/ Morsan - Denize / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

"Den nakna sanningen"

 
Pryd, känslig eller lätt för att vilja dra fram en skämskudde? Då är det kanske bäst att du slutar läsa här.
 
Jag har velat fram och tillbaka kring hur jag vill ta upp det här ämnet, eller ens OM jag vill det.  Jag tänkte att det nog är min ensak, lite privat, inget som någon annan har med att göra.  Men för att kunna göra fler träningsinlägg etc, så kommer det helt enkelt synas och det känns bara ännu mer pinsamt att låtsas som ingenting då.
 
För några månader sedan så skrev jag ett inlägg om plastikoperationer, jag berättade även om mitt förhållande till min egen kropp efter barnafödande.  Minns ni? Jag skrev bland annat att jag hade funderat på en bröstoperation i tolv år.  Enda sedan jag fick Emilia.  Jag skrev även att det är något man alltid skall göra för sin egen skull och aldrig för någon annans.  Och jag tycker verkligen att det är superviktigt att tänka igenom det ordentligt.  Vilket jag gjorde - och med stödet från min förstående sambo, så bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det.  Jag var trött på att undvika speglar efter duschen för att jag kände mig så otroligt obekväm i mitt eget skinn.  Jag var trött på att titta ned på det lösa skinnet som en gång i tiden föreställde bröst.  För så var det verkligen - efter tredje bebisen så fanns det BARA skrynkligt skinn kvar och jag insåg att det inte skulle gå att acceptera läget.
Jag lärde mig att acceptera min kropp efter två barn, jag var inte bekväm - men jag hade lärt mig att acceptera.  Denna gången så gick det inte, jag ville inte se ut sådär... jag ville se ut som MIG själv igen.
 
Jag bokade en konsultation i slutet av mars.  Jag berättade att jag ville ha en storlek som såg proportionerlig ut till min kropp.  Jag ville bara ha tillbaka min storlek, få tillbaka volymen och kirurgen förstod direkt.  En operation bokades och så var det med det.
 
 
Jag har funderat mycket på vad jag egentligen förmedlar med det här.  Ok:ar jag skönhetsidealet nu? Jag tänker mest på att jag har två döttrar, varav en som kliver in i tonåren och som påverkas lätt av sociala medier osv.  Jag tjatar dagligen på henne om hur naturligt vacker hon är.  Att hon inte behöver tjugo ton smink i ansiktet, hon är fin precis som hon är, hon är PERFEKT precis som hon är.  Hon behöver inte göra något alls för att förändra sitt utseende.
Jag säger sådana saker - och så går jag själv och opererar om mig.  Rättvist? Ja, faktiskt.  I slutändan så är det ändå en enorm skillnad och det är den som jag vill betona.  Jag valde den här operationen för att kunna se ut som mig själv igen, såsom jag såg ut innan tre graviditeter som lät kroppen ta stryk.  Efter att ha burit på, fött och ammat barn så är det annorlunda.  Och jag tänker vara så pass fräck och säga att jag tycker att jag är värd detta. 
 
Det är faktiskt främst pga barnen och andra människors eventuella åsikter, som jag inte har skrivit något om detta förrän nu.  Jag vill inte att det skall vara pinsamt på något sätt, men faktum är att det är år 2017 och det är min kropp och min blogg - jag gör som jag vill, såklart.  Och jag skäms inte ett dugg över mitt val, snarare tvärtom.  Så därför skulle det som sagt bara kännas ännu mer pinsamt om det syntes på bilder men så nämnde jag det inte alls - även fast det såklart också vore okej, med tanke på att det återigen är min kropp och ingen annans business.  Men SÅ tänker jag i alla fall... jag har alltid varit så öppen som möjligt här, jag vill fortsätta ha det så.
 
 
Före- och efterbilder i liknande vinklar.
 
Den lösa huden fylldes ut igen och efter mina kids så är det förmodligen det bästa jag har gjort i mitt liv för mig.  Det var det mest egoistiska jag har gjort och någonsin kommer göra - men så värt det.
 
 
Ett önskemål jag hade var att fortsätta kunna shoppa BH/bikini på t ex HM, Lindex osv.  Nu har jag uppdaterat sommarens badgarderob med bikiöverdelar i storlek 40.  Med tanke på att man kan knyta åt ordentligt i ryggen så passar det jättebra.
Känslan man fick när man stod där i provrummet och för första gången på MÅNGA år kände sig fin igen i badkläder var obeskrivlig.  Det låter töntigt och överdrivet, men jag är ärlig.  Jag har avskytt att prova ut BH:ar tidigare och aldrig brytt mig om att prova bikinis då jag liksom varit platt/bara haft skinnpåsar.
 
Min kropp är inte perfekt idag, men vems är det? Framför allt efter att ha fött en massa ungar, det tillkommer en jäkla massa skavanker.  Men jag ville inte bli perfekt, jag ville trivas i mig själv och det är precis vad jag gör nu.  
 
Kommentarer (32)
bröstförstoring / bröstoperation / kroppen efter förlossningen
/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Att vara ensam och inte ensam

 
Note to future-self: Om jag någonsin får för mig att jag saknar bebistiden och blir sådär bebissjuk - kom ihåg känslan som jag fick igårkväll.  Scrolla tillbaka till arkivet i maj 2017 och tänk "eller... det var inget!".  Fabriken är stängd, forever and ever (trots att jag älskar mina barn skrämmande mycket, lovar).
 
Igårkväll slets jag tillbaka till känslan av koliktiden igen.  Usch, jag fick alldeles ont i hela mig av hur det var.  Elise vaknade någon kvart efter att jag hade lagt mig i sängen och var SÅ ledsen.  Hon skrek och skrek... och skrek... och skrek.  Inget kunde trösta henne och den där känslan av hjälp- och maktlöshet sköljde över mig.  Fyfasen vad vidrigt det är att försöka trösta den människan man älskar så jäkla mycket, men så har man ingen aning om VAD som är fel.  Sådär hade vi det i flera månader, skruttan har skrikit och haft ont så himla mycket i sitt liv och det märks att man har lyckats förtränga det på något sätt.  Hon har ju alltid varit och är krävande nu i vanliga fall ockå, men hon är absolut inte gallskrikig hela tiden.  I vanliga fall kan hon ligga och babbla, gnälla eller tralla om nätterna och på dagtid så är det mest gnäll för att hon vill bli buren eller att det skall hända något nytt.  Men vi har ändå haft det bra den senaste månaden.  Det har varit en sjukt rolig och mysig ålder och det är det... hon lär sig så mycket nytt och hon är charmig som jag vet inte vad.  ÄLSKAR bebistiden NU, men det har fasen inte alltid varit så kul innan... det måste man nog få erkänna?
Hur som helst så blev det många vakna timmar där i natt.  Jag brukar aldrig vilja tända lampor osv nattetid, jag vill gärna markera att på natten är det släckt, lugnt och så SOVER man.  Men hon fick panik, så jag tände allt, gick runt med henne, sjöng, kramades och sakta man säkert så lugnade hon sig.  Lite efter klockan 1 somnade hon och jag tror att jag däckade så fort jag lade mig, men så gjorde hon ändå morgon kl 04.45.  Blö, förstår inte hur hon orkar, stackaren.
Jag har ingen aning om vad som hände eller varför hon var så ledsen.  Jag tänkte att det kunde ha varit mardrömmar, men hon var ju otröstlig så himla länge? Ont någonstans? Eller bara den omtalade separationsfasen... who knows...
 
 
Den här veckan som har varit så har K varit bortrest med jobbet igen.  Att vara ensam med barn är ju inte direkt främmande för mig.
Jag har tänkt lite på det där, skillnaden mellan att vara ensamstående och sambo och dela på ansvaret.  Det finns ju för- och nackdelar med alla situationer.
De senaste dygnen har i alla fall bara gått i ett.  Det är väl lite så när man är ensam.  Man kör på, från början till slutet av dagen och försöker bara hinna med allt.  Det som är "skönt" när man är ensam är att slippa dom där förväntningarna, att den andra kanske kan göra si eller så.  Man behöver inte ens börja fundera, för man vet att det bara är en själv som kan fixa allt och då öser man på för att få allt gjort.
Och då hänger det även ihop med att när man väl har fått allt gjort, kidsen är i säng, man är zombietrött och bara vill varva ned så kan man vara hur grinig och inbunden som helst utan att någon annan tar skada - med tanke på att man bara är för sig själv.  För jag är lite sådär, jag är hurtig och glad och fixar och donar hela dagarna som en virvelvind, men när det väl tar stopp - då är jag inte lika rolig, haha.  Då är jag ganska otrevlig faktiskt och då gör jag mig bäst genom att bara vara för mig själv i tystnad.  Men så kan man inte alltid ha det, jag har ju ett förhållande och viktig relation att vårda och det har man fått lära sig i takt med att tiden har gått.
Det positiva att leva med en till är ju att man FÅR möjligheten att stänga av och ta en paus.  När han kommer hem från jobbet så behöver jag inte vara supermamma som spexar och vilseleder trötta barn samtidigt som maten skall bli klar och sedan olika nattningar avklaras.  Då kan man få lite lugn, även om det ibland bara behövs tio minuter.  En kort paus är ändå en stor grej.  Även att slippa nattningen av bebis när ryggen är slutkörd efter dagens kånkande.
Det är klart att hjälpen i vardagen är viktig, men jag är ändå "glad" att jag har erfarenheten av att vara ensamstående.  Och när man väl har slopat förväntningarna på att någon annan skall göra hälften, så går allt bara av farten och blir därmed inte lika jobbigt när man väl får känslan av att man har fått göra allt själv.
 
Jag tror att alla som har levt ensamma med barn på heltid och sedan träffat någon och bildat "kärnfamilj" vet vad jag menar.  För andra så låter det kanske jätteluddigt.
Ibland har vissa saker varit enklare som ensamstående och andra saker är helt klart lättare i tvåsamhet.  Oavsett vad så är det bästa i alla fall att få dela barnens liv tillsammans med någon, att glädjas åt alla framsteg och utveckling tillsammans med någon som bryr sig lika mycket.  Givetvis. ♡
 
 
Här kommer lite mer bilder på mig och tjejerna.
 
 
/ Tankar & Åsikter /

Dagens ytliga

 
Ord som många behöver läsa, som jag själv behöver läsa!
 

Yta. Alltid skall allt handla om yta. Tankarna hamnar på något sätt alltid där och jag är så himla trött på det. Som jag skrev häromdagen så fick jag fundera på om jag ville publicera inlägg inom ett visst ämne just pga det ytliga.
Det är ett sådant jäkla hets kring hur man ser ut, eller framförallt hur man SKA se ut. Vem var det egentligen som började bestämma hur en tjej ska se ut, vad som är vackert och vilket som inte är vackert?

Det är ingen hemlighet att kroppen förändras efter att man har fött barn. Jag fick dessutom barn tidigt, hade inte riktigt funnit mig själv tillräckligt för att undvika osäkerhet och har många gånger brottats med elaka tankar om mitt eget yttre. Jag har fått bekämpa många destruktiva beteenden i mina yngre år. Efter att ha varit gravid och fött barn så såg jag såklart inte ut som mina jämnåriga, jag passade därmed inte heller in i vad som ansågs vara vackert eller snyggt (enligt... ja enligt vem egentligen? Enligt den där mallen återigen om hur man SKA se ut).

Med åren lärde man sig om vad som egentligen var viktigt och sålänge jag accepterade och älskade mig själv för den jag var på insidan så skulle resten inte spela någon roll. Min kropp har faktiskt klarat av tre graviditeter och de där brösten som tyvärr inte längre ser ut som dom en gång gjorde - dom har ändå klarat av vad dom är till för: ge mina barn mat och näring och överlevnad. Att dom förvandlades till ett par tomma skinnpåsar känns såklart inte så himla roligt alla gånger, det är klart att det hade varit trevligare om dom slapp bli tömda efter graviditeter och amningar och bara kunde behålla sitt ursprungliga utséende... men nu fungerar det inte så.

Genom dessa år så har jag många gånger funderat på det där med plastikoperationer. Jag har haft full förståelse för dom som har "rättat till" brösten eller buken efter framförallt graviditeter. Jag har många i min bekantskapskrets som har gjort detta och i dagens verklighet så är det varken konstigt eller ovanligt.
Jag har själv tänkt att den dagen ekonomin tillåter och jag inte längre skall ha fler barn så skulle jag kunna tänka mig att göra ett ingrepp. Jag skulle vilja att dom där skinnpåsarna fylldes till sin vanliga storlek igen. För att JAG skulle få känna mig som mig själv och vara bekväm i mitt eget skinn.

Det är dock viktigt för mig att behålla den där självrespekten som jag i många, många år fick jobba på att bygga upp. Jag vill inte att någon talar om för mig hur jag skall eller bör se ut. Jag vill inte bli dömd för mitt utseende. Jag vill inte att någon tycker att jag är snyggare om jag har ex större och/eller fastare bröst. Jag vill bli accepterad för den jag är, omtyckt för den jag är. Jag vill kunna vara fin precis som jag är/har blivit. Jag vill inte känna att jag behöver operera mig för någon annans skull och det hoppas jag verkligen inte att någon annan tjej behöver känna heller.

Jag tänker mycket på hur lätt en människa kan påverkas av en annan människa. Eller yngre tjejer som påverkas av just den här mallen och skönhetsideal och hur man SKA och MÅSTE se ut. Jag skräms av hur det går ned i åldrarna, främst pga att jag har döttrar själv. Varav ena dottern som redan är stor, snart tonåring och hur enkelt hon påverkas av hur andra talar om för henne att man "ska" se ut idag (läs: sociala medier, år 2017).
Jag vet att jag själv som bloggare har (omedvetet) påverkat andra tjejer genom åren så fort jag har yttrat mig om min personliga åsikt. Främst när jag var yngre, bloggen större och texten lite mer... eh; färgstark (?). Jag tänker ofta på det, att jag nu liksom läser igenom mina egna inlägg x antal gånger och funderar på vad jag sänder ut för budskap, vem som kan påverkas, vem som kanske blir trampad på på tårna osvosv.

Jag vill återigen betona att alla duger precis som dom är. Har man ett vackert inre så lyser det igenom till det yttre, enligt min mening. Man ska aldrig behöva fundera på hur man ser ut för någon ANNANS skull. Det ska inte vara ett tvång att se ut på ett visst sätt bara för att någon annan säger att det är snyggt.
Detta är ett tjatigt ämne. Men så jäkla viktigt! Jag satt och pratade om det med en vän i morse, samtidigt som personen i fråga såg att de pratade om det på Nyhetsmorgon på tv. Det cirkulerar runt-runt, men ändå fortsätter det på samma vis. År efter år.

Jag tror att om man går och funderar på plastikoperationer så måste man stanna upp både en och två gånger och fundera på vem man skulle göra det för? För vems skull? Jag har t ex lekt med tanken enda sedan efter att jag fick mitt första barn för 12 år sedan. Jag har gett mig själv tolv år att väga för- och nackdelar. Och skulle jag någon dag bestämma mig för att göra det, så vill jag vara extremt säker på att det enbart är för min egen skull. Inte för att jag borde göra det.

Jag vill även påpeka att den här träningen som jag håller igång med är för min egen skull.  Jag nämnde nog det sist, men det skadar inte att göra det igen.  Man tränar för att må bra och mina ytliga mål och resultat är givetvis ett fint plus i kanten som jag gör för att JAG mår bättre av det.  Det ska vara kul.  Och den dagen det inte känns kul längre, då är det inte längre för min egen skull - och då kan man lika gärna låta bli.