/ Morsan - Denize / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

"Den nakna sanningen"

 
Pryd, känslig eller lätt för att vilja dra fram en skämskudde? Då är det kanske bäst att du slutar läsa här.
 
Jag har velat fram och tillbaka kring hur jag vill ta upp det här ämnet, eller ens OM jag vill det.  Jag tänkte att det nog är min ensak, lite privat, inget som någon annan har med att göra.  Men för att kunna göra fler träningsinlägg etc, så kommer det helt enkelt synas och det känns bara ännu mer pinsamt att låtsas som ingenting då.
 
För några månader sedan så skrev jag ett inlägg om plastikoperationer, jag berättade även om mitt förhållande till min egen kropp efter barnafödande.  Minns ni? Jag skrev bland annat att jag hade funderat på en bröstoperation i tolv år.  Enda sedan jag fick Emilia.  Jag skrev även att det är något man alltid skall göra för sin egen skull och aldrig för någon annans.  Och jag tycker verkligen att det är superviktigt att tänka igenom det ordentligt.  Vilket jag gjorde - och med stödet från min förstående sambo, så bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det.  Jag var trött på att undvika speglar efter duschen för att jag kände mig så otroligt obekväm i mitt eget skinn.  Jag var trött på att titta ned på det lösa skinnet som en gång i tiden föreställde bröst.  För så var det verkligen - efter tredje bebisen så fanns det BARA skrynkligt skinn kvar och jag insåg att det inte skulle gå att acceptera läget.
Jag lärde mig att acceptera min kropp efter två barn, jag var inte bekväm - men jag hade lärt mig att acceptera.  Denna gången så gick det inte, jag ville inte se ut sådär... jag ville se ut som MIG själv igen.
 
Jag bokade en konsultation i slutet av mars.  Jag berättade att jag ville ha en storlek som såg proportionerlig ut till min kropp.  Jag ville bara ha tillbaka min storlek, få tillbaka volymen och kirurgen förstod direkt.  En operation bokades och så var det med det.
 
 
Jag har funderat mycket på vad jag egentligen förmedlar med det här.  Ok:ar jag skönhetsidealet nu? Jag tänker mest på att jag har två döttrar, varav en som kliver in i tonåren och som påverkas lätt av sociala medier osv.  Jag tjatar dagligen på henne om hur naturligt vacker hon är.  Att hon inte behöver tjugo ton smink i ansiktet, hon är fin precis som hon är, hon är PERFEKT precis som hon är.  Hon behöver inte göra något alls för att förändra sitt utseende.
Jag säger sådana saker - och så går jag själv och opererar om mig.  Rättvist? Ja, faktiskt.  I slutändan så är det ändå en enorm skillnad och det är den som jag vill betona.  Jag valde den här operationen för att kunna se ut som mig själv igen, såsom jag såg ut innan tre graviditeter som lät kroppen ta stryk.  Efter att ha burit på, fött och ammat barn så är det annorlunda.  Och jag tänker vara så pass fräck och säga att jag tycker att jag är värd detta. 
 
Det är faktiskt främst pga barnen och andra människors eventuella åsikter, som jag inte har skrivit något om detta förrän nu.  Jag vill inte att det skall vara pinsamt på något sätt, men faktum är att det är år 2017 och det är min kropp och min blogg - jag gör som jag vill, såklart.  Och jag skäms inte ett dugg över mitt val, snarare tvärtom.  Så därför skulle det som sagt bara kännas ännu mer pinsamt om det syntes på bilder men så nämnde jag det inte alls - även fast det såklart också vore okej, med tanke på att det återigen är min kropp och ingen annans business.  Men SÅ tänker jag i alla fall... jag har alltid varit så öppen som möjligt här, jag vill fortsätta ha det så.
 
 
Före- och efterbilder i liknande vinklar.
 
Den lösa huden fylldes ut igen och efter mina kids så är det förmodligen det bästa jag har gjort i mitt liv för mig.  Det var det mest egoistiska jag har gjort och någonsin kommer göra - men så värt det.
 
 
Ett önskemål jag hade var att fortsätta kunna shoppa BH/bikini på t ex HM, Lindex osv.  Nu har jag uppdaterat sommarens badgarderob med bikiöverdelar i storlek 40.  Med tanke på att man kan knyta åt ordentligt i ryggen så passar det jättebra.
Känslan man fick när man stod där i provrummet och för första gången på MÅNGA år kände sig fin igen i badkläder var obeskrivlig.  Det låter töntigt och överdrivet, men jag är ärlig.  Jag har avskytt att prova ut BH:ar tidigare och aldrig brytt mig om att prova bikinis då jag liksom varit platt/bara haft skinnpåsar.
 
Min kropp är inte perfekt idag, men vems är det? Framför allt efter att ha fött en massa ungar, det tillkommer en jäkla massa skavanker.  Men jag ville inte bli perfekt, jag ville trivas i mig själv och det är precis vad jag gör nu.  
 
Kommentarer (32)
bröstförstoring / bröstoperation / kroppen efter förlossningen
/ Morsan - Denize / Vardagslivet /

Att få må bra

 
 
Det var ett tag sedan sist - veckorna bara flyger förbi och knasiga har de varit på sistone.  Efter flytten tillbaka och den sista svängen av sjukdomar så packade jag ihop min egna lilla väska och blev borta ett dygn.  Ensam.  Jag lade fokus på mig själv, mitt eget mående och gjorde något som jag har velat göra och behövt göra för min egen skull så himla länge.
Resterande delen av veckan så tog jag nätterna med Elise och allt kring de stora förstås, men K var hemma och gjorde resten med Elise om dagarna, städade, diskade och allt som hör till hemmet.  Det har varit både skönt och jobbigt.  Jag vet inte om det beror på att jag var ensamstående så länge och hela tiden bär på ett eget ansvar över mina två större barn, plus att jag fick dra ett ganska så tungt lass i början av lillasysterns liv - att det är det som gör så att jag har haft ett sådant enormt kontrollbehov.  Eller om jag bara är sådan som person.  Det är svårt att veta.  Det är väl både på gott och ont att man gärna vill ha kontroll över allt.  Jag låter det i alla fall inte gå till någon överdrift, eller att det drabbar någon annan.  I nuläget så är jag bara tacksam över möjligheten att KUNNA släppa, att ha någon som kan och skall ta lika mycket ansvar över bebis som jag själv.
Den här veckan som har passerat har jag alltså fokuserat på mig, återhämtat mig, sovit, vilat, varit på väg att slita av mig håret när jag många gånger har velat ta över och bara agera (haha), känt mig skitjobbig och svag men å andra sidan blivit stärkt av tanken att resten av familjemedlemmarnas band blir starkare och även mått bra av att kunna fokusera mer på framförallt Elian, som förvisso är en SKITDUKTIG storebror och jäkligt självständig, men som ändå tacksamt tagit emot den energin jag har kunnat bjuda på.
 
Jag är inte gärna den som sätter mig själv i förstahand, jag har aldrig riktigt haft den möjligheten egentligen.  Och även fast man har levt i tvåsamhet de senaste åren så har jag ändå inte velat kräva något för egen del.  Jag mår t ex bättre av att vara trött själv än att se den personen jag lever med gå runt och vara trött.  Jag har bara varit extremt beroende av att få dom runtomkring mig att må så bra som möjligt.
Så kom en dag då vi båda två kom överens om att jag skulle ta den här tiden och därmed må bättre inombords.  Jag har tacklat känslan av skuld nästan, att jag lägger så mycket tid på mig själv.  Men jag vet att det bara är nyttigt i längden, för alla.  Lycklig mamma, lyckliga barn... och "happy wife, happy life"... eller något? Nu är jag ingen wife men ni förstår poängen.
 
Idag har vi i alla fall återgått till det vanliga, hela familjen.  Pappan är på jobbet, barnen i skolan och jag är med min lilla böna som har blivit så JÄKLA stor.  Vilken utveckling! Jag är galet sen med hennes 7-månaders inlägg (har ju skrivit om varje månad) - jag skulle ha gjort det i förrförra veckan innan allt blev kaos, hehe men jag skall få ihop det ASAP.
 
 
Nästa mål i vardagen är att ta upp kameran lite oftare och inte bekvämt använda mobiltelefonen och instagrambilder.  Jag har mycket att hitta tillbaka till, när kraften sakta men säkert kommer tillbaka.  Och jag ser fram emot allt som hör till.
/ Morsan - Denize / Träning /

Att komma igång med träningen efter graviditet

 
Det tar emot lite att göra ett sådant här inlägg, då det kan verka så oerhört ytligt.  Jag har sparat detta som ett utkast och funderat fram och tillbaka på om jag vill publicera eller inte.
Jag är verkligen inte en ytlig person, jag vill inte jämföras med andra eller veta att andra jämför sig med mig.  Däremot så gör jag detta för att det motiverar mig.  Jag själv är min största motivation.  När jag både ser och känner resultat hos mig själv så får det mig att vilja jobba vidare.  Så därför tar jag sådana här bilder... det är helt enkelt roligt att jämföra sig själv med sig själv.  Hajar ni?
 
Ytan är absolut inte viktigast.  Så länge man är nöjd med sig själv så är man fin precis som man är.  Men nu handlar det här inlägget om mig och enbart mig.  Hur jag ser på mig själv och framför allt hur jag vill känna mig.
 
Hur som helst så tackar jag för responsen kring om ni är intresserade av min träningsresa eller ej.
På bilderna här ovanför så är det ca sex veckor emellan.  Jag har "tajtat till" lite och börjat bygga muskler igen.  Det är kanske inga resultat som är extremt synliga, men de känns!
 
 
För ett halvår sedan så såg jag ut såhär.  My god, jag blir alldeles kall när jag minns känslan av hur otymplig jag var... och det där var ändå en månad innan bebisen föddes - så jag blev alltså ännu större (hittade dock inga helkroppsbilder tagna med snarlik vinkel).
 
Efter graviditeten så tappade jag det mesta och gick ned i vikt väldigt fort.  Så nej, jag har väl inte direkt fått kämpa för att bli av med gravidkilon eller så.  Men med tanke på att jag tappade all vikt så fort så blev det mesta löst och slappt och så var jag så otroligt svag.
 
Efter att ha kånkat på en bebis konstant i flera månader så sa kroppen ifrån.  Jag kände mig helt sned, ryggen var katastrofal, jag hade en sådan otrolig värk överallt så jag bestämde mig för att ta tag i det.
Det kändes tufft då Elise hade kolik och skrek mer eller mindre dygn efter dygn och man själv ALDRIG sov.  Jag förstod inte hur fasen jag skulle hitta ork till att träna när hon väl var lugn? Men jag visste att jag behövde det.
 
Hur som helst så hade det gått ganska exakt tre månader efter förlossningen och jag var ok:ad inför att börja träna igen.
Jag kan dock tipsa om att jag själv tänkte lite på småsaker som man kan göra innan dess.  På promenader så spänner jag alltid magen, knipövningar kan man givetvis göra innan och även andningsövningar som gör så att man får kontakt med magmusklerna igen.  Jag själv hade inga problem med dessa saker så jag kan tyvärr inte komma med några super detaljer.  Men den allra första träningen efter förlossningen var alltså att tänka på att hitta och spänna rätt magmuskler när man var ute och promenerade.
 
Efter tre månader så kände jag att jag hade rätt kontakt med mina muskler som länge hade fått "vila" under graviditeten, så jag körde egentligen på utan några större hinder.  Jag körde plankan i alla dess olika former, lite lätta rygglyft och rodd med gummiband för att bygga på musklerna där jag hade som mest ont.
 
Efter ytterligare några veckor så började jag träna hela kroppen och det var även då jag fotade de första bilderna.
Jag flåsade mig igenom enklare cardio-program, men var noga med att känna efter hur kroppen reagerade på diverse hopp.  Fogarna kändes stadiga och efter ett par veckor så började jag våga mig på intervallträning och löpning igen.
 
 
Mitt i allt så fick jag tips av en närstående som är insatt i min träning - om Kayla Itsines.  Träningsintresserade? Googla, sök på Instagram eller var som helst... det finns hur mycket som helst att läsa om henne.
Jag tog en titt på hennes insta, fastnade, läste hennes bok om "BBG" och ett 12-veckors program.  Jag följde träningsformen ett tag men skippade kostschemat.
Hon utgår väl lite ifrån att hjälpa tjejer/kvinnor att bli vältränade och "fit" utan att bli alldeles för muskulösa. Därav är det en massa cardio i hennes program, så det kanske inte är det bästa alternativet om man är nyförlöst (vilket hon själv nämner och berättar mer om i guiden).  Men i grunden så är det ett roligt program och även om jag är sämst på att följa strikta guider så fortsätter jag att träna på liknande sätt: cirkelträning i ca 7 minuter då man ger allt, sedan vila och så på't igen så att man kör ca 4 varv.
 
Jag känner att det börjar bli extremt långt nu, det här inlägget.  Så jag kommer återkomma med tips på övningar och lite hur jag har lagt upp mina egna träningsprogram... om ni är intresserade.
Men för att sammanfatta lite så började jag alltså med träningen igen främst för att MÅ bättre.  Det är liksom ingen hemlighet att man orkar mer om man tränar mer.  Mitt första mål var att bli stark i rygg och slippa smärta.
Mitt nästa (ytliga) mål var att känna att jag skulle kunna gå i bikini till sommaren utan att må dåligt.  Jag hade satt upp juli som slutmål, men jag skulle (uppenbarligen - med tanke på mina bilder) kunna göra det nu.  Dock har jag fortfarande andra mål som jag vill uppnå.  Jag vill bli ännu starkare, snabbare och så skulle jag inte bli alltför ledsen om jag lyckades fylla ut min lösa hud med större muskler.
Nu känns det mest roligt att peppa mig själv och se vilka resultat jag kan uppnå genom enbart hemmaträning (och löpning utomhus).
 
Det är himla bra att vara sin egen motivation - och låta andra vara en inspiration!