Att vara optimistisk.
Här kommer en lång text, min historia som legat som utkast länge, i flera månader, men idag klickar jag på publicera.
 
(Obs denna text innehåller känslig text, Barn och känsliga läsare bör absolut inte läsa detta)
 
Ständigt lever jag mitt liv och tänker att allt har sin mening.  Vissa tider av livet kan allt kännas orättvist och man kan undra vad meningen egentligen är med det som händer.  Men jag väntar, hur länge det än kan dröja - för att se meningen med det hela.
Vissa saker har jag inte svar på än, saker som har skett för länge, länge sedan.
Så finns det tillfällen som är klockrena, saker som skedde som satte pusselbitar på plats i efterhand.
 
Jag är även duktig på att tänka "äsch det där får lösa sig, jag tänker på det sen..." och det är verkligen en extremt dålig egenskap, att skjuta på saker eller ens egna tankar.  Det slår tillbaka en vacker (eh inte SÅ vacker) dag.  När jag upplever något jobbigt så trycker jag bak det i huvudet, vissa saker tror jag att min hjärna har lärt sig att förtränga av ren reflex.  Människor kan prata om minnen i tonåren t ex, som är solklara för dom och jag undrar om jag ens var med, för jag minns inte ett skit.  Men det var jag.  För det var bara jag som var en ung tonåring med barn med mig.  Det är riktigt konstigt att höra folk prata och skratta om minnen från våra yngre dagar, men jag minns verkligen inte ett smack, inte ens en liten detalj, det är helt svart.  Och då var det inga jobbiga minnen eller så, det kan vara enkla dagar om att vi åt på en viss restaurang, någon gång vi var på ett visst badställe, saker som hände och sades vi alla dessa tillfällen då man bara umgicks med vänner - jag minns det inte.  Min hjärna blockerar så mycket så jag antar att även det positiva kom med i blockering.  Jag vet inte, det är bara väldigt skevt.
 
Dock så var mina tonår turbulenta i perioder.  När jag var yngre än Emilia är nu, så var jag med om något traumatiskt som lämnade extrema inre ärr.  Något som INGET barn (eller vuxen för den delen heller) ska behöva vara med om.  Mina föräldrar försökte hjälpa mig med att komma över det på rätt sätt, att faktiskt prata om det och ta tag i det (när dom väl fick reda på det, det tog skolan en MÅNAD innan dom ringde mina föräldrar och undrade varför jag aldrig kom, de visste inget, jag satt mest ute och väntade i timmar... jag kunde inte gå in i det där klassrummet, inte i den skolan), men hjälp med tvång, det gjorde saken värre så jag vägrade.  Detaljerna kom faktiskt tillbaka flera år senare.  Jag minns t ex att jag blev mutad om jag bara gjorde en polisanmälan.  Jag kunde få det... eller det.. eller det.  Jag kunde välja vad som helst.  Dom visste ju, jag visste vem.  Men jag var livrädd. 
Jag hade fått "varningar" om just det.  Jag fick dödshot skickade till mig.  Jag blev omringad av ett helt gäng mäniskor vid tunnelbananen en dag.  Jag minns att det var mitt i Stockholm och folk överallt, men INGEN gjorde något.  Dessa tonåringar i gänget puttade undan min vän som jag stod med och jag fick väldigt klart för mig att jag skulle hålla tyst, trots att jag inte kände igen en enda människa av dom som stormade ut från ett tåg och hoppade rakt på mig.  Jag kommer ihåg känslan av att inte lite på NÅGON redan då.  Jag var ett barn, ett oskyldigt jäkla barn i mina färska tonår, det var en fylld perrong och inte en enda vuxen gjorde något, ingen ingrep, ingen kallade på hjälp.  När jag blödde och grät efteråt, så kom en man med en näsduk.  Tack.  Efter den här tiden av mitt liv så litade jag aldrig mer på någon. Jag kunde och kan inte.  Ingen ringde polisen, jag satte mig i chock på tunnelbanan och åkte hem.  Hur eller om jag berättade om detta för mina föräldrar minns jag inte.  Jag minns inte om jag var ensam på vägen hem, jag minns inte om jag var tyst eller om jag grät men jag minns att folk tittade på mig men ingen sa något.  Ingen undrade varför ett barn på tunnelbanan var blodig och förstörd.  Nu idag när jag tänker tillbaka på det så äcklas jag av de medmänniskor som befann sig på den helt centrala och folktäta platsen och tunnelbanevagnen, jag äcklas så mycket att jag skulle vilja ruska om var och en av dom.  Ett barn skadades blodig, men vad gör de vuxna som barn ska lita på? De tittar bort, man lägger sig inte i, vill inte bli indragn i en konflikt (?) men herregud, återigen... detta gäller barn och en offentlig plats mitt i vår huvudstad.  Är vuxna så rädda för barn?
Men för att fortsätta gräva lite i minnet så gjordes en anmälan till slut.  Jag minns inte hur jag kom till den punkten, vad som fick mig att våga göra det.  Där är det riktigt svart igen, jag minns inte vad jag eller dom sa.  Bortsett från en ytterst liten detalj, där polisen hade skrivit ut en sida från en dåtida community-sida... troligtvis lunarstorm om jag inte missminner mig helt - och beskyllde mitt användarnamn för att vara "för mycket".  Pga ett användarnamn förtjänade jag alltså det extremt grova brottet som kan förstöra en tjej/kvinna för resten av livet. Jag vet inte vem eller vilka som var med, jag vet inte vad jag gjorde efteråt.  Jag vet inte vad vi gjorde innan.  Jag minns inte dagarna eller veckorna där omkring.
När allt hade blivit som värst, så gick jag inte dit jag skulle - jag hoppade över BUP, jag minns att jag ville sudda ut minnena i mitt huvud och då genom att träffa nya människor och skapa nya relationer på löpande band, jag trodde att det skulle funka.  Extremt destruktivt för min del och så ohälsosamt man bara kan komma, men jag ville inte komma ihåg.  Jag klarade inte av att tänka på det, att ha det på minnet, jag ville bara radera det, jag skulle göra vad som helst - bara jag slapp komma ihåg.  Jag kunde fortfarande höra ljuden i mitt huvud, de äckliga ljuden som är de mest terroriserande jag hört, jag kunde känna exakta känslan av det mönstret som mina tårar föll fortfarande - hur de formades längst mina kinder och droppade, smärtan var oförglömlig och det är en smärta man inte sätter ord på, jag kom ihåg hur mitt eget skrik lät, jag kommer inte ihåg hur många gånger jag skrek nej så högt jag bara kunde men jag kom ihåg hur det kändes att inte kunna andas när något trycktes emot min mun... hur hårt jag än försökte så kom inga fler skrik ut, den andra människan var för stark, jag kommer ihåg blodet, exakt hur formen av fläckarna såg ut och ursäkten efteråt till varför jag såg ut så.  Ursäkten när jag kom hem och blodfläckar prydde mina kläder.
Jag minns inte hur jag tog mig hem men jag minns att jag duschade så länge att det kändes som om huden skulle gå sönder av värmen.  Jag kände mig smutsig och hur mycket jag än tvättade och skrubbade och tvättade mig och skrubbade igen så var jag fortfarande smutsig.  Jag hade ont. Jag minns att jag kved i duschen och hulkade av den brutala smärtan för ingen hörde mig i duschen.  Och detta kunde jag inte berätta för någon annan, jag kom ihåg det allra sista hotet innan jag tog mig hem.  Och på något sätt så var det mitt eget fel, jag skämdes och jag minns bara känslan av total smuts.
 
Jag kan känna tårarna bränna lite bakom ögonlocken av att skriva om detta... lite förvånansvärt, för det här är inget jag pratar om i detalj med någon längre, det har gått 16-17 år, så självklart är det bearbetat sedan länge.  Till slut gick jag och pratade om det men det var i senare år och när jag själv ville.  Det är väl det viktigaste i bearbetning efter något traumatiskt: att själv vilja komma över det på rätt sätt.  Att förstå att något självskadebeteende inte är rätt, att jag behövde bearbeta den tiden också .
 Jag kan nämna det kort när jag pratar med dom som vet ibland, om det kommer upp i samtalsämnen, jag har även förståelse för varför jag levde som jag gjorde för att; i mitt huvud så trodde jag att jag kunde ersätta gamla minnen med nya.  Men det är inget jag sitter och tänker på längre och gör jag det så brukar det inte spela roll för jag kom över det, även om det där med tillit är svårt.  Det ögonen tåras över är att dom flesta tänker "sådana saker händer andra, men aldrig mig" men jag har två döttrar och jag är galet överbeskyddande när det kommer till Emilia.  Och som jag kommer vara över Elise när hon blir äldre också - och det är inte för att vara en jobbig mamma, det är av oro och omtanke bara... vilket Emilia såklart kan finna irriterande och som mini säkerligen kommer göra när hon blir äldre också.
Det ÄR jobbigt i vissa situationer att vara tjej och än värre att ha döttrar, speciellt nu när Emilia börjar bli så stor.  Jag är en hönsmamma av en anledning... jag har nog varit med om allt man kan tänka sig och jag vill beskydda de jag älskar mest ifrån allt sådant.  Samtidigt som jag är och kommer vara extremt noga med att lära min son hur man beter sig som kille/man och NEJ kom inte och skriv en massa om "genus" och inga skillnader mellan tjejer och killar, gör snälla inte det.  För faktum är att killar kommer undan med mer och tjejer blir utsatta för mer och oftast blir det tjejens fel på något sätt också.  Detta utifrån min egen erfarenhet.  Jag var med om ett grovt sexuellt brott, vad killen gjorde för fel spelade inte så stor roll, men jag hade ett användarnamn som kunde "locka åt mig män och killar" och då ber man tydligen om att bli utsatt för något man skriker nej till gång på gång.  Jag var ett barn.
 
Oavsett vad så satte det där sina spår för resten av mitt liv.  Något så traumatiskt för en ung tjej - en nybliven tonåring, men killen som gjorde detta, som förstörde delar av mitt liv, som fortfarande har satt spår som påverkar mig i mitt liv på olika sätt - han är idag framgångsrik, omtyckt i krogvärlden och lever fritt.  Jag undrar ofta om han gör samma sak mot andra, om fler tjejer bär på de minnen jag har? Att veta att han lever livet som en stekare och bara glider genom livet gör mig illamående.  Det svenska rättssystemet är ett stort jävla skämt och jag skäms ofta över landet jag bor i, tyvärr.  Har man - liksom jag blivit utsatt för många brott genom åren - så förstår man vad jag menar.  Straffet han fick var minimalt för att sedan leva livet lyckligt.  Straffet jag fick var att bära med mig detta hela mitt liv.  Hur kan det vara rätt?  Han var också ung men äldre än mig.  Jag fick ett skadestånd.... som om det skulle radera det han gjort? Som om det skulle radera alla år som jag levde självdestruktivt, eller alla gånger senare i livet när jag varit med en man jag älskar och något påminner mig och jag stelnar till och får panik.  Som om det skulle hjälpa att min oskuld togs ifrån mig emot min vilja när jag var så ung och jag så himla länge levde och trodde att det var MITT fel, att JAG hade gjort fel, att jag gick runt och kände skam över ett grovt brott som är hans fel och inte mitt? Skulle ett skadestånd hjälpa med att jag varenda dag behövde och behöver leva med det minnet? Hur hjälper ett skadestånd ett barn? Han kom undan, men jag lever med ärren kvar.
 
Fortsättningsvist så fick jag inte mens.  Jag gick till en ungdomsmottagning (tror jag, vet minns kliniken men den står inte kvar viid Fridhemsplan längre).  Jag bad om ett graviditetstest och blev utskälld.  Det var inte lagligt, jag var ett barn, hur tänkte jag, vad höll jag på med.  Jag minns att jag satt på stolen länge tills jag fullkomligt bröt ihop och ramlade ihop på golvet.  "Jag har blivit våldtagen".  Jag minns inte vad kvinnan sa därefter, jag minns bara att det hjälpte att säga det högt.  Att bära på det själv var bland det tyngsta jag levde med,
Den dagen fick mina föräldrar reda på det och den dagen slapp jag bära på händelsen själv.  Det var blandade känslor, jag kände mig smutsig... jag skämdes fortfarande, jag trodde att mina föräldrar skulle bli arga på mig, jag trodde att jag hade gjort riktigt fel och jag ville därför bara ta bort det ur minnet och leva som alla andra.  Jag vet inte hur tankesättet ändrades eller om det gjorde det.  Jag minns inte hur jag kände när fler visste.  Jag minns att jag sov i mina föräldrars säng antingen den kvällen eller fler.  Jag vet att mina föräldrar pratade med våra närstående och det var skönt att folk visste.  Att jag inte behövde berätta själv, att alla bara visste.  Jag minns att folk grät, dock inte vilka, jag vet inte vad folk sa till mig, men det bästa som kunde hända var att slippa bära på det själv.   Jag gick ju som sagt hemifrån varenda morgon i över en månads tid - dock inte till skolan, för där fanns ankytning till killen som gjorde detta.  Jag minns att jag promenerade runt hela Stockholm, gick till badhuset, en gång gick jag på bio och de enda andra i salen var ett äldre par som undrade om skolan var stängd.  Annars satt jag mest på parkbänkar.  Det fanns inga iPhones att sysselsätta sig med, det fanns inget netflix.  Det var bara jag, kylan och en väntan... en väntan på att få gå hem igen.  Ibland ljög jag och sa att vi fick sluta tidigare, bara för att jag inte klarade av att sitta utomhus mer.  Jag orkade inte med livet länge till, vardagarna.
Min vän hälsade våran lärare att jag blivit sjuk i allra första början.  Men det tog alltså en månad innan skolan reagerade och jag hakar upp mig på det för jag blir så förbannad.  Hade någon av mina barn varit ifrån skolan så länge utan att någon reagerade - då hade jag gått i taket.  Och detta var ändå en omtalad och bra skola mitt i centrala Stockholm.  Borta närmare en vecka är väl okej, även om jag hoppas att mina barns lärare tar kontakt med mig och inte nöjer sig med en hälsning från en vän som frånvaroanmälan.  Men hör man inget från föräldrarna eller någon ansvarig över barnet, inte en vän... hör man inte av sig tidigare i alla fall?
 
Jag är lite som jag är pga det, även om jag verkligen bearbetade det till slut, men det tog tid.  Och mitt i detta med att skapa nya relationer för att sudda ut minnet, att jag med all slags självskadebeteende man kan tänka sig - så lyckades jag faktiskt se fina sidor hos en kille igen.  Jag var ute efter exakt samma sak som jag hade hållit på med hur länge som helst, att bara skapa nya förhållanden på löpande band - för jag tänkte att träffar jag fler killar så kommer jag inte komma ihåg han som förstörde mig, han som gjorde så att jag gjorde mig själv illa hela tiden.  Men så träffade jag en som fick mig på andra tankar, en som ödmjukt tyckte om mig trots att jag var trasig och helt ur balans.  Han sårade mig en gång och då planerade jag min egen död på x antal olika sätt - men vi var ju unga och han kom snabbt tillbaka, gjorde mitt hjärta helt då och så blev Emilia till.  Det hade gått något år och jag var då fjorton år och gravid med min förstfödda.
Sedan var det bara vi.  Emilia kom och räddade mig, hon räddade många och blev en extremt viktig ögonsten för både min egen familj och delar av släkten.  Det var meningen med det.
Kanske fanns det ingen mening med just det traumatiska som jag gick igenom - men det finns en mening till att jag slutade leva destruktivt, jag slutade umgås med människor som hade förstört mitt liv helt till slut, utan Emilia hade jag inte funnits idag - det är jag ganska övertygad om.  Det kan låta extremt överdrivet.  Men hon blev min mening med livet.  Jag hade något att leva för, någon som jag kunde älska - som skulle älska mig tillbaka.  Innan dess tänkte jag mest på döden.  Det var första gången jag blev deprimerad.  (Sedan har jag varit deprimerad en gång till i mitt liv, inte "hela mitt liv" som jag anklagades för i något rättsligt papper nu i våras.  Det är skillnad på nedstämdhet och besvikelse gentemot depression - vilket är en sjukdom.  Folk måste lära sig det.  Man är inte deprimerad för att man en dag är ledsen.  Tyvärr används termen "jag är så deppad" så ofta och det är fel).  Hur som helst så varade denna depresssionen länge.  Jag bar på det ensam så länge, det fortsatte även fast folk fick veta, det fortsatte trots tiden hos polisen och efter - men det blev enklare under tiden jag blev kär och sedan var jag lycklig när jag fick reda på graviditeten.  Fjorton år gammal.
 
Jag hann såklart inte bearbeta kaoset i min hjärna DÅ men jag blev glad, så jag gjorde som jag många gånger har gjort: trycker allt långt bak i huvudet bara.... och så fokuserade jag helt på min graviditet.  Jag var hemma, plöjde igenom Gravid-tidningar och böcker.  Folk stirrade vart jag än gick.  Jag minns att en äldre man spottade åt mitt håll när han gick förbi, en dag då jag promenerade längs vattnet på en gångväg mot Hornstull på söder i Sthlm.  Sedan skällde han på något annat språk och spottade åt mitt håll återigen.  Jag tittade bara på honom och log.  Annars var det äldre som bara skakade på huvudet, ungdomar som stirrade och blängde, folk som pekade och viskade och jag är inte den som ställer mig där jag kan synas och höras mest.  Men jag älskade min mage, eller snarare det som låg i den.... det var något som äntligen gav mig kraft och en vilja att leva.  Det var något som raderade varenda suicidala tanke i mitt huvud.  Jag var stolt.  Att vara 14 år och gravid skulle kanske inte ha varit så enkelt men det var det enklaste som hände mig då, det bästa som hände mig, jag struntade i varenda fördom.
För jag fick en ny vändning, en ny chans och så fick jag komma ihåg hur det kändes att vara lycklig.

(null)

 
Med tanke på att jag bara packade ned mitt trauma i en liten ficka i minnet och levde i mitt lyckorus så fick jag ta tag i det många år efteråt och därför tror jag att mina tonår är rätt svarta.  Men det spelar ingen roll, människor kan återberätta och det räcker väl med det.  Det är inte som om jag glömde bort flera år, utan bara vissa minnen som folk kan berätta om som man antingen låtsas att man kommer ihåg, eller så säger man att "nej jag var nog inte där" och svaret blir alltid "jo du var den enda som hade en bebis då".  Ja då var det nog jag ändå, som jag skrev tidigare.
 
Hur som helst så har jag verkligen haft otur i mitt liv, jag har tacklat så många motgångar att jag har tappat räkningen (men av det jag har och av de minnen som finns, så har det då skapats böcker och även om det är tragiska historier ibland så har det varit en dröm att bli författare sedan så himla länge, så vänta och se en dag...).  Men inget har någonsin knäckt mig, jag hämtade kraft ifrån min dotter ständigt.  För mitt liv som ung mamma var INTE enkelt.
Som tur var så lärde sig alla att acceptera barnet jag bar på, många gjorde dock inte det förrän hon väl kom till världen, precis när jag hann fylla femton år.  Men då blev hon center of attention.  Min pappa som hade varit mest emot min gravidiet föll för den lilla bebisen och det blev snabbt morfars lilla flicka.
Min faster blev kär och när Emilia var runt året så åkte hon alltid ned till min faster en helg i månaden.  Så även dom har en speciell relation.  Som sagt, Emilia blev inte bara min hjälte utan mångas lilla ögonsten.

(null)

(null)



(null)
 
Det känns som om jag har munkavel på mig ibland.  Varför? Varför sitter jag tyst när jag har så mycket att berätta? Rädslan att bli dömd, att allt förvrängs, att mina ord ändras till något helt annat än vad jag menar.  Varför har jag inte rätt till mina egna känslor när vi alla inte är mer än människor?
Jag sitter med så mycket att berätta men jag är livrädd för mina egna erfarenheter för det som hände mig i våras.  Det är så jäkla orättvist att man vill skrika rakt ut.  Man hör om föräldrar som får dagliga psykoser, man får höra om dom som faktiskt misbrukar - och då menar jag missbrukar, man får höra om hur många som lever med psykisk ohälsa i så många olika former för att det INTE ÄR TABUBELAGT längre, om dom som lever med kronisk värk och behandlas med både läkemedel och annat.  Alla dessa människor lever med sina barn, ensamma eller i tvåsamhet.  De får bryta ihop, må dåligt, få attacker, vara deprimerade, lida av sin värk och vara ärliga om det men inte behöva skrämmas av tanken att bli av med sina barn. För trots psykisk ohälsa kan man ändå vara en förälder.  Om man behandlas dvs.  Så många bloggar jag fått höra talas om, där mammor mår dåligt på ett eller annat sätt och byter ihop för mycket mindre än vad andra skulle göra.  Alla får skriva öppet - och alla får en eloge för att de är så öppna om deras problematik.
För mig är det något jag avundas rejält.  Det finns dom som är i ofantligt dåligt skick - men dom får vara föräldrar ändå.  Jag vågar knappt skriva att jag drömde en mardröm eller trampade snett och stukade foten - för det kan få mig att bli av med barn, nej men att jag ens ska behöva gå i dessa tankebanor är bara SJUKT.  Jag är livrädd för varenda ord jag säger, för hur det kan uppfattas och att jag ska bli av med ett barn.  Jag har inte kommit över vårens känslor.  Att må bra och följa diktering och träffa ett barn övervakat.  Ett barn som jag tog på mig allt ansvar över i början, ett barn som var så känslomässigt laddat för mig för hon var min yngsta och min lilla bebis.  Helt utan anledning egentligen - det fanns INGEN anledning för att saker skulle bli som i våras, men bara för att få träffa mitt barn, mitt älskade barn - så gick jag med på deras regler.  Det äcklar mig, när jag tänker efter så äcklar det mig så mycket.  All förståelse och all omtänksamhet dagar innan dess.... det var falskhet rakt igenom.  
Jag kan tänka på händelseförloppet och se mönstret klockrent.  För mig är hela saken uppenbar.
 
Jag berättade ärligt om livet men fick hyschas - är jag den enda i livet som står för det jag gör och hur jag lever? Varför kan ingen annan stå för det dom gjort? Måste jag hyschas för att sanningen svider? Den brukar göra det när man har gjort så mycket fel men alla våra handlingar skapar konsekvenser - varför ska jag vara den som är mån om andras? Jag tar ju mina egna konsekvenser och lär mig av dom/förstår vad som är fel.  Tror alla att att de förtjänar ryktet om att vara "guds bästa barn" och perfekta medmänniskor, trots att de har begått så himla många fel och tagit x antal snedsteg? Grova jäkla snedsteg som förstörde så många olika människor och värst av allt... barn.  Tycker dom att de förtjänar det fina ryktet de har?
 
Varför är jag den enda som ber om ursäkt för de fel jag gjort, medan andra har gjort bra mycket värre aldrig skulle släppa stoltheten och faktiskt be om ursäkt? Jag är den jag är och jag tänker inte låta någon annan förändra den personen.  Jag är rak och ärlig men jag är ändå godhjärtad och tar gärna emot ursäkter för att gå vidare på bästa sätt.  Jag är öppen och personlig men tycker inte att jag ska vara den som skyddar människor som inte förtjänar det.  Jag ger gärna nya chanser när en människa erkänner sina fel.  Men hur ska jag kunna ge en extra chans om den inte förstår hur fel den agerat? Hur sårad och sviken en eller flera blir?
Är jag den enda som vågar ta tjuren vid hornen och vara brutalt öppen om livets sidor - både gott och ont? Istället för att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting? Sådant beteende slår tillbaka.  Det har jag lärt mig i alla fall.  Att falskt prata med människor, de ska verka så himla fina och vänliga men skenet bedrar och när någon upplever sådana människors rikiga färger - då minsann, då är det viktigt att vara tyst.  Ja, för de är ju omtalade och viktiga, men "skulle aldrig döma, de har ju erfarenhet och vet hur det kan vara, men dom gör sitt och jag gör mitt och jag ska ändå alltid vara stolt och sträcka på mig för att jag har tre underbara barn".  Det måste vara jobbigt att leva i sådan falskhet.  Att ha en så brutal tjock fasad uppe, för dessa människor jag syftar på nu lurade mig rejält.  Jag hade mina aningar emellanåt för jag kände på mig att det inte riktigt var så omtänksamt som det sades, jag såg småsaker hela tiden som gav mig onda aningar, men trodde aldrig att det var SÅ pass falskt som det var.  Jag äcklas rejält.
Jag tänker tillbaka på varenda dag och hur snacket gick om alla andra, det ständiga skitsnacket och jag undrade då vad de egentligen sa om mig bakom min rygg.  Om det kunde pratas så illa om dom som stod dom riktigt nära, då kunde jag bara ana vad jag fick för onda ord sagda om mig.  Nu är jag glad att det blev som det blev.  Jag har nog aldrig varit så besviken på några som dom.  Ingen vet vem jag skriver om nu, det är det som är så tragiskt, för jag har haft en så jäkla otur så detta kan vara vilka som helst.  Men de som läser de vet.  Jag hoppas att varenda granne och ytlig bekant får upp ögonen för hur ni är på riktigt.  Mina åsikter om er skulle kunna vara många men jag väljer att inte lägga för mycket energi på ondska, det som gör mig mest arg är falskheten mot barnen.  Hur ni gjorde, hur pass mycket känslor som faktiskt byggdes upp och hur ni över en natt bara svek och dom var plötsligt som ingenting.  Jag kommer aldrig förlåta er för just det.  Och jag kommer inte sitta tyst om just det, det ska ni veta.  Jag hoppas att konsekvenserna för ert agerande är tusen gånger värre än den känslan barn, speciellt ett, fick känna.  Hittills har karma träffat rätt och jag hoppas att ni får det ni förtjänar också.  Om inte annat så kan ni leva med det på era samveten.  För det är bara ni som vet vad ni gjorde och sa under en så lång period och hur ni skadade de oskyldige.
Jag hoppas att ni förstår en dag att jag inte är elak, jag är inget svin som skriver om känslor för att trampa er på tårna, jag skriver för att jag inte tror att ni faktiskt förstår hur illa ni skadade dom som jag älskar mest och det är min ömmaste punkt.  Jag är inte elak, men jag är ärlig.  Är något orättvist så kommer jag inte sitta tyst om det.  Och det ni har gjort, det ni gjorde - DET var elakt, det var helt horribelt känslokallt och vidrigt.
Jag har varenda sms sparat från var och en av er.  Har ni? Läs gärna från början till slut, läs runt den tiden - ni senare i livet skulle döma mig så hårt - läs vad ni skrev då.  Känner ni er som ärliga människor?
Tack vare er skapades men för livet.  Hos barn.  Jag hoppas att ni har det på samvetet och lever era fina liv.  Mer har jag inte att säga, trots att jag skulle kunna skriva sjutton sidor minst.  Men jag avslutar stycket här.
 
 
Så många som haft sina åsikter om vad jag skriver om MIG, MINA känslor, MITT liv på MIN blogg.  Varför ska inte jag få göra som JAG vill?
Jag begår sjukt många misstag och har gjort, jag gör saker som jag inte är stolt över - men förskönar jag det och lägger till lite strössel på toppen? Nej.  Mina ord är många och min ärlighet kommer aldrig tystas bara för att andra inte klarar av det.
Varför ska jag tassa runt på tå och akta mig för vad jag skriver bara för att andra vill det? Jag skriver inte om någon annan så att dom hängs ut, men jag måste alltid ha rätt till mitt eget tänkande och mina egna åsikter.
En sak har jag väldigt klart för mig och det är att jag är den bästa mamman till mina barn.  INGET förändrar det och inget har någonsin gjort det.  Trots händelser som var total orättvisa - men karma kom och gjorde sitt.
 
Jag är bara så oerhört arg över att jag inte vågar säga rakt ut om hur jag tänker eller känner, för att jag är rädd att översittare ska förvränga allt.  Jag känner orättvisa över att alla andra kan skriva om den verkliga vardagen - som jag en gång gjorde - utan att ens behöva tänka tanken att ett barn kan mer eller mindre rövas bort.
Jag är såklart så himla glad över att rättvisan segrade och att rätt blev rätt.
Men livet gick vidare och nu vågar jag inte vara den jag är, just på den platsen som ligger mig så varmt om hjärtat, där ja har skrivit av mig i så många år.
Enkla känslor kan misstolkas.
Alla har rätt till sina känslor.  Förutom jag.
 
Men jag har några utkast. Jag har saker att dela med mig av och jag kommer göra det.
Detta var min början....
Så att folk där ute kan veta att jag inte tystas pga andras misstag.  Egentligen ska jag kunna skriva vafasen jag än vill här inne.  Men nu kommer jag ta upp några ämnen som är oerhört viktiga.
Mitt liv är inte som alla andras.
 
Jag kommer inte heller ta på mig skulden för att saker blev som dom blev.  Någon ville beskylla mig för alla människor och familjer jag haft problem med. 
Jag fick fina försvarande kommentarer från folk som faktiskt vet vad dom pratar om, i det kommentarsfältet och jag kände värme i hjärtat.  Just nu har jag så många människor som håller så hårt om mig,  Människor som inte är falska, utan uppriktiktigt bryr sig.  Och de peppar mig att skriva här, att våga vara den jag är, för ingen känsla jag har förändrar faktumet att mina barn är mitt allt och jag deras mamma, en mamma som jag får höra är den bästa.
Jag ska inte vara rädd att vara jag.  Bara för att jag/vi sveks så hårt.
 
Som sagt, detta inlägget var min början.  Alldeles strax kommer mer, för jag måste få ur mig allt... allt jag har varit med om i mitt liv.  Historierna som blir böcker, men jag vill skriva kort.  Kanske kan jag få någon att känna sig mindre ensam.
Jag vet att det jag har gått igenom i mitt liv kan hjälpa andra, jag besitter så många olika erfarenheter som kan få andra att öppna upp sig.
Jag har rätt till mina ord och ingen kan döma mig mer.  En gång i tiden var jag väldigt rädd för någon, jag tänker inte låta rädsla styra mitt liv igen.  Jag har fått chansen att börja om.
 
 
Mina ord är mina.
Mina känslor är mina.
Mina tankar är mina,
Mina åsikter är mina.
Och detta är min blogg.  Här skriver jag vad fan jag än vill.  Gillar du inte det? Stäng ned sidan och gå vidare.
Gör sanningen ont? Då har du förmodligen gjort något fel. Stå för det.
Men i fortsättningen har jag inte så mycket om andra att säga.  Jag kommer berätta om mig, för mycket har hela tiden handlat om andra, barnen, livet och jag har hamnat lite i bakgrunden hur jag än har levt.  Men nu är det min tur att berätta vad som hänt MIG och saker som angår MIG.
Det kan komma att bli mina mest personliga inlägg någonsin,
Men jag har funderat så länge och så mycket och jag finner dom så pass viktiga.  Och det kommer vara första gången jag skriver öppet om otroligt känsliga ämnen.
(null)
Ett citat som passar in på så mycket och så många. Tänk vad olika människor har ställt till med genom åren och sen slängt på sig offerkoftan när allt slår tillbaka på dom och inget blev som väntat?
Varenda käpp i hjulet, varenda lögn, varenda konflikt, varenda rykte, varenda sten som kastats i glashus, varenda handling som skapade sin konsekvens... ALLT!
Själv är jag väldigt noga med hur och vad jag gör i livet, jag tänker till både en och två gånger innan jag gör något som kan verka drastiskt - för jag vet hur hård smällen är efteråt om man gör något man vet är fel/osäker på om det är rätt eller fel.  Det finns inga ursäkter, visst kan man begå misstag och lära sig av dom, men vuxna människor borde bete sig som just det.  Håller man på med ett jäkligt dumt agerande utan anledning... vänta bara på karma.  Och var sedan vuxen nog att ta smällen när den kommer istället för att tycka synd om sig själv.
Som sagt så passar citatet in på MÅNGA.  Jag har blivit bränd, lurad och sviken av sååå många - men det har slagit tillbaka på dom.  Och då ska det mås dåligt och allt ska vara så tufft för dom? När dom skapade hela grejen från början..? Hur tänker man då?
Jag är absolut inte perfekt.  Jag kan också göra fel men då står jag för det också eller så har jag förhoppningsvist tänkt igenom allt noga innan och vetat vad som är rätt eller fel.  Offerkoftan ligger kvar längst bak.

Hur som helst...
Jag samlar på mig fler och fler opublicerade utkast.  Jag skriver, känner mig modig nog att vara öppen och personlig i texten och i skrivande stund, men blir sedan livrädd att mina ord ska missuppfattas och förvrängas, att någon ska hitta något negativt så att livet blir kaos och precis som jag nämnde att mina egna ord ska slå tillbaka på mig.  Men jag vet att INGET som jag har att skriva om eller upplever själv kan påverka mig som mamma.  Jag är inte perfekt men jag är den bästa mamman till mina barn.  Jag har brister och egenskaper att jobba på, men moderskap av allt... det har skett naturligt i fjorton år, per automatik, utan funderingar - det är instinkter helt enkelt - så där finns inga tvivel och ingen ska någonsin ifrågasätta det igen! Det vore bara djävulskt pinsamt efter vad myndigheter och domstol sett.  Mina barn skulle inte kunna älskas bättre och det är viktigast.  Dom får så mycket bekräftelse möjligt om hur viktiga just dom är - var och en.  Oavsett vad som rör sig i mitt liv eller mitt huvud så är barnen trygga och lugnt försäkrade om att dom har en mamma som skulle göra allt för dom.  

Tyvärr så har vissa människor lite mer saker i sitt bagage än andra, vissa människor har det lite svårare än andra helt enkelt.  Egentligen ska man aldrig jämföra för ALLA har det svårt någon gång, alla kämpar i motvind någon gång, alla försöker bestiga ett berg men snubblar någon gång.  Det jag menar är att vissa är lite mer utsatta, jag vet inte varför men vissa har otur med mycket och vissa har inte lika många motgångar som andra.  När man tänker på livet så funderar man på "kunde det inte ha räckt med bara det?" Men så kommer fyrtioelva smällar till.  Det kan verka orättvist, men som sagt så går alla igenom sitt och oavsett mycket eller lite så blir det jobbigt för någon någon/flera gånger oavsett vad.

Det finns så många viktiga ämnen jag skulle vilja ta upp, som jag vet är vanligare än man tror, som skulle hjälpa andra - som lever i det tysta - att träda fram.  Kanske skulle fler våga prata om jag vågade.  Jag vet att den här bloggen har varit en inspirationskälla för många - inte av självgodhet, men för att så många har sagt just det.  Kanske har jag "rösten" som blir hörd, som många kan känna igen sig i? Vågar jag, så vågar dom? Jag vet att jag sitter på så mycket erfarenhet och även aktuella saker som kunde göra det lättare för andra, att förstå att man inte är ensam.
Jag lever med något som började spöka i mitt huvud för några år sedan, främst när mitt liv kretsade kring att duga, att maniskt göra allt jag kunde för att bara vara bra nog.  Dessa hjärnspöken har både satt sina spår och återkommer och är värre vissa perioder i livet och nu är det en sådan period. Det är inget som går ut över andra, men det är något som är jobbigt för mig själv att hantera.  Det är jobbigt för mig att veta att jag är där.
Jag vill inte säga mer än, jag vill att alla mina nära och kära hör det från mig personligen istället för via bloggen.  Det finns ett fåtal personer som vet, dom jag pratar med varje dag och en person som håller hårt om mitt välbefinnande och stöttar mer än någonsin.  Men än så länge vet INGEN exakt hur det är, jag kan ännu inte hantera sanningen att säga det högt och jag vet att det är spöken som måste bort.
I fredags fick jag det bekräftat att det inte är något som jag levde med förr, som sedan gick över.  Det har tagit över min hjärna tyvärr.  Jag har viftat bort det och tänkt att det beror på hur jobbigt livet var DÅ och sedan att livet har varit jobbigt efteråt.  Men jag hade fel.  Och kunniga berättade varför. Kopplingar till det hela har jag skyllt på annat, det har alltid funnits anledningar för mig att inte göra det jag inte gör just nu.  Men jag hade fel.  Detta är en sak som tillhör något svart på vitt, det finns ingen gråzon som jag trodde.
Det är jobbigt.
Jag känner att jag har gått igenom så mycket snart att det måste räcka någon gång.  Men denna gången är det bara jag själv som kan bli av med dessa hjärnspöken.  Det känns fruktansvärt att det är så, för just nu känns det omöjligt.  Jag ser ingen väg att fösa ut dom.  Men jag kommer lära mig, även om det tar tid.  Jag vet inte om det går i arv men många har levt med samma spöken.
Åh, det är så svårt stt skriva kryptiskt.  Jag vill säga det rakt ut. Men jag är rädd, jag är rädd för att någon ska förvränga ALLT jag skriver.  Det får inte vara så.  Jag måste fortfarande ha möjligheten att vara människa, ha känslor, tackla saker i mitt liv och bekämpa svårigheter även fast jag är mamma? Jag vågar knappt skriva.  Livrädd att någon ska göra samma sak.  Ta mina ord och vrida dom till något det inte är.
Jag känner att jag inte har rätten att vara JAG här längre, för att mitt liv blev till en mardröm pga något jag inte kunde rå för.  Jag kan inte rå för vissa saker nu heller.  Så kommer livet ALLTID se ut.  Men jag är livrädd, det är fel, så jävla fel.  Så orättvist.  Alla föräldrar har sina rättigheter att berätta om svårigheter men inte jag.  Jag döms så fort jag blir personlig och det gör mig så ledsen.  Varför får alla andra vara mänskliga medan jag ska vara en robot?

Jag kan inte hålla en mask här inne, en fasad som ändå kommer trilla ned.  Jag går igenom någonting som aldrig var min intention och jag hade ingen aning om att det kunde gå så långt att det skapade så stora spöken som skulle förfölja mig genom livet.
Men nu är det så.

Helgen har varit tung i mitt huvud pga detta.  Jag trodde ju inte att det var så allvarligt som det faktiskt är.  Men att leva i förnekelse gynnar ingen.  Jag kommer få kämpa emot detta och besegra även dessa hjärnspöken.  Jag kan bli bitter, då detta kanske aldrig hade hänt om jag var mig själv nog att förstå att det jag en gång gjorde mot mig själv var fel.  Men jag försöker inte att tänka så.  Det hade lika gärna kunnat komma ändå.
Inlägget kring det hela ligger i ett ofärdigt utkast men jag vet inte när jag vågar publicera än.  Hade allt varit som vanligt, hade halvåret som gått aldrig hänt, hade jag fortfarande haft rätt till mina känslor så hade jag inte tvekat.  Det är sorgligt.

Över till det alldagliga så har det blåst svinkallt här i helgen.  Tur att varmare kläder fixades i tid, nu är det bara skor som saknas.  Från noll till hundra, från medelvärme till isbitande kyla i vindarna.  Men ut kom vi ändå.  Och nu har denna helgen lidit mot sitt slut, jag själv är helt slut, behöver varva ned och sedan sova så mycket det går.

(null)

(null)

(null)

Bönan fick inviga jackan som hon fick i present och även en tjockare mössa som jag köpte för ett tag sedan.  Jag hade tänkt köpa vinterkläder pö om pö till barnen som har växt och det var tur att man var ute i god tid.  Först att önska sig jacka och av en annan overall (av oss fick hon alllt i lekväg som hon gillar och då frågade andra vad hon behöver) och alla tillbehör köper/köpte jag då och då.  Tur att vi var förberedda! För plusgraderna är fasen inte varma när det stormar som det gör här i hamnstaden.