/ Tankar & Åsikter /

Dagens ytliga

 
Ord som många behöver läsa, som jag själv behöver läsa!
 

Yta. Alltid skall allt handla om yta. Tankarna hamnar på något sätt alltid där och jag är så himla trött på det. Som jag skrev häromdagen så fick jag fundera på om jag ville publicera inlägg inom ett visst ämne just pga det ytliga.
Det är ett sådant jäkla hets kring hur man ser ut, eller framförallt hur man SKA se ut. Vem var det egentligen som började bestämma hur en tjej ska se ut, vad som är vackert och vilket som inte är vackert?

Det är ingen hemlighet att kroppen förändras efter att man har fött barn. Jag fick dessutom barn tidigt, hade inte riktigt funnit mig själv tillräckligt för att undvika osäkerhet och har många gånger brottats med elaka tankar om mitt eget yttre. Jag har fått bekämpa många destruktiva beteenden i mina yngre år. Efter att ha varit gravid och fött barn så såg jag såklart inte ut som mina jämnåriga, jag passade därmed inte heller in i vad som ansågs vara vackert eller snyggt (enligt... ja enligt vem egentligen? Enligt den där mallen återigen om hur man SKA se ut).

Med åren lärde man sig om vad som egentligen var viktigt och sålänge jag accepterade och älskade mig själv för den jag var på insidan så skulle resten inte spela någon roll. Min kropp har faktiskt klarat av tre graviditeter och de där brösten som tyvärr inte längre ser ut som dom en gång gjorde - dom har ändå klarat av vad dom är till för: ge mina barn mat och näring och överlevnad. Att dom förvandlades till ett par tomma skinnpåsar känns såklart inte så himla roligt alla gånger, det är klart att det hade varit trevligare om dom slapp bli tömda efter graviditeter och amningar och bara kunde behålla sitt ursprungliga utséende... men nu fungerar det inte så.

Genom dessa år så har jag många gånger funderat på det där med plastikoperationer. Jag har haft full förståelse för dom som har "rättat till" brösten eller buken efter framförallt graviditeter. Jag har många i min bekantskapskrets som har gjort detta och i dagens verklighet så är det varken konstigt eller ovanligt.
Jag har själv tänkt att den dagen ekonomin tillåter och jag inte längre skall ha fler barn så skulle jag kunna tänka mig att göra ett ingrepp. Jag skulle vilja att dom där skinnpåsarna fylldes till sin vanliga storlek igen. För att JAG skulle få känna mig som mig själv och vara bekväm i mitt eget skinn.

Det är dock viktigt för mig att behålla den där självrespekten som jag i många, många år fick jobba på att bygga upp. Jag vill inte att någon talar om för mig hur jag skall eller bör se ut. Jag vill inte bli dömd för mitt utseende. Jag vill inte att någon tycker att jag är snyggare om jag har ex större och/eller fastare bröst. Jag vill bli accepterad för den jag är, omtyckt för den jag är. Jag vill kunna vara fin precis som jag är/har blivit. Jag vill inte känna att jag behöver operera mig för någon annans skull och det hoppas jag verkligen inte att någon annan tjej behöver känna heller.

Jag tänker mycket på hur lätt en människa kan påverkas av en annan människa. Eller yngre tjejer som påverkas av just den här mallen och skönhetsideal och hur man SKA och MÅSTE se ut. Jag skräms av hur det går ned i åldrarna, främst pga att jag har döttrar själv. Varav ena dottern som redan är stor, snart tonåring och hur enkelt hon påverkas av hur andra talar om för henne att man "ska" se ut idag (läs: sociala medier, år 2017).
Jag vet att jag själv som bloggare har (omedvetet) påverkat andra tjejer genom åren så fort jag har yttrat mig om min personliga åsikt. Främst när jag var yngre, bloggen större och texten lite mer... eh; färgstark (?). Jag tänker ofta på det, att jag nu liksom läser igenom mina egna inlägg x antal gånger och funderar på vad jag sänder ut för budskap, vem som kan påverkas, vem som kanske blir trampad på på tårna osvosv.

Jag vill återigen betona att alla duger precis som dom är. Har man ett vackert inre så lyser det igenom till det yttre, enligt min mening. Man ska aldrig behöva fundera på hur man ser ut för någon ANNANS skull. Det ska inte vara ett tvång att se ut på ett visst sätt bara för att någon annan säger att det är snyggt.
Detta är ett tjatigt ämne. Men så jäkla viktigt! Jag satt och pratade om det med en vän i morse, samtidigt som personen i fråga såg att de pratade om det på Nyhetsmorgon på tv. Det cirkulerar runt-runt, men ändå fortsätter det på samma vis. År efter år.

Jag tror att om man går och funderar på plastikoperationer så måste man stanna upp både en och två gånger och fundera på vem man skulle göra det för? För vems skull? Jag har t ex lekt med tanken enda sedan efter att jag fick mitt första barn för 12 år sedan. Jag har gett mig själv tolv år att väga för- och nackdelar. Och skulle jag någon dag bestämma mig för att göra det, så vill jag vara extremt säker på att det enbart är för min egen skull. Inte för att jag borde göra det.

Jag vill även påpeka att den här träningen som jag håller igång med är för min egen skull.  Jag nämnde nog det sist, men det skadar inte att göra det igen.  Man tränar för att må bra och mina ytliga mål och resultat är givetvis ett fint plus i kanten som jag gör för att JAG mår bättre av det.  Det ska vara kul.  Och den dagen det inte känns kul längre, då är det inte längre för min egen skull - och då kan man lika gärna låta bli.

/ Tankar & Åsikter /

Stor åldersskillnad mellan syskon

 
Var längesedan du hade frågestund, så jag chansar och ställer min fråga här. Men hur är det att ha så stor åldersskillnad mellan barnen? Vilka är för- och nackdelarna? 
 
Jag tycker att det är himla skönt att det är en så stor åldersskillnad mellan barnen just nu.  Jag tycker ju att det är rätt tidskrävande att vara mamma till Elise och samtidigt ha tid och ork över till hennes storasyskon.  Men dom är ändå så pass stora så dom har förståelse för situationen, om bebis är ledsen eller kräver extra mycket osv.  Skillnad vore det ju om dom bara var något eller ett par år äldre.  Då skulle jag inte ha samma möjlighet att förklara att lillasyster har vrålat hela natten och att mamma är trött, eller att mamma måste natta/amma bebis och att jag kommer så fort jag är klar, eller vad det än kan vara.
När Elian föddes så behövde jag ofta vila på dagen och då kunde jag samtidigt dra igång en film åt Emilia och förklara varför vi skulle ha lite lugn och ro ett tag.  Nu kan jag ju göra precis samma sak med Elian om det behövs.  Fördelen är väl såklart just den där förståelsen hos de äldre syskonen.
En annan fördel är att dom får/har fått vara bebis och små ifred, eller vad man skall säga.  Det var bara jag och Emilia mot världen i några år.  Sedan kom Elian och då började hon bli lite mer självgående och då fick Elian ha mig mycket för sig själv innan han också blev större och mer självständig och nu har jag ju Elise som kommer ha samma förutsättningar.  Nu lät det kanske som om jag ersätter det ena barnet med det andra? Haha så menar jag verkligen inte.  Men med åren så växer ju barnen upp och ifrån sin mamma lite, när kompisar blir viktigare osvosv.  Ja, jag hoppas att ni förstår mig rätt.
 
Nackdelen är väl det att dom inte har sådär jättemycket i gemensamt i form av lek osv, som dom kanske skulle ha haft om dom var lite mer jämngamla.
När Elian blev tillräckligt stor för att vilja leka lekar så tyckte inte alltid Emilia att det var det roligaste som fanns.  Likadant lär det bli när Elise blir lite äldre och kommer vilja hänga efter Elian.  MEN Emilia och Elian har alltid haft ett fint och speciellt band ändå och Elise får också sin egen plats där.  Jag tror att hon och Emilia kommer ha en extra speciell relation om det fortsätter på samma sätt som det ser ut nu.
 
En annan nackdel är väl att det blir att man "börjar om" lite.  Jag personligen ser det inte som en så jättestor nackdel, jag trivs verkligen med mammalivet trots att man har börjat om med blöjbyten och sömnlösa nätter - som jag egentligen trodde att jag var klar med.  Men å andra sidan så fick jag ju mitt första barn när jag var väldigt ung, så det kanske vore annorlunda om jag var äldre.
/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Från ensam förälder till icke ensam

 
De senaste dagarna har vi övat på det där med att le.  Jag har pratat med min mest tillgjorda röst ever, spexat och gjort allt i min makt för att få den här lilla tjejen att visa lite uppskattning.  Jag skall erkänna att hon rätt ofta kollar tillbaka på mig som om jag har gått bananas (vilket det även ser ut och låter som), men så gör hon även som på bilderna här ovanför.  Hon bjuder på ett tandlöst och underbart léende.  Bilderna är rätt suddiga men det är nog förståeligt när man både spexar som ett mähä och fotar samtidigt.  Och videoklippen skall vi inte ens tala om, jag filmade mer av bakgrunden än bebisen i fråga men äsch... man blir ju helt till sig när de små mini människorna ser så glada ut.
Och ja... tänk om hon kunde få vara sådär glad hela dagarna.  Det hade varit helt fantastiskt.  De senaste dygnen har hon varit vaken alldeles för mycket och vi alla vet hur enkla övertrötta barn är? Men hon och sömn går inte alltid ihop.
 
Igår var nog första dagen som jag räckte över Elise ganska omgående till fadern så fort han kom innanför dörren på kvällen.  "Här" sa jag bara.  Jag struntade i att jag var mitt uppe i att få henne att somna.  Hon hade torr blöja och hade precis ätit och det enda jag kunde höra i mitt huvud var 'Bort.  Jag måste bort'.  Så jag stängde in mig på badrummet och tog en varm dusch.  Jag fick dåligt samvete ungefär samma sekund som vattnet nådde mitt huvud.  Men jag tvingade mig själv att bara koppla bort och av, nu när möjligheten väl fanns.
Jag upplevde blandade känslor, både att det kändes lyxigt, konstigt och som om jag hade skaffat barnvakt typ.
Hel galet egentligen (och fel), men det är en enorm skillnad på att vara en ensamstående förälder - som jag var rätt länge - och att ha någon att dela ansvaret med.  Jag är ju van vid att leva på ett visst sätt, ansvara över mina stora barn själv, sköta allt själv osvosv, så det har blivit så att jag mest kör på i samma fart som alltid.  Jag är ju med henne hela nätterna och försöker få ihop allt om dagarna och allt blir till vanor.  Men vi har kommit fram till att jag måste be och kräva hjälp (inte min starka sida), framförallt på helgerna när det faktiskt går.  På vardagarna har ju K ett jobb att sköta och träning, men för att besvara flera av era frågor så jo, hjälp finns och vi försöker väl få till ett fungerande system så att även jag får avlastning.
Sedan så vill jag betona att vi delar upp sysslor - det kändes till en början dumt att försvara sådant, men jag vill göra det ändå med tanke på att somliga påpekar saker och undrar.  Vi delar upp det och jag har lämnat över sådana där roliga grejer som t ex disk och dammsugning.  Och sedan så ägnar K även tid åt Elian varje kväll, då dom har lite grejer i gemensamt och har skapat lite egna rutiner - och det betyder ju väldigt mycket för honom att få den tiden.  Och då betyder det såklart jättemycket för mig.
Äsch, jag skulle egentligen kunna skriva en novell om vårt liv och vår vardag.  Men jag vill som vanligt inte vara alldeles för utelämnande, speciellt med tanke på att min sambo inte direkt vill vara med här.
Men det är i alla fall ett helt nytt liv och ny situation för oss båda.  För oss allihopa egentligen.  Och det tar nog sin tid innan man får till dom där glasklara rutinerna.
 
Huuur som helst, vet ni vad? Min bebis har faktiskt sovit ett tag nu.  Dagens första längre sovstund och dagens första utan att vara i famnen.  HA, bara för att jag skrev så så skrek hon till.