Att vara optimistisk.
Här kommer en lång text, min historia som legat som utkast länge, i flera månader, men idag klickar jag på publicera.
 
(Obs denna text innehåller känslig text, Barn och känsliga läsare bör absolut inte läsa detta)
 
Ständigt lever jag mitt liv och tänker att allt har sin mening.  Vissa tider av livet kan allt kännas orättvist och man kan undra vad meningen egentligen är med det som händer.  Men jag väntar, hur länge det än kan dröja - för att se meningen med det hela.
Vissa saker har jag inte svar på än, saker som har skett för länge, länge sedan.
Så finns det tillfällen som är klockrena, saker som skedde som satte pusselbitar på plats i efterhand.
 
Jag är även duktig på att tänka "äsch det där får lösa sig, jag tänker på det sen..." och det är verkligen en extremt dålig egenskap, att skjuta på saker eller ens egna tankar.  Det slår tillbaka en vacker (eh inte SÅ vacker) dag.  När jag upplever något jobbigt så trycker jag bak det i huvudet, vissa saker tror jag att min hjärna har lärt sig att förtränga av ren reflex.  Människor kan prata om minnen i tonåren t ex, som är solklara för dom och jag undrar om jag ens var med, för jag minns inte ett skit.  Men det var jag.  För det var bara jag som var en ung tonåring med barn med mig.  Det är riktigt konstigt att höra folk prata och skratta om minnen från våra yngre dagar, men jag minns verkligen inte ett smack, inte ens en liten detalj, det är helt svart.  Och då var det inga jobbiga minnen eller så, det kan vara enkla dagar om att vi åt på en viss restaurang, någon gång vi var på ett visst badställe, saker som hände och sades vi alla dessa tillfällen då man bara umgicks med vänner - jag minns det inte.  Min hjärna blockerar så mycket så jag antar att även det positiva kom med i blockering.  Jag vet inte, det är bara väldigt skevt.
 
Dock så var mina tonår turbulenta i perioder.  När jag var yngre än Emilia är nu, så var jag med om något traumatiskt som lämnade extrema inre ärr.  Något som INGET barn (eller vuxen för den delen heller) ska behöva vara med om.  Mina föräldrar försökte hjälpa mig med att komma över det på rätt sätt, att faktiskt prata om det och ta tag i det (när dom väl fick reda på det, det tog skolan en MÅNAD innan dom ringde mina föräldrar och undrade varför jag aldrig kom, de visste inget, jag satt mest ute och väntade i timmar... jag kunde inte gå in i det där klassrummet, inte i den skolan), men hjälp med tvång, det gjorde saken värre så jag vägrade.  Detaljerna kom faktiskt tillbaka flera år senare.  Jag minns t ex att jag blev mutad om jag bara gjorde en polisanmälan.  Jag kunde få det... eller det.. eller det.  Jag kunde välja vad som helst.  Dom visste ju, jag visste vem.  Men jag var livrädd. 
Jag hade fått "varningar" om just det.  Jag fick dödshot skickade till mig.  Jag blev omringad av ett helt gäng mäniskor vid tunnelbananen en dag.  Jag minns att det var mitt i Stockholm och folk överallt, men INGEN gjorde något.  Dessa tonåringar i gänget puttade undan min vän som jag stod med och jag fick väldigt klart för mig att jag skulle hålla tyst, trots att jag inte kände igen en enda människa av dom som stormade ut från ett tåg och hoppade rakt på mig.  Jag kommer ihåg känslan av att inte lite på NÅGON redan då.  Jag var ett barn, ett oskyldigt jäkla barn i mina färska tonår, det var en fylld perrong och inte en enda vuxen gjorde något, ingen ingrep, ingen kallade på hjälp.  När jag blödde och grät efteråt, så kom en man med en näsduk.  Tack.  Efter den här tiden av mitt liv så litade jag aldrig mer på någon. Jag kunde och kan inte.  Ingen ringde polisen, jag satte mig i chock på tunnelbanan och åkte hem.  Hur eller om jag berättade om detta för mina föräldrar minns jag inte.  Jag minns inte om jag var ensam på vägen hem, jag minns inte om jag var tyst eller om jag grät men jag minns att folk tittade på mig men ingen sa något.  Ingen undrade varför ett barn på tunnelbanan var blodig och förstörd.  Nu idag när jag tänker tillbaka på det så äcklas jag av de medmänniskor som befann sig på den helt centrala och folktäta platsen och tunnelbanevagnen, jag äcklas så mycket att jag skulle vilja ruska om var och en av dom.  Ett barn skadades blodig, men vad gör de vuxna som barn ska lita på? De tittar bort, man lägger sig inte i, vill inte bli indragn i en konflikt (?) men herregud, återigen... detta gäller barn och en offentlig plats mitt i vår huvudstad.  Är vuxna så rädda för barn?
Men för att fortsätta gräva lite i minnet så gjordes en anmälan till slut.  Jag minns inte hur jag kom till den punkten, vad som fick mig att våga göra det.  Där är det riktigt svart igen, jag minns inte vad jag eller dom sa.  Bortsett från en ytterst liten detalj, där polisen hade skrivit ut en sida från en dåtida community-sida... troligtvis lunarstorm om jag inte missminner mig helt - och beskyllde mitt användarnamn för att vara "för mycket".  Pga ett användarnamn förtjänade jag alltså det extremt grova brottet som kan förstöra en tjej/kvinna för resten av livet. Jag vet inte vem eller vilka som var med, jag vet inte vad jag gjorde efteråt.  Jag vet inte vad vi gjorde innan.  Jag minns inte dagarna eller veckorna där omkring.
När allt hade blivit som värst, så gick jag inte dit jag skulle - jag hoppade över BUP, jag minns att jag ville sudda ut minnena i mitt huvud och då genom att träffa nya människor och skapa nya relationer på löpande band, jag trodde att det skulle funka.  Extremt destruktivt för min del och så ohälsosamt man bara kan komma, men jag ville inte komma ihåg.  Jag klarade inte av att tänka på det, att ha det på minnet, jag ville bara radera det, jag skulle göra vad som helst - bara jag slapp komma ihåg.  Jag kunde fortfarande höra ljuden i mitt huvud, de äckliga ljuden som är de mest terroriserande jag hört, jag kunde känna exakta känslan av det mönstret som mina tårar föll fortfarande - hur de formades längst mina kinder och droppade, smärtan var oförglömlig och det är en smärta man inte sätter ord på, jag kom ihåg hur mitt eget skrik lät, jag kommer inte ihåg hur många gånger jag skrek nej så högt jag bara kunde men jag kom ihåg hur det kändes att inte kunna andas när något trycktes emot min mun... hur hårt jag än försökte så kom inga fler skrik ut, den andra människan var för stark, jag kommer ihåg blodet, exakt hur formen av fläckarna såg ut och ursäkten efteråt till varför jag såg ut så.  Ursäkten när jag kom hem och blodfläckar prydde mina kläder.
Jag minns inte hur jag tog mig hem men jag minns att jag duschade så länge att det kändes som om huden skulle gå sönder av värmen.  Jag kände mig smutsig och hur mycket jag än tvättade och skrubbade och tvättade mig och skrubbade igen så var jag fortfarande smutsig.  Jag hade ont. Jag minns att jag kved i duschen och hulkade av den brutala smärtan för ingen hörde mig i duschen.  Och detta kunde jag inte berätta för någon annan, jag kom ihåg det allra sista hotet innan jag tog mig hem.  Och på något sätt så var det mitt eget fel, jag skämdes och jag minns bara känslan av total smuts.
 
Jag kan känna tårarna bränna lite bakom ögonlocken av att skriva om detta... lite förvånansvärt, för det här är inget jag pratar om i detalj med någon längre, det har gått 16-17 år, så självklart är det bearbetat sedan länge.  Till slut gick jag och pratade om det men det var i senare år och när jag själv ville.  Det är väl det viktigaste i bearbetning efter något traumatiskt: att själv vilja komma över det på rätt sätt.  Att förstå att något självskadebeteende inte är rätt, att jag behövde bearbeta den tiden också .
 Jag kan nämna det kort när jag pratar med dom som vet ibland, om det kommer upp i samtalsämnen, jag har även förståelse för varför jag levde som jag gjorde för att; i mitt huvud så trodde jag att jag kunde ersätta gamla minnen med nya.  Men det är inget jag sitter och tänker på längre och gör jag det så brukar det inte spela roll för jag kom över det, även om det där med tillit är svårt.  Det ögonen tåras över är att dom flesta tänker "sådana saker händer andra, men aldrig mig" men jag har två döttrar och jag är galet överbeskyddande när det kommer till Emilia.  Och som jag kommer vara över Elise när hon blir äldre också - och det är inte för att vara en jobbig mamma, det är av oro och omtanke bara... vilket Emilia såklart kan finna irriterande och som mini säkerligen kommer göra när hon blir äldre också.
Det ÄR jobbigt i vissa situationer att vara tjej och än värre att ha döttrar, speciellt nu när Emilia börjar bli så stor.  Jag är en hönsmamma av en anledning... jag har nog varit med om allt man kan tänka sig och jag vill beskydda de jag älskar mest ifrån allt sådant.  Samtidigt som jag är och kommer vara extremt noga med att lära min son hur man beter sig som kille/man och NEJ kom inte och skriv en massa om "genus" och inga skillnader mellan tjejer och killar, gör snälla inte det.  För faktum är att killar kommer undan med mer och tjejer blir utsatta för mer och oftast blir det tjejens fel på något sätt också.  Detta utifrån min egen erfarenhet.  Jag var med om ett grovt sexuellt brott, vad killen gjorde för fel spelade inte så stor roll, men jag hade ett användarnamn som kunde "locka åt mig män och killar" och då ber man tydligen om att bli utsatt för något man skriker nej till gång på gång.  Jag var ett barn.
 
Oavsett vad så satte det där sina spår för resten av mitt liv.  Något så traumatiskt för en ung tjej - en nybliven tonåring, men killen som gjorde detta, som förstörde delar av mitt liv, som fortfarande har satt spår som påverkar mig i mitt liv på olika sätt - han är idag framgångsrik, omtyckt i krogvärlden och lever fritt.  Jag undrar ofta om han gör samma sak mot andra, om fler tjejer bär på de minnen jag har? Att veta att han lever livet som en stekare och bara glider genom livet gör mig illamående.  Det svenska rättssystemet är ett stort jävla skämt och jag skäms ofta över landet jag bor i, tyvärr.  Har man - liksom jag blivit utsatt för många brott genom åren - så förstår man vad jag menar.  Straffet han fick var minimalt för att sedan leva livet lyckligt.  Straffet jag fick var att bära med mig detta hela mitt liv.  Hur kan det vara rätt?  Han var också ung men äldre än mig.  Jag fick ett skadestånd.... som om det skulle radera det han gjort? Som om det skulle radera alla år som jag levde självdestruktivt, eller alla gånger senare i livet när jag varit med en man jag älskar och något påminner mig och jag stelnar till och får panik.  Som om det skulle hjälpa att min oskuld togs ifrån mig emot min vilja när jag var så ung och jag så himla länge levde och trodde att det var MITT fel, att JAG hade gjort fel, att jag gick runt och kände skam över ett grovt brott som är hans fel och inte mitt? Skulle ett skadestånd hjälpa med att jag varenda dag behövde och behöver leva med det minnet? Hur hjälper ett skadestånd ett barn? Han kom undan, men jag lever med ärren kvar.
 
Fortsättningsvist så fick jag inte mens.  Jag gick till en ungdomsmottagning (tror jag, vet minns kliniken men den står inte kvar viid Fridhemsplan längre).  Jag bad om ett graviditetstest och blev utskälld.  Det var inte lagligt, jag var ett barn, hur tänkte jag, vad höll jag på med.  Jag minns att jag satt på stolen länge tills jag fullkomligt bröt ihop och ramlade ihop på golvet.  "Jag har blivit våldtagen".  Jag minns inte vad kvinnan sa därefter, jag minns bara att det hjälpte att säga det högt.  Att bära på det själv var bland det tyngsta jag levde med,
Den dagen fick mina föräldrar reda på det och den dagen slapp jag bära på händelsen själv.  Det var blandade känslor, jag kände mig smutsig... jag skämdes fortfarande, jag trodde att mina föräldrar skulle bli arga på mig, jag trodde att jag hade gjort riktigt fel och jag ville därför bara ta bort det ur minnet och leva som alla andra.  Jag vet inte hur tankesättet ändrades eller om det gjorde det.  Jag minns inte hur jag kände när fler visste.  Jag minns att jag sov i mina föräldrars säng antingen den kvällen eller fler.  Jag vet att mina föräldrar pratade med våra närstående och det var skönt att folk visste.  Att jag inte behövde berätta själv, att alla bara visste.  Jag minns att folk grät, dock inte vilka, jag vet inte vad folk sa till mig, men det bästa som kunde hända var att slippa bära på det själv.   Jag gick ju som sagt hemifrån varenda morgon i över en månads tid - dock inte till skolan, för där fanns ankytning till killen som gjorde detta.  Jag minns att jag promenerade runt hela Stockholm, gick till badhuset, en gång gick jag på bio och de enda andra i salen var ett äldre par som undrade om skolan var stängd.  Annars satt jag mest på parkbänkar.  Det fanns inga iPhones att sysselsätta sig med, det fanns inget netflix.  Det var bara jag, kylan och en väntan... en väntan på att få gå hem igen.  Ibland ljög jag och sa att vi fick sluta tidigare, bara för att jag inte klarade av att sitta utomhus mer.  Jag orkade inte med livet länge till, vardagarna.
Min vän hälsade våran lärare att jag blivit sjuk i allra första början.  Men det tog alltså en månad innan skolan reagerade och jag hakar upp mig på det för jag blir så förbannad.  Hade någon av mina barn varit ifrån skolan så länge utan att någon reagerade - då hade jag gått i taket.  Och detta var ändå en omtalad och bra skola mitt i centrala Stockholm.  Borta närmare en vecka är väl okej, även om jag hoppas att mina barns lärare tar kontakt med mig och inte nöjer sig med en hälsning från en vän som frånvaroanmälan.  Men hör man inget från föräldrarna eller någon ansvarig över barnet, inte en vän... hör man inte av sig tidigare i alla fall?
 
Jag är lite som jag är pga det, även om jag verkligen bearbetade det till slut, men det tog tid.  Och mitt i detta med att skapa nya relationer för att sudda ut minnet, att jag med all slags självskadebeteende man kan tänka sig - så lyckades jag faktiskt se fina sidor hos en kille igen.  Jag var ute efter exakt samma sak som jag hade hållit på med hur länge som helst, att bara skapa nya förhållanden på löpande band - för jag tänkte att träffar jag fler killar så kommer jag inte komma ihåg han som förstörde mig, han som gjorde så att jag gjorde mig själv illa hela tiden.  Men så träffade jag en som fick mig på andra tankar, en som ödmjukt tyckte om mig trots att jag var trasig och helt ur balans.  Han sårade mig en gång och då planerade jag min egen död på x antal olika sätt - men vi var ju unga och han kom snabbt tillbaka, gjorde mitt hjärta helt då och så blev Emilia till.  Det hade gått något år och jag var då fjorton år och gravid med min förstfödda.
Sedan var det bara vi.  Emilia kom och räddade mig, hon räddade många och blev en extremt viktig ögonsten för både min egen familj och delar av släkten.  Det var meningen med det.
Kanske fanns det ingen mening med just det traumatiska som jag gick igenom - men det finns en mening till att jag slutade leva destruktivt, jag slutade umgås med människor som hade förstört mitt liv helt till slut, utan Emilia hade jag inte funnits idag - det är jag ganska övertygad om.  Det kan låta extremt överdrivet.  Men hon blev min mening med livet.  Jag hade något att leva för, någon som jag kunde älska - som skulle älska mig tillbaka.  Innan dess tänkte jag mest på döden.  Det var första gången jag blev deprimerad.  (Sedan har jag varit deprimerad en gång till i mitt liv, inte "hela mitt liv" som jag anklagades för i något rättsligt papper nu i våras.  Det är skillnad på nedstämdhet och besvikelse gentemot depression - vilket är en sjukdom.  Folk måste lära sig det.  Man är inte deprimerad för att man en dag är ledsen.  Tyvärr används termen "jag är så deppad" så ofta och det är fel).  Hur som helst så varade denna depresssionen länge.  Jag bar på det ensam så länge, det fortsatte även fast folk fick veta, det fortsatte trots tiden hos polisen och efter - men det blev enklare under tiden jag blev kär och sedan var jag lycklig när jag fick reda på graviditeten.  Fjorton år gammal.
 
Jag hann såklart inte bearbeta kaoset i min hjärna DÅ men jag blev glad, så jag gjorde som jag många gånger har gjort: trycker allt långt bak i huvudet bara.... och så fokuserade jag helt på min graviditet.  Jag var hemma, plöjde igenom Gravid-tidningar och böcker.  Folk stirrade vart jag än gick.  Jag minns att en äldre man spottade åt mitt håll när han gick förbi, en dag då jag promenerade längs vattnet på en gångväg mot Hornstull på söder i Sthlm.  Sedan skällde han på något annat språk och spottade åt mitt håll återigen.  Jag tittade bara på honom och log.  Annars var det äldre som bara skakade på huvudet, ungdomar som stirrade och blängde, folk som pekade och viskade och jag är inte den som ställer mig där jag kan synas och höras mest.  Men jag älskade min mage, eller snarare det som låg i den.... det var något som äntligen gav mig kraft och en vilja att leva.  Det var något som raderade varenda suicidala tanke i mitt huvud.  Jag var stolt.  Att vara 14 år och gravid skulle kanske inte ha varit så enkelt men det var det enklaste som hände mig då, det bästa som hände mig, jag struntade i varenda fördom.
För jag fick en ny vändning, en ny chans och så fick jag komma ihåg hur det kändes att vara lycklig.

(null)

 
Med tanke på att jag bara packade ned mitt trauma i en liten ficka i minnet och levde i mitt lyckorus så fick jag ta tag i det många år efteråt och därför tror jag att mina tonår är rätt svarta.  Men det spelar ingen roll, människor kan återberätta och det räcker väl med det.  Det är inte som om jag glömde bort flera år, utan bara vissa minnen som folk kan berätta om som man antingen låtsas att man kommer ihåg, eller så säger man att "nej jag var nog inte där" och svaret blir alltid "jo du var den enda som hade en bebis då".  Ja då var det nog jag ändå, som jag skrev tidigare.
 
Hur som helst så har jag verkligen haft otur i mitt liv, jag har tacklat så många motgångar att jag har tappat räkningen (men av det jag har och av de minnen som finns, så har det då skapats böcker och även om det är tragiska historier ibland så har det varit en dröm att bli författare sedan så himla länge, så vänta och se en dag...).  Men inget har någonsin knäckt mig, jag hämtade kraft ifrån min dotter ständigt.  För mitt liv som ung mamma var INTE enkelt.
Som tur var så lärde sig alla att acceptera barnet jag bar på, många gjorde dock inte det förrän hon väl kom till världen, precis när jag hann fylla femton år.  Men då blev hon center of attention.  Min pappa som hade varit mest emot min gravidiet föll för den lilla bebisen och det blev snabbt morfars lilla flicka.
Min faster blev kär och när Emilia var runt året så åkte hon alltid ned till min faster en helg i månaden.  Så även dom har en speciell relation.  Som sagt, Emilia blev inte bara min hjälte utan mångas lilla ögonsten.

(null)

(null)



 
Jag hade tänkt samla mina personliga inlägg i ordning från tidiga tonår och framåt, men jag ångrade mig och kommer skriva lite om mitt liv i olika delar.
I somras delade jag med mig av min träningsresa här.  Jag nämnde lite grann om hur manisk jag blev kring träningen, att jag till slut hamnade i en ond cirkel.  Jag tänkte utveckla det ämnet lite grann och det handlar om ätstörningarna som jag fick på köpet.
 
Det är inte förrän ganka nyligen som jag var ärlig mot mig själv och insåg att jag hade drabbats av ätstörningar långt tidigare.  Jag insåg ju inte då att det jag gjorde var fel.  Jag tränade och ville vara smal och ordentligt tonad, då var det inte konstigt om man började tänka på kosten också.  Och även fast det inte fanns någon kost till slut... så var det också okej.  Det var helt plötsligt trendigt att blogga och instagramma om sin träning, jag började följa massa tjejer och konton där man såg kroppsförändringar, det ägnade jag tiden åt att ögna på och bläddra runt lite bland när jag ganska så nyförlöst kånkade på min bebis och försökte få henne att sova.  Jag väntade de första kritiska veckorna då jag var sjuk efter förlossningen, men när några veckor hade gått så började jag.  Jag orkade inte längre med mitt eget skinn, hur jag såg ut och jag skulle ju inte vara tjock när jag inte var gravid! Och jag gick all in.  Alla tränade, alla visade upp sina fina kroppsförändringar och min kropp likt en flodhäst... den skulle bort.  Trots att amningen gjorde sitt ganska tidigt, så hade jag hjärnspöken redan då.  Hela graviditeten var jag bara tjock, orörlig, klumpig, ful, vidrig... för jag blir inte fint gravid, jag är inte vacker då.  Och det fick jag förstå.
Men att det skulle gå så långt som det gick, det trodde jag aldrig.
 
Ätstörningar.  Förr om åren tyckte jag att det var svårt att förstå mig på sjukdomen och på alla sätt man kan ha en ätstörning, det är ju väldigt blandat och komplext.  Det är väl bara att äta, herregud?  (Eller motsatsen - som sagt, jag fattade inte varför mat var ett så stort problem) Tills jag stod där själv.  I ren desperation ville jag duga, jag dög aldrig, det spelade ingen roll vad jag gjorde... jag var motbjudande.  Och det började redan när jag var gravid med min tredje.  
Innan dess hade jag inte haft sådana tankar.  "Det är okej att vara en flodhäst så länge man är gravid", "skulle aldrig låta dig bli tjock", "ska du verkligen äta mer godis?".  Minimala ord som blev extremt stora i mitt huvud.  Ord som skapade spöken som tog över hela min hjärna.
Alla vet ju hur jag tränade.  Det har jag redan skrivit om  (har du missat det så är det bara att klicka på länken där uppe), att ha en HNB med kolik och allergier som mer eller mindre aldrig sov, att dra ett extremt tungt lass - det går inte ens att förklara HUR pass tungt lasset var - och aldrig sova själv och samtidigt hinna träna mer eller mindre hela dagen.  Gärna på kvällen om jag fick möjlighet också senare när Elise blev större.  Mani.  Hela livet kretsade kring vikt och träning.
Jag rasade i vikt och såg det inte själv.
 
 
Medan kilona rasade av mig och folk kunde påpeka det så såg jag det inte själv.  Jag tittade i spegeln och såg minst lika motbjudande ut varenda gång.
Jag som alltid hade älskat mat, fick ett nytt fiende och tyvärr blev det just maten.  Jag lagade mat åt familjen, det gick ganska bra, jag ville att barnen skulle få näringsrik mat, jag ville bli uppskattad av min dåvarande och på något sätt få beröm och jag satsade mycket på bra mat trots mina egna demoner.  Jag köpte nyttig mat till mig själv i början, sedan åt jag inte kolhydrater och skyllde på olika problem som magvärk (vilket jag kan på riktigt få av mjöl och mycket pasta tex) men jag minns att jag blev ifrågasatt av en kompis "men kokt potatis? ris? det är ju snällt mot magen" och den personen jobbar inom vården och jag blev ställd.  Jag minns faktiskt inte vad jag svarade, men något hittade jag på.  Hela, hela tiden hittade jag på olika ursäkter.  Jag förstod inte ALLS vad jag höll på med.
Som jag redan har nämnt så hittade jag flyktvägar till att skippa middagen till slut.  Och gick inte det så tog jag upp mat på en gaffel och försökte räkna hur många kalorier det innehöll och tränade tre-fyra gånger så mycket dagen efter.  Ibland blev jag sötsugen och åt godis om helgerna.  Sedan kom ångesten, den obeskrivliga ångesten.  Jag vet inte hur man sätter ord på vad som spökar i ens huvud, men att veta att man har ätit något extremt onyttigt som kan göra en tjock eller få vågen att stå still, eller värst av allt: ätit sig mätt skapade kaos i huvudet.  Jag hörde allt... flodhäst, tjock, fetma, övervikt, extrakilon, motbjudande, vidrig, inte ens värd att ta i med tång.  När dessa tankar sätter sig i huvudet så sitter dom där.  Man kan inte tänka bort dom, de tar över ens tankekraft.  Det är en kraftig form av ångest som äter upp en inifrån - bokstavligen.  Jag förstod ju som sagt inte att mina tankar var fel.  Jag förstod inte att det var fel att gömma mat i hushållspapper, eller bakom elise som var bebis som satt i mitt knä vid bordet... sedan bära henne mot sopen och kasta min portion.  Jag tänkte att de flesta som tränade så hårt hade samma tankar.  Kosten är ju en stor del av träningen.  Men det var inte vanlig träning för mig, det var ett ohälsosamt självskadebeteende.  Jag var sjuk och det har jag fått inse i efterhand.
Jag hade "tur" tänkte jag som hade en sjukt krävande bebis.  Jag kunde jääämt skylla på henne.  Jag behövde byta på henne, bada henne, bära runt och vyjssa med henne i famnen, göra andra sysslor med henne i bärsele, göra henne klar för natten, hoppa på pilatesboll och natta... och när jag var klar så var ju middagen bortdukad.
På kvällen när hungern slog till - för det gjorde den sällan på dagen när man blev van vid att inte äta "på grund av att jag inte hinner då jag har Elise".  Men på kvällen kunde jag ta några skedar proteinpudding, frukt, babyspenat och paprika men till sist inget alls.  Bara te eller citronvatten.  Jag var duktig på att låtsas äta på kvällen, jag var ofta ensam då min dåvarande tränade vid den tiden. Då kunde jag tömma något bara och låtsas som om jag hade ätit.  Man blir påhittig, fifflar, gömmer, ljuger och blir oerhört duktig på att ingen ska se vad man gör så innerst inne visste jag väl att det var fel, men jag erkände det inte.  Jag ville bara duga.
 
 
I inlägget om träningen så är de sista bilderna fruktansvärda.  Jag såg hemsk ut, men jag förstod aldrig det.  Jag förstod inte att jag vägde som ett barn.  Mindre till och med.  När xxs sitter som en sopsäck så var det OCKSÅ ångestladdat - jag förstod inte mitt problem men ville ju ändå ha fina kläder.  Jag förstod inte varför det skulle vara så svårt, jag var ju inte SÅ smal, det fanns smalare tjejer med fina kläder.. enligt mig.

(null)
Här är de bilderna från inlägget om träningen.  Tajts i xxs och jeans i  XS.  Man ser tydligt högst upp att musklerna inte ens fanns kvar.  Kroppen åt upp dom för att överleva.  Men jag var inte smal.

Jag förstod inte att det inte var normalt att hälla i sig kaffe, lämna barn, väga sig och träna maniskt och sedan väga sig hela tiden för att hålla koll på varenda gram.  Stod det still så fick jag panik.  Jag var en flodhäst som skulle bestraffas.  Träningen var inte alltid kul för det blev ju en bestraffningsform ibland.  Jag tränade tills jag grät och var spyfärdig.
 
Det började ju roligt med träningen, jag har alltid älskat att träna och ALLTID tidigare gjort det enbart för min skull - för nöjets skull! 
Men så började denna vevan med att jag började snabbt efter graviditeten, mammakilona och den enorma mängden vätska försvann snabbt, efter snabba och stressiga barnvagnspromenader till och från skolan så började jag med egengjorda cardio- och styrkepass hemma, man såg resultat.  Sedan ville man bara se resultat snabbare och snabbare och till slut spårade det ur, för då handlade det inte så mycket om styrkan längre - då jag inte ens insåg att musklerna tynade bort pga mina ätstörningar och det enda som var kvar var en benig kropp med skinn som jag såg som fett.  Jag drog i det där skinnet och äcklades, fyfan vad tjock jag var.
Man blir blind.  Man ser inte själv.  Och jag tror inte att någon som ser en dagligen heller märker det.  För skillnad var det när jag stötte på någon och man fick en paff blick och ett "men gud vad smal du är" och folk som tittade på instagram och hörde av sig.  Och när jag tidigt fortfarande hade kontakt med Min familj, när Elise var bebis, så påpekade dom det då också.  Men jag lyssnade inte, för jag såg inte vad dom såg.  Jag såg fortfarande den där heffaklumpen i spegeln och det enda jag kunde göra var att bestraffa mig själv.
Råkade jag äta något (ja... råkade liksom? Det låter befängt och det är vad det var) då behövde jag träna dubbelt, trippelt eller ännu hårdare.  Jag höll koll på minsta lilla kalori och gjorde av med bra mycket mer än så.  Hela livet kretsade kring eventuella kalorier och ibland blev jag så sugen på vissa saker, så jag åt.  Men fick den där torterande ångesten och behövde bestraffa mig själv.  Jag hade ju gjort något dumt, vågen skulle ju stå still eller i värsta fall gå upp något gram annars.  Det fick absolut inte ske.
 
Till slut så blev det svårare och svårare med maten.  Allt växte i munnen, det var nästan som om min portion på tallriken skrek NEJ till mig.  Jag tittade på maten och demonerna inom mig hackade på mig, det går inte att beskriva bättre än så.  Men ju mer tiden gick desto mer hatade jag maten.  Jag var besatt av att laga till familjen men det var ju som sagt för bekräftelsens skull.  Att jag gjorde något bra.
Det går fort, det går läskigt fort.  Jag tappade många kilon per vecka ett tag och var till slut bara skinn och ben, man kan ana det på bilden längre upp, längst ned till höger i blått linne.  Men dom bilderna som visar mest är från träningsinlägget.  Jag var inte vacker då.  Frågan är bara, NÄR är man nöjd egentligen? blir man någonsin helt nöjd med sig själv? Jag uppnådde ju mina mål i början, jag fick magrutor och en tonad och fast kropp, men hittade mer att klaga på och inget dög.  Jag vägde knappt 40 kg och kände mig som en heffaklump.  Jag minns den jag satt i knäet hos och jag kände ständigt oro och frågade "mosar jag dig!?".
Jag minns också att jag gärna drog i huden för att se muskler.  Som på första bilden, jag tyckte att jag hade ett enormt lager fett och behövde dra undan det för att se mina magmuskler.  Men det var skinn.  Jag kunde inte skilja på fett och vanlig hud.  Jag hade ju varit gravid tre gånger, extra hud kommer alltid finnas där och "hänga" lite.
 
Jag pratade inte med någon om min ångest då.  Dels pga att jag inte förstod mig på den själv, jag förnekade att något var fel eller att jag gjorde fel.  Jag ville.bara.duga!
En gång besökte jag min läkare och bad om en medicin mot fetma/övervikt.  Tack vare detta fick man upp ögonen för vad som var rätt och fel.
 
 
Min kropp orkade inte till slut.  Den orkade inte ta hand om hem och barn och träna och inte ha någon energi eller sömn.  Jag körde mig själv rakt in i väggen och upplevde sedan de värsta tiderna i mitt liv.
Jag blev deprimerad och började äta medicin mot det.  Största biverkningen mot det är ju viktökning.  Men det hade gått så långt att jag inte orkade.  Alla livsförhållanden runtomkring - det blev för mycket, jag var olycklig.
Och tiden som sjuk är ett inlägg för sig själv.
 
Jag kände bara att detta var ett extremt viktigt inlägg.  Jag levde i tystnad så himla länge.  Jag vet att fler gör det.  Jag förstod inte att jag gjorde fel då och jag vet att det finns dom som inte gör det nu heller.
Idag vet jag exakt vad som är rätt och fel.  Men visst hänger hjärnspöken kvar långt bak i huvudet på mig och bara hackar på mig.  Det är oerhört viktigt att prata om det då.
Detta är inget som förändrar min förmåga att klara av min vardag, det var något som förstörde mig för lite mer än ett år sedan.  Idag har jag gått ned alla kilon från mina mediciner.  Jag kan dock inte väga mig och jag får följas upp ibland och prata.  För visst kommer tankarna tillbaka ibland.  Idealet.
Det där jäkla idealet.
Jag ser mig själv i spegeln och är inte nöjd med det jag ser.
Men det var jag inte då heller.  Inte en enda gång oavsett när jag var vältränad eller pinnsmal.
Men det var jag för några år sedan och jag vet att jag kan hamna där igen, så länge man blir kvitt hur man "ska" se ut.  Det blev bara en enorm hets kring träning både i tidningar, på sociala medier och tv.  Alla skulle träna och för min del så gick det utför.
Idag är jag rädd för träningen, jag är rädd för hur snabbt det kan ta över ens tankekraft.  Jag vill träna för att vara stark nog att orka med vardagen.  Jag vill inte träna för någon annans skull.... för att jag ska passa in.
Jag tränar dom dagarna jag kan och vill och avslutar direkt om minnen kommer tillbaka eller om jag känner mig manisk kring träningen.
Jag satte nyss upp ett träningsschema - men jag kan inte hålla det.  För vissa dagar går det helt enkelt inte. Och då lyssnar jag på kropp och huvud.
För självkänslan sitter inte i min kroppsform - det är en färskvara i tankarna.  Och alla ska kunna leva och känna att dom duger precis som dom är på utsidan.  Självklart är det viktigt att trivas i sin egen kropp men jag vet att det är insidan som väger tyngst och så SKA det vara för alla.
 
Tanken av min tonårsdotter - som hänger extremt mycket på sociala medier - är jag rädd om.  Jag vill aldrig att hon ska gå igenom det jag tvingades leva med, små elaka demoner inom en.  Jag är så extremt noga med att tala om för henne hur fin hon är precis som hon är, att hon får äta det hon vill, inte tänka, bara leva.  Och som tur är så är hon glad i mat och godsaker.
Jag vet inte om dessa sjukdomar är ärftliga men jag har flera i släkten som drabbats av olika former av ätstörningar.

Detta är en kort version om vad som hände mig, detaljer kommer i boken.
 
 
Egentligen spelar det ingen roll vad någon annan säger.  Det är vad man själv tänker som är viktigast och därför skriver jag detta.  Det är oerhört svårt och personligt men jag vill visa er där ute som lever som jag gjorde, att mat var ett fiende, så finns det dom som förstår.  Det finns dom som vet vad du går igenom.  Du är inte ensam.  Du måste prata och du måste vilja... och det finns alltid ett ljus i tunneln och till slut är man ute.  Det kan ta tid, många månader eller år men med rätt hjälp så KAN man bli frisk och tänka hälsosamt men ändå träna om man tycker att det är kul.
Jag tänker på min egen ångest.  Jag kunde ju inte sätta ord på något och jag tappade verklighetsuppfattningen kring min kropp - det jag såg i spegeln var något helt annat än på riktigt.  Jag var tjock.  På alla dessa bilder uppfattade jag mig som tjock, för att jag hade extra hud - och det fär jag leva med för att tre vackra barn bodde i magen, tre gånger nio månader.  Dom är viktigare än en perfekt kropp.  För vad är perfekt egentligen?

Men detta är inget man ber om, det är inget man gör med mening, det är inget man vill... man bara hamnar där.  Man blir sjuk och kanske tar det tid, men man får ha tålamod.  Jag vet hur det känns att tänka "inget/ingen kan hjälpa mig... jag kommer aldrig kunna ändra mig, jag tycker ju inte om hur jag ser ut", jag VET hur det känns och jag vet att den värsta fajten man kan ha är mot sig själv och sitt eget yttre.

Jag ville träda fram ur det tysta nu och kanske vågar andra också göra det.  Kanske kan jag hjälpa någon med samma slags kropphets som jag fick slåss emot.  Kanske kan jag hjälpa någon att vägleda, att förstå att det kan bli bättre och man får hjälp för det FINNS hjälp och alla kan bli friska så länge de är ärliga mot främst sig själva.

Som sagt, detta var min korta version.  Detaljer kommer l boken.  Och kanske har jag mer att skriva om just detta framöver.
Glöm inte att peppa och ge mig kärlek genom att gilla inlägget.  Har du frågor, liknande tankar eller allmänt stöd? Glöm inte bort kommentarsfältet! Jag älskar er feedback och er kärlek ger mig mer driv att skriva, vara öppen och personlig och VÅGA berätta sådant som har varit känsligt.
(null)
 
Det känns som om jag har munkavel på mig ibland.  Varför? Varför sitter jag tyst när jag har så mycket att berätta? Rädslan att bli dömd, att allt förvrängs, att mina ord ändras till något helt annat än vad jag menar.  Varför har jag inte rätt till mina egna känslor när vi alla inte är mer än människor?
Jag sitter med så mycket att berätta men jag är livrädd för mina egna erfarenheter för det som hände mig i våras.  Det är så jäkla orättvist att man vill skrika rakt ut.  Man hör om föräldrar som får dagliga psykoser, man får höra om dom som faktiskt misbrukar - och då menar jag missbrukar, man får höra om hur många som lever med psykisk ohälsa i så många olika former för att det INTE ÄR TABUBELAGT längre, om dom som lever med kronisk värk och behandlas med både läkemedel och annat.  Alla dessa människor lever med sina barn, ensamma eller i tvåsamhet.  De får bryta ihop, må dåligt, få attacker, vara deprimerade, lida av sin värk och vara ärliga om det men inte behöva skrämmas av tanken att bli av med sina barn. För trots psykisk ohälsa kan man ändå vara en förälder.  Om man behandlas dvs.  Så många bloggar jag fått höra talas om, där mammor mår dåligt på ett eller annat sätt och byter ihop för mycket mindre än vad andra skulle göra.  Alla får skriva öppet - och alla får en eloge för att de är så öppna om deras problematik.
För mig är det något jag avundas rejält.  Det finns dom som är i ofantligt dåligt skick - men dom får vara föräldrar ändå.  Jag vågar knappt skriva att jag drömde en mardröm eller trampade snett och stukade foten - för det kan få mig att bli av med barn, nej men att jag ens ska behöva gå i dessa tankebanor är bara SJUKT.  Jag är livrädd för varenda ord jag säger, för hur det kan uppfattas och att jag ska bli av med ett barn.  Jag har inte kommit över vårens känslor.  Att må bra och följa diktering och träffa ett barn övervakat.  Ett barn som jag tog på mig allt ansvar över i början, ett barn som var så känslomässigt laddat för mig för hon var min yngsta och min lilla bebis.  Helt utan anledning egentligen - det fanns INGEN anledning för att saker skulle bli som i våras, men bara för att få träffa mitt barn, mitt älskade barn - så gick jag med på deras regler.  Det äcklar mig, när jag tänker efter så äcklar det mig så mycket.  All förståelse och all omtänksamhet dagar innan dess.... det var falskhet rakt igenom.  
Jag kan tänka på händelseförloppet och se mönstret klockrent.  För mig är hela saken uppenbar.
 
Jag berättade ärligt om livet men fick hyschas - är jag den enda i livet som står för det jag gör och hur jag lever? Varför kan ingen annan stå för det dom gjort? Måste jag hyschas för att sanningen svider? Den brukar göra det när man har gjort så mycket fel men alla våra handlingar skapar konsekvenser - varför ska jag vara den som är mån om andras? Jag tar ju mina egna konsekvenser och lär mig av dom/förstår vad som är fel.  Tror alla att att de förtjänar ryktet om att vara "guds bästa barn" och perfekta medmänniskor, trots att de har begått så himla många fel och tagit x antal snedsteg? Grova jäkla snedsteg som förstörde så många olika människor och värst av allt... barn.  Tycker dom att de förtjänar det fina ryktet de har?
 
Varför är jag den enda som ber om ursäkt för de fel jag gjort, medan andra har gjort bra mycket värre aldrig skulle släppa stoltheten och faktiskt be om ursäkt? Jag är den jag är och jag tänker inte låta någon annan förändra den personen.  Jag är rak och ärlig men jag är ändå godhjärtad och tar gärna emot ursäkter för att gå vidare på bästa sätt.  Jag är öppen och personlig men tycker inte att jag ska vara den som skyddar människor som inte förtjänar det.  Jag ger gärna nya chanser när en människa erkänner sina fel.  Men hur ska jag kunna ge en extra chans om den inte förstår hur fel den agerat? Hur sårad och sviken en eller flera blir?
Är jag den enda som vågar ta tjuren vid hornen och vara brutalt öppen om livets sidor - både gott och ont? Istället för att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting? Sådant beteende slår tillbaka.  Det har jag lärt mig i alla fall.  Att falskt prata med människor, de ska verka så himla fina och vänliga men skenet bedrar och när någon upplever sådana människors rikiga färger - då minsann, då är det viktigt att vara tyst.  Ja, för de är ju omtalade och viktiga, men "skulle aldrig döma, de har ju erfarenhet och vet hur det kan vara, men dom gör sitt och jag gör mitt och jag ska ändå alltid vara stolt och sträcka på mig för att jag har tre underbara barn".  Det måste vara jobbigt att leva i sådan falskhet.  Att ha en så brutal tjock fasad uppe, för dessa människor jag syftar på nu lurade mig rejält.  Jag hade mina aningar emellanåt för jag kände på mig att det inte riktigt var så omtänksamt som det sades, jag såg småsaker hela tiden som gav mig onda aningar, men trodde aldrig att det var SÅ pass falskt som det var.  Jag äcklas rejält.
Jag tänker tillbaka på varenda dag och hur snacket gick om alla andra, det ständiga skitsnacket och jag undrade då vad de egentligen sa om mig bakom min rygg.  Om det kunde pratas så illa om dom som stod dom riktigt nära, då kunde jag bara ana vad jag fick för onda ord sagda om mig.  Nu är jag glad att det blev som det blev.  Jag har nog aldrig varit så besviken på några som dom.  Ingen vet vem jag skriver om nu, det är det som är så tragiskt, för jag har haft en så jäkla otur så detta kan vara vilka som helst.  Men de som läser de vet.  Jag hoppas att varenda granne och ytlig bekant får upp ögonen för hur ni är på riktigt.  Mina åsikter om er skulle kunna vara många men jag väljer att inte lägga för mycket energi på ondska, det som gör mig mest arg är falskheten mot barnen.  Hur ni gjorde, hur pass mycket känslor som faktiskt byggdes upp och hur ni över en natt bara svek och dom var plötsligt som ingenting.  Jag kommer aldrig förlåta er för just det.  Och jag kommer inte sitta tyst om just det, det ska ni veta.  Jag hoppas att konsekvenserna för ert agerande är tusen gånger värre än den känslan barn, speciellt ett, fick känna.  Hittills har karma träffat rätt och jag hoppas att ni får det ni förtjänar också.  Om inte annat så kan ni leva med det på era samveten.  För det är bara ni som vet vad ni gjorde och sa under en så lång period och hur ni skadade de oskyldige.
Jag hoppas att ni förstår en dag att jag inte är elak, jag är inget svin som skriver om känslor för att trampa er på tårna, jag skriver för att jag inte tror att ni faktiskt förstår hur illa ni skadade dom som jag älskar mest och det är min ömmaste punkt.  Jag är inte elak, men jag är ärlig.  Är något orättvist så kommer jag inte sitta tyst om det.  Och det ni har gjort, det ni gjorde - DET var elakt, det var helt horribelt känslokallt och vidrigt.
Jag har varenda sms sparat från var och en av er.  Har ni? Läs gärna från början till slut, läs runt den tiden - ni senare i livet skulle döma mig så hårt - läs vad ni skrev då.  Känner ni er som ärliga människor?
Tack vare er skapades men för livet.  Hos barn.  Jag hoppas att ni har det på samvetet och lever era fina liv.  Mer har jag inte att säga, trots att jag skulle kunna skriva sjutton sidor minst.  Men jag avslutar stycket här.
 
 
Så många som haft sina åsikter om vad jag skriver om MIG, MINA känslor, MITT liv på MIN blogg.  Varför ska inte jag få göra som JAG vill?
Jag begår sjukt många misstag och har gjort, jag gör saker som jag inte är stolt över - men förskönar jag det och lägger till lite strössel på toppen? Nej.  Mina ord är många och min ärlighet kommer aldrig tystas bara för att andra inte klarar av det.
Varför ska jag tassa runt på tå och akta mig för vad jag skriver bara för att andra vill det? Jag skriver inte om någon annan så att dom hängs ut, men jag måste alltid ha rätt till mitt eget tänkande och mina egna åsikter.
En sak har jag väldigt klart för mig och det är att jag är den bästa mamman till mina barn.  INGET förändrar det och inget har någonsin gjort det.  Trots händelser som var total orättvisa - men karma kom och gjorde sitt.
 
Jag är bara så oerhört arg över att jag inte vågar säga rakt ut om hur jag tänker eller känner, för att jag är rädd att översittare ska förvränga allt.  Jag känner orättvisa över att alla andra kan skriva om den verkliga vardagen - som jag en gång gjorde - utan att ens behöva tänka tanken att ett barn kan mer eller mindre rövas bort.
Jag är såklart så himla glad över att rättvisan segrade och att rätt blev rätt.
Men livet gick vidare och nu vågar jag inte vara den jag är, just på den platsen som ligger mig så varmt om hjärtat, där ja har skrivit av mig i så många år.
Enkla känslor kan misstolkas.
Alla har rätt till sina känslor.  Förutom jag.
 
Men jag har några utkast. Jag har saker att dela med mig av och jag kommer göra det.
Detta var min början....
Så att folk där ute kan veta att jag inte tystas pga andras misstag.  Egentligen ska jag kunna skriva vafasen jag än vill här inne.  Men nu kommer jag ta upp några ämnen som är oerhört viktiga.
Mitt liv är inte som alla andras.
 
Jag kommer inte heller ta på mig skulden för att saker blev som dom blev.  Någon ville beskylla mig för alla människor och familjer jag haft problem med. 
Jag fick fina försvarande kommentarer från folk som faktiskt vet vad dom pratar om, i det kommentarsfältet och jag kände värme i hjärtat.  Just nu har jag så många människor som håller så hårt om mig,  Människor som inte är falska, utan uppriktiktigt bryr sig.  Och de peppar mig att skriva här, att våga vara den jag är, för ingen känsla jag har förändrar faktumet att mina barn är mitt allt och jag deras mamma, en mamma som jag får höra är den bästa.
Jag ska inte vara rädd att vara jag.  Bara för att jag/vi sveks så hårt.
 
Som sagt, detta inlägget var min början.  Alldeles strax kommer mer, för jag måste få ur mig allt... allt jag har varit med om i mitt liv.  Historierna som blir böcker, men jag vill skriva kort.  Kanske kan jag få någon att känna sig mindre ensam.
Jag vet att det jag har gått igenom i mitt liv kan hjälpa andra, jag besitter så många olika erfarenheter som kan få andra att öppna upp sig.
Jag har rätt till mina ord och ingen kan döma mig mer.  En gång i tiden var jag väldigt rädd för någon, jag tänker inte låta rädsla styra mitt liv igen.  Jag har fått chansen att börja om.
 
 
Mina ord är mina.
Mina känslor är mina.
Mina tankar är mina,
Mina åsikter är mina.
Och detta är min blogg.  Här skriver jag vad fan jag än vill.  Gillar du inte det? Stäng ned sidan och gå vidare.
Gör sanningen ont? Då har du förmodligen gjort något fel. Stå för det.
Men i fortsättningen har jag inte så mycket om andra att säga.  Jag kommer berätta om mig, för mycket har hela tiden handlat om andra, barnen, livet och jag har hamnat lite i bakgrunden hur jag än har levt.  Men nu är det min tur att berätta vad som hänt MIG och saker som angår MIG.
Det kan komma att bli mina mest personliga inlägg någonsin,
Men jag har funderat så länge och så mycket och jag finner dom så pass viktiga.  Och det kommer vara första gången jag skriver öppet om otroligt känsliga ämnen.