som kunde "locka åt mig män och killar" och då ber man tydligen om att bli utsatt för något man skriker nej till gång på gång.  Jag var ett barn.
 
Oavsett vad så satte det där sina spår för resten av mitt liv.  Något så traumatiskt för en ung tjej - en nybliven tonåring, men killen som gjorde detta, som förstörde delar av mitt liv, som fortfarande har satt spår som påverkar mig i mitt liv på olika sätt - han är idag framgångsrik, omtyckt i krogvärlden och lever fritt.  Jag undrar ofta om han gör samma sak mot andra, om fler tjejer bär på de minnen jag har? Att veta att han lever livet som en stekare och bara glider genom livet gör mig illamående.  Det svenska rättssystemet är ett stort jävla skämt och jag skäms ofta över landet jag bor i, tyvärr.  Har man - liksom jag blivit utsatt för många brott genom åren - så förstår man vad jag menar.  Straffet han fick var minimalt för att sedan leva livet lyckligt.  Straffet jag fick var att bära med mig detta hela mitt liv.  Hur kan det vara rätt?  Han var också ung men äldre än mig.  Jag fick ett skadestånd.... som om det skulle radera det han gjort? Som om det skulle radera alla år som jag levde självdestruktivt, eller alla gånger senare i livet när jag varit med en man jag älskar och något påminner mig och jag stelnar till och får panik.  Som om det skulle hjälpa att min oskuld togs ifrån mig emot min vilja när jag var så ung och jag så himla länge levde och trodde att det var MITT fel, att JAG hade gjort fel, att jag gick runt och kände skam över ett grovt brott som är hans fel och inte mitt? Skulle ett skadestånd hjälpa med att jag varenda dag behövde och behöver leva med det minnet? Hur hjälper ett skadestånd ett barn? Han kom undan, men jag lever med ärren kvar.
 
Fortsättningsvist så fick jag inte mens.  Jag gick till en ungdomsmottagning (tror jag, vet minns kliniken men den står inte kvar viid Fridhemsplan längre).  Jag bad om ett graviditetstest och blev utskälld.  Det var inte lagligt, jag var ett barn, hur tänkte jag, vad höll jag på med.  Jag minns att jag satt på stolen länge tills jag fullkomligt bröt ihop och ramlade ihop på golvet.  "Jag har blivit våldtagen".  Jag minns inte vad kvinnan sa därefter, jag minns bara att det hjälpte att säga det högt.  Att bära på det själv var bland det tyngsta jag levde med,
Den dagen fick mina föräldrar reda på det och den dagen slapp jag bära på händelsen själv.  Det var blandade känslor, jag kände mig smutsig... jag skämdes fortfarande, jag trodde att mina föräldrar skulle bli arga på mig, jag trodde att jag hade gjort riktigt fel och jag ville därför bara ta bort det ur minnet och leva som alla andra.  Jag vet inte hur tankesättet ändrades eller om det gjorde det.  Jag minns inte hur jag kände när fler visste.  Jag minns att jag sov i mina föräldrars säng antingen den kvällen eller fler.  Jag vet att mina föräldrar pratade med våra närstående och det var skönt att folk visste.  Att jag inte behövde berätta själv, att alla bara visste.  Jag minns att folk grät, dock inte vilka, jag vet inte vad folk sa till mig, men det bästa som kunde hända var att slippa bära på det själv.   Jag gick ju som sagt hemifrån varenda morgon i över en månads tid - dock inte till skolan, för där fanns ankytning till killen som gjorde detta.  Jag minns att jag promenerade runt hela Stockholm, gick till badhuset, en gång gick jag på bio och de enda andra i salen var ett äldre par som undrade om skolan var stängd.  Annars satt jag mest på parkbänkar.  Det fanns inga iPhones att sysselsätta sig med, det fanns inget netflix.  Det var bara jag, kylan och en väntan... en väntan på att få gå hem igen.  Ibland ljög jag och sa att vi fick sluta tidigare, bara för att jag inte klarade av att sitta utomhus mer.  Jag orkade inte med livet länge till, vardagarna.
Min vän hälsade våran lärare att jag blivit sjuk i allra första början.  Men det tog alltså en månad innan skolan reagerade och jag hakar upp mig på det för jag blir så förbannad.  Hade någon av mina barn varit ifrån skolan så länge utan att någon reagerade - då hade jag gått i taket.  Och detta var ändå en omtalad och bra skola mitt i centrala Stockholm.  Borta närmare en vecka är väl okej, även om jag hoppas att mina barns lärare tar kontakt med mig och inte nöjer sig med en hälsning från en vän som frånvaroanmälan.  Men hör man inget från föräldrarna eller någon ansvarig över barnet, inte en vän... hör man inte av sig tidigare i alla fall?
 
Jag är lite som jag är pga det, även om jag verkligen bearbetade det till slut, men det tog tid.  Och mitt i detta med att skapa nya relationer för att sudda ut minnet, att jag med all slags självskadebeteende man kan tänka sig - så lyckades jag faktiskt se fina sidor hos en kille igen.  Jag var ute efter exakt samma sak som jag hade hållit på med hur länge som helst, att bara skapa nya förhållanden på löpande band - för jag tänkte att träffar jag fler killar så kommer jag inte komma ihåg han som förstörde mig, han som gjorde så att jag gjorde mig själv illa hela tiden.  Men så träffade jag en som fick mig på andra tankar, en som ödmjukt tyckte om mig trots att jag var trasig och helt ur balans.  Han sårade mig en gång och då planerade jag min egen död på x antal olika sätt - men vi var ju unga och han kom snabbt tillbaka, gjorde mitt hjärta helt då och så blev Emilia till.  Det hade gått något år och jag var då fjorton år och gravid med min förstfödda.
Sedan var det bara vi.  Emilia kom och räddade mig, hon räddade många och blev en extremt viktig ögonsten för både min egen familj och delar av släkten.  Det var meningen med det.
Kanske fanns det ingen mening med just det traumatiska som jag gick igenom - men det finns en mening till att jag slutade leva destruktivt, jag slutade umgås med människor som hade förstört mitt liv helt till slut, utan Emilia hade jag inte funnits idag - det är jag ganska övertygad om.  Det kan låta extremt överdrivet.  Men hon blev min mening med livet.  Jag hade något att leva för, någon som jag kunde älska - som skulle älska mig tillbaka.  Innan dess tänkte jag mest på döden.  Det var första gången jag blev deprimerad.  (Sedan har jag varit deprimerad en gång till i mitt liv, inte "hela mitt liv" som jag anklagades för i något rättsligt papper nu i våras.  Det är skillnad på nedstämdhet och besvikelse gentemot depression - vilket är en sjukdom.  Folk måste lära sig det.  Man är inte deprimerad för att man en dag är ledsen.  Tyvärr används termen "jag är så deppad" så ofta och det är fel).  Hur som helst så varade denna depresssionen länge.  Jag bar på det ensam så länge, det fortsatte även fast folk fick veta, det fortsatte trots tiden hos polisen och efter - men det blev enklare under tiden jag blev kär och sedan var jag lycklig när jag fick reda på graviditeten.  Fjorton år gammal.
 
Jag hann såklart inte bearbeta kaoset i min hjärna DÅ men jag blev glad, så jag gjorde som jag många gånger har gjort: trycker allt långt bak i huvudet bara.... och så fokuserade jag helt på min graviditet.  Jag var hemma, plöjde igenom Gravid-tidningar och böcker.  Folk stirrade vart jag än gick.  Jag minns att en äldre man spottade åt mitt håll när han gick förbi, en dag då jag promenerade längs vattnet på en gångväg mot Hornstull på söder i Sthlm.  Sedan skällde han på något annat språk och spottade åt mitt håll återigen.  Jag tittade bara på honom och log.  Annars var det äldre som bara skakade på huvudet, ungdomar som stirrade och blängde, folk som pekade och viskade och jag är inte den som ställer mig där jag kan synas och höras mest.  Men jag älskade min mage, eller snarare det som låg i den.... det var något som äntligen gav mig kraft och en vilja att leva.  Det var något som raderade varenda suicidala tanke i mitt huvud.  Jag var stolt.  Att vara 14 år och gravid skulle kanske inte ha varit så enkelt men det var det enklaste som hände mig då, det bästa som hände mig, jag struntade i varenda fördom.
För jag fick en ny vändning, en ny chans och så fick jag komma ihåg hur det kändes att vara lycklig.

(null)

 
Med tanke på att jag bara packade ned mitt trauma i en liten ficka i minnet och levde i mitt lyckorus så fick jag ta tag i det många år efteråt och därför tror jag att mina tonår är rätt svarta.  Men det spelar ingen roll, människor kan återberätta och det räcker väl med det.  Det är inte som om jag glömde bort flera år, utan bara vissa minnen som folk kan berätta om som man antingen låtsas att man kommer ihåg, eller så säger man att "nej jag var nog inte där" och svaret blir alltid "jo du var den enda som hade en bebis då".  Ja då var det nog jag ändå, som jag skrev tidigare.
 
Hur som helst så har jag verkligen haft otur i mitt liv, jag har tacklat så många motgångar att jag har tappat räkningen (men av det jag har och av de minnen som finns, så har det då skapats böcker och även om det är tragiska historier ibland så har det varit en dröm att bli författare sedan så himla länge, så vänta och se en dag...).  Men inget har någonsin knäckt mig, jag hämtade kraft ifrån min dotter ständigt.  För mitt liv som ung mamma var INTE enkelt.
Som tur var så lärde sig alla att acceptera barnet jag bar på, många gjorde dock inte det förrän hon väl kom till världen, precis när jag hann fylla femton år.  Men då blev hon center of attention.  Min pappa som hade varit mest emot min gravidiet föll för den lilla bebisen och det blev snabbt morfars lilla flicka.
Min faster blev kär och när Emilia var runt året så åkte hon alltid ned till min faster en helg i månaden.  Så även dom har en speciell relation.  Som sagt, Emilia blev inte bara min hjälte utan mångas lilla ögonsten.

(null)

(null)