/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Att leva och upptäcka världen!

 
Jag vill återigen tacka för så himla varma och fina kommentarer och spår som ni lämnar efter er!
 
Tänk att efter världens längsta vecka, så har denna veckan bara passerat i en helt annan fart.  Tyvärr med olika förkylningar som bara blandas i hemmet.  Men jag börjar landa i den vanliga vardagen - och från och med nästa vecka så går K tillbaka till jobbet.  Det var längesen.  Han har fått ta semester, vabba och vara föräldraledig i några månader nu.  Jag är inte ett dugg orolig över att slängas tillbaka till en pressad och stressig vardag.  Jag ser fram emot det.  Jag ser fram emot att vara tillräckligt frisk och stark för att kunna stå på mina egna ben igen.  Det var ett tag sedan man kände så!  K kommer visserligen jobba kortare dagar emellanåt och vara hemma med Elise de dagarna jag har läkarkontroller osv.  Som sagt så har jag en lång återhämtningsprocess att ta mig igenom... men jag är så redo.
 
 
Att vara superstark och redo är väl dock lättare sagt än gjort vissa gånger.  Igår upplevde jag känslan av bakslag lite grann.  Jag läste igenom mina journaler och bröt samman.
Det är lättare att få tänka tillbaka så som jag minns det, skratta om det, skämta om det, bli varm inombords av tacksamheten att jag lever efter min version eller K's version.  Men när jag råkade snubbla över all personals anteckningar, så kändes det så jäkla hårt att läsa.
Jag var så extremt svag där och då.  Jag vet inte hur många sköterskor som antecknade om min saknad efter barnen, eter hur många gånger jag grät och hulkade och skakade för att jag längtade efter min familj så!
Som jag skrev i början, så är och var det helt klart en av mitt livs längsta och värsta veckor.  Den var evighetslång.
Med tanke på att jag varit så extremt positiv, lovat mig själv och alla runt mig att jag inte skall ta något för givet igen, så byggde jag till slut upp lite av en fasad.  Jag lät det verka som om jag mådde lite bättre än vad jag egentligen gör, jag låtsades orka lite mer än vad jag egentligen gjorde.  Varenda negativ mening var jag tvungen att avsluta med "...men jag lever i alla fall".  MEN, alla är vi människor - och jag är en känslosam människa.  Jag har dessutom kronisk värk bland annat, så jag kommer gråta vissa dagar.  Jag kommer vara ledsen.  Men jag kommer vara LYCKLIG och trots att känslor kan ta över ibland, så kommer jag ändå inte ta livet för givet.  Det är en stor skillnad.
 
 
 
Förkylda lilla bönan som letade efter några sista spår efter hösten med mig.  Puh, jäkla förkylningar! Elise är supersnorig och hostig, Elian är hemma med 40-graders feber.  Jag vill så gärna att saker och ting skall bli som vanligt igen.  Sedan så vore det trevligt med lite ordentlig sömn också....
Trots att pappan delat på ansvaret på nattetid, så sover man ändå skitdåligt när man väl har möjligheten.  Jag har ju alltid haft svårt att somna, så det är kanske inte så konstigt om Elise inte lär sig det där med sömn.  Jag sov förvisso som bebis och litet barn, men i hela mitt vuxna liv så har jag haft insomnings- och sömnproblem.  Det tär också på både kropp och själ.
Hur som helst så skulle man dock kunna säga att jag är både nattuggla och morgonpigg, haha.  Jag sitter gärna uppe på kvällar och ser på serier, men vaknar jag eller bli väckt tidigt på morgonen så kliver jag även upp då också.  Jag har aldrig lärt mig det där med att somna om.
 
 
Något som är riktigt skönt är i alla fall att Elise har lärt sig att gå/springa ordentligt.  Visst blir det "jobbigt" på det sättet att man hela tiden måste ha full koll och springa efter (hon är inte lik sin storebror på det sättet att alltid hålla sig runt mamman).  Men det är så jäkla skönt för ryggen och kroppen att slippa kånka på supertung bebis som vägrar lära sig att krypa, haha.
Hon utforskar och upptäcker världen ordentligt just nu.  Leksaker är inget för henne.  Hon vill ut, gå och springa.  Att sitta nöjd och glad i kundvagnen på Ica, som alla jämngamla, funkar inte heller.  Hon skall gå, plocka varor och hålla i "blipparen" också.  Hon härmar och vill göra precis som vi hela tiden.  Så kul, då utvecklingen bara flyter på! Man är dock sjuuuukligt trött efter en dag med Elise, hehe.
 
 
Jag försökte även locka med det förbjudna, att åka kundkorg i rally-fart.  Det var kul! I en minut eller två.  Sedan skulle hon upp och gå.  Haha, Elise min lilla Elise!
 
Hur som helst så får vi se vart helgen tar oss.  Jag hade ju planerat Halloween-firande men alla skall hålla på och vara så jäkla sjuka hela tiden.  Typiskt.  Lite godis blir det nog ändå oavsett vad.  Sedan får vi gärna gå mot friskare tider lagom till nästa vecka då allt är Back to normal, på riktigt.
/ Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Livet är för kort

 
Jag blir alldeles varm i själen av era stöttande och peppande ord.  Ibland är det läskigt att blotta sitt inre, men jag ser inga konstigheter med att visa sig svag emellanåt.  Alla människor kommer falla någon gång - vissa hårdare än andra - sedan handlar det bara om att ta sig upp igen.  Och det är exakt vad jag pysslar med just nu... jag ställer mig upp igen, långsamt och försiktigt.  Jag samlar kraft och mod för varje minut som går.
 
Jag glömde ett speciellt tack igår.  Jag måste tacka all personal, läkare och sjuksköterskor som jag har haft att göra med.  Vissa lite speciellt mycket, då ni alltid tog er tiden att lyssna på mig trots att jag märkte hur stressigt ni hade det.  Ni vet nog vilka ni är, då jag gissar att ni vet exakt vem jag är - främst pga hur ni stavade mitt namn etc, då mitt pass stavar annat och övriga personliga uppgifter.
Även om sjukhus aldrig kommer vara min grej och själva veckan i sig var det värsta tänkbara för mig så gjorde ni allt för att jag skulle hålla mig lugn och få må bra.  Jag vill tacka er från djupet av mitt hjärta!
 
Måndag.
Tillbaka till verkligheten och vardagen.  Jag är fortfarande sjukskriven ett tag framöver, men börjar känna mig mer och mer redo att återvända.  Nu söker vi förvisso förskola åt Elise, så föräldraledigheten för den här gången börjar lida mot sitt slut.  Men jag känner mig ändå starkare i mig själv än på länge.
 
Vi hämtade upp alla barnen från terminalen igårkväll och det är så jäkla skönt att ha dom hemma igen.  Det var välbehövligt med en paus och jag och K har verkligen fått vila upp oss.  Men nu är den positiva energinivån på topp i hemmet.  Dom röjde här hemma till nio-halv tio, sedan slocknade dom en efter en.  Elise är superförkyld och gjorde morgon alldeles för tidigt, så hon sover sin middagslur redan nu.  Vid 5 började hon kinka, pappan gav hostmedicin och näsdroppar - men efter en timmes bök och spark så tog jag med mig henne upp och ut i köket.  Vi åt frukost långsamt och inväntade Emilia och Elians närvaro i köket.  Mys.  Efter någon timme hade jag både en sjuåring och ettåring i famnen och en pratglad tonåring mittemot mig.  Elise passade på att krypa upp i storasyrrans famn emellanåt också.  Hon är duktig på att tvinga till sig gos.
 
 
Jag fortsätter här med mina Instagram-bilder.  De enda ordentliga kamerabilderna som jag känner mig pressad över att ta itu med är kunders och bröllopsbilder som är försenade.  Bloggen kommer inte längre vara någon press eller måste för mig.  Jag vill bara skriva nu, jag märker hur mycket jag har saknat det.  Att bara få lätta mitt hjärta utan att känna så mycket måsten och press kring perfektion.  Jag har visat er fina kamerabilder tidigare och mest troligt kommer de att återvända någon gång.  Men nu får både jag och ni nöja er med det jag kan och hinner visa upp.
 
Jag har insett att jag bara kan skriva om jag är ensam.  Helt själv.  Jag kan inte ha en annan människas närvaro medvetet.  Det är som någon slags spärr.  Jag måste väl vara ensam för att höra mina egna tankar.  Så för tillfället har jag stängt in mig på Elians rum, medan han är i skolan.  K har gått iväg och lagt Elise för längesen.
Det är väl lite sådär jag funkar, jag antar att jag skapade ett stort behov av egentid genom åren, då jag var van vid att vara ensam.  Jag tror att det var lite därför allt gick utför.  Jag fick aldrig andrum, eller snarare.... jag tog aldrig någon tid att andas.  Jag körde på, liksom en bulldozer, på mitt vanliga vis... men med tanke på att jag har tre barn i olika åldrar varav en av dom en extremt, utöver-det-vanliga-krävande bebis så ströp alla måsten ur den sista luften ur mig.  Jag tappade bort mig själv på vägen, hann inte hinna i kapp den människan jag skulle bli.  Det enda som var kvar av mig var ett vrak till mamma.
Ibland har jag känt besvikelse, tänkt att "SÅ farligt kan det väl inte ha varit?".  Men de flesta som känner mig/oss har sagt samma sak.  Dom har trott att jag överdrivit lite, kryddat på lite extra... men när man väl ser och lär känna Elise så märker man hur tidskrävande hon är.  Nu blir det ju lättare desto större och äldre hon blir.  Men hon kräver ändå 109% av ens uppmärksamhet.
Hur som helst så passade jag förut på att träna när hon väl sov.  Det är också jättebra och ett måste i min friska vardag.  Men nu märker jag att jag måste hinna med mig själv och mitt inre också, bara att få andas ensam, höra mina egna tankar.  Min egentid.  Jag måste även lära mig att det inte är farligt att be om hjälp i tid.  Jag har inte längre något behov att visa mig duktig eller stark.  Jag har inget behov av att visa att jag klarar mig ensam, för att nu är jag faktiskt inte ensam.
Det finns ju såklart en anledning till att jag är som jag är.  Dels så är jag fruktansvärt envis och gillar att få saker gjorda på mitt eget sätt.  Men främst så ekar allas fördomar från när jag födde mitt första barn.  Jag har alltid känt ett enormt driv till att visa att jag VISST kan.  Jag inser att jag visade att jag klarade det, jag klarade mig, jag har en superfin dotter som är oerhört väluppfostrad,  Åren har helt enkelt gått, jag måste lära mig att tänka om.  Att kommer ihåg min inre identitet och inte leva efter att motbevisa människor.  Jag tror knappast att någon misstror mig längre.  Jag är sjugoåtta år gammal och trebarnsmamma... standard.
 
Hur som helst så svamlar jag bara på.  Så jäkla härligt att låta händerna och fingrarna själva styra tagnentbordet på den här datorn igen.  Att få ur sig alla tankar.
 
En sista tankeställare jag har är: Livet är för kort.
Jag skrev ju igår om min tacksamhet till att ens andas in frisk luft, att aldrig ta något för givet igen.  Livet är för kort för annat.  Som tur är så dog inte min låga ut ÄN.  Jag har massor kvar att göra i livet.
Jag kom att tänka i dessa banor igår då jag fick skäll av en granntant om att min tvätt hade hängt kvar i "EN HALVTIMME" tidigare i veckan.  Det var helt förfärligt etc.  Hon var verkligen så jäkla arg.
Och jag hade sådan lust att berätta rakt för henne om vad jag hade varit med om och vad vi hade att stå i, plus att hela familjen hade fått hjälpa till för att få den tvätten tvättad, då pappan hämtade mamman från sjukhuset för en snabbvisit samma dag.
Men jag gjorde inte det.  Jag sa lite med glimten i ögat att det är svårt att passa tider vissa gångar med barn och kaos.  Hon morrade att man bör tänka efter vilken tid man bokar upp sig på då.
Men jag var inte ens här, jag var sjuk, jag hade precis vaknat upp efter att ha varit medvetslös några dygn tidigare....
Jag ville förklara.  Men sket it.  Det kommer alltid finnas "gnälltanter".  Jag ber er alla att bara tänka efter.  Livet är för kort, är det värt att skälla, gnälla och bråka om småsaker? Troligtvis inte i många fall.
Gå vidare, släpp det, tacka högre makter för att du LEVER just nu.  För det gör jag.
/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Den här månaden ♡

 
Livet fortsätter på sitt vanliga kaotiska spår.  Jag är numera sjukskriven ett bra tag framöver, dels pga kronisk värk och dels pga utmattning... det är väldigt mycket nu och troligtvis så kommer jag skriva om det längre fram.  Just nu jobbar jag bara på att hitta ljuset, se det fina i det svåra och hålla mig över ytan.
 
Något stort är givetvis att den här vackra bönan fyllde ett år denna månaden.  Samtidigt som det har gått fort så känns det som om hon har varit här föralltid - så mycket som hon/vi har gått igenom detta året.
Nu är hon i alla fall en krävande (som vanligt) ettåring - som både går och springer runt, som leker jättebra OM hon har sällskap, som har en charm som heter duga och som får oss alla att skratta hela dagarna (och bli smått galna, för som sagt så är hon fortfarande en high needs unge!).
Hon är oerhört social och rastlös hemma.  Hon vill komma ut hela tiden och då går hon runt till alla hon ser och säger "hej... heeej... heeeeej".  Jag vet inte hur många gånger man har fått höra "hon har gjort min dag" av äldre damer.  Hon är verkligen tokcharmig (mot andra och ute, haha).
 
Ja, Elise min lilla Elise.  Jag älskar dig villkorslöst och oerhört mycket. ♡♡♡♡♡ Jag har ALDRIG mött en människa som dig.
 
 
Hur som helst så åker alla tre kidsen till Gotland över helgen.  Det skall bli så himla skönt, för både dom och för mig som verkligen behöver vila och återhämtning.  Dessutom vet man att dom har det bra hos min faster som är fantastisk på att ta hand om barnen.  Det är tur att vi har möjlighet till avlastning lite här och där, det behövs och jag har verkligen lärt mig att be om hjälp numera - för nu är det uppenbarligen livsviktigt.  Bokstavligen.