(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Elian hade verkligen en fantastisk födelsedag.  Jag är SÅ glad att han vaknade och somnade med ett leende, att hans önskningar gick i uppfyllelse.

Om någon så var han verkligen värd det.  Just Elian. Han som är liten men med ett så stort hjärta.  Jag har ju skrivit om det, om den han är - och han gör mig stoltare för varje dag som går.  Jag vet att den här pojken kommer växa upp och bli fantastisk.
Det enda han vill se till, är att alla mår bra, oavsett dag eller omständighet så är han sådan.
Visst kan han vara barn, precis som alla barn, göra mamma lite lätt gråhårig men han kommer tillbaka så fort.  Inser rätt och fel så fort.  Drunknar i skuld över minsta lilla och han är verkligen snäll, för snäll för sitt eget bästa i vissa situationer.

Men att ge honom en hel dag där han bestämde fritt, trots frågor om hur andra ville ha det, så fick han bestämma allt.  Vi hade några bokavligen - skitroliga - timmar på Bounce.  Han hade en kompis med sig.  Emilia var med och mammans gamla gymnastik-instinkter (?) kom tillbaka.  Hej träningsvärk.

Nej men med tanke på att han är så mån om alla andra så var dagen viktig för MIG.  Att han skulle få maximal uppmärksamhet.  Det var en lång dag men han var så nöjd och det betydde allt.  
Somliga ska ju ständigt sätta käppar i hjulet för den här grabben, somliga ska ju ständigt sätta käppar i hjulet för alla barn, även ens eget/egna.  Eller rättare sagt "den" som Elian kallar den personen.

Ingen i min närhet tycker att jag ska hymla om vad den gör. Många tycker att jag ska ryta tillbaka åt all skit jag får ta - som om och om igen drabbar barn.
Jag har väl känt att jag inte orkar med drama MEN även jag har en gräns.  Den är nådd.
Jag har sett på medan en medlare och senare en domare i en rättssal tappade hakan medan den visade sina riktiga färger, uppförde sig aggressivt och stormade ut innan något var klart.
Saknar man spärrar i den situationen eller rättare sagt, de olika situationerna.  Vad händer bakom stängda dörrar i ensamhet?
Det vet jag.  Och det utreds.
Som jag skrev på min instagram så tänker jag inte vara tyst längre.  Jag hänger inte ut någon med namn men när jag jämt och ständigt ska städa upp efter skit som personen gör - som är rent skadligt - och då är det bokstavligen talat.  Då försvinner tålamodet.

I över ett halvår har jag försökt skapa fred.  I över ett år har personen ljugit om samma saker, medan jag försökt hitta lösningar till ett samarbete.
Just nu är jag trött.  Jäkligt trött på att utstå det personen gör och bara sitta och ta emot.
Personen förstörde mitt liv, mitt nätverk, min familj, mitt företag och mig.  Aldrig någonsin har någon lyckats förstöra mig men det gjorde den, både på psykiskt läskiga sätt och brottsliga sätt.  Jag tog ensam hand om barn i rädsla för dens agerande och det agerandet har eskalerat.

Jag har aldrig velat ta ifrån viktiga personer från något barns liv.  Men när personen som först hade maximal kontroll över mig, isolerade vissa barn, mig, ärrade dom, mig, rev sönder allt som någonsin betytt något.  Listan är lång och likaså historien - och den har ju ett kontrakt.
Och JAG ändå satt i månader och försökte komma upp med lösningar.  För att sedan - i månader - utstå skit och otrygghet och berättelser från någon som jag lever för, sitta och tiga medan käppar jämt sattes i varenda hjul möjligt, hoppades på att några ord skulle gå in, någon förståelse, någon vilja att göra rätt - men hoppet har dött.

Man tror ju aldrig att det ska bli värre. Men den gör det värre, fast för barn.  Och då sitt eget barn.
En människa som bara tänker pengar.  Jämt var det pengar, i varenda samtal med andra, allt annat. Pengar, pengar, pengar.
Den vill ha tillbaka ett barns pengar.  Det med.  Barnet (som skrivet på instagram) som JAG varit hemma med i ofantligt många veckor och månader som blev ett vinterhalvår.  Som jag ensam köpt mediciner till som inte ingår inom förmån (som skickats med), som jag kämpat med att besöka läkare, ta hand om två barn till och få mitt eget att gå runt.
Undra hur den personen skulle känna sig i de kostnaderna?
Skillnaden är bara att jag aldrig brydde mig.  Hälsa och välbefinnande var och är allt.  Jag hade inga problem med att skicka med saker som jag betalat för (pengar som den ska ha tillbaka - för vad?).
Men struntsamma.  Pengar är pengar och det sista jag bryr mig om.  Jag vill att alla ska ha det bra, jag tog ett barn till läkaren x antal ggr efter en gång då den vägrade.  Resultatet var andningsuppehåll av att inte få rätt medicinering.  Men jag räddade henne, två gånger och sedan kom nästa sak och nästa sak.

Men det finns EN sak som jag inte fick prata om gällande pengar.
När jag var nedtryckt på botten, med ätstörningar och hetstränade.  Då pekade han på mina bröst, en diskussion skapades.  Och trots att jag själv personligen hade gått i tankar att fixa det efter att ha burit på och ammat barn - men då var det ju jag, för min skull, mina egna tankar.  
I tidigare relationer sa alla att "nej naturligt är fint, du är vacker precis som du är" och nä, jag kände inte det själv.  Men sen att få höra det av den.  Och att jag givetvis inte skulle berätta för någon.
Det sved, jag sprang till tvättstugan och grät i evigheter, var så sårad dygnen efter, ytterligare en grej som gjorde mig ful och oduglig.
En vecka senare var jag på konsultation och månaden efter opererades jag.

Jag minns det sista den sa "det är vidrigt med killar som tvingar tjejer till att göra sånt, man ska vilja själv".
Men som i så många andra fall så höjde jag bara på ögonbrynen åt att den inte kommit ihåg saker, förstått vad som gjorts fel och jag stängde dörren och åkte.
Sen kom jag hem och tog hand om ett barn på natten, nyopererad, för att det skreks och svors - trots att jag behövde vila och inte anstränga mig.  Dagtid var enklare men jag kved när jag hörde allt och inte fick ta över och bära.  Som vanligt.  Som folk då även hunnit se innan jag isolerades från allt och alla.

Dom pengarna fick jag aldrig prata om.
Men allt annat, det går bra? När jag inte fick eller borde jobba för att jag var för svag.  Och jag tydligt sa att det kändes fel, för bitterhet skulle en dag skapas.
Jo, men vad hände?
Den lämnade (äntligen) men med allt i spillror.  Jag hade inget.  Och det hade den sett till.  Nu vill den ha mer.
Och visst, retroaktivt för alla månader som jag stått för alla utgifter så ska han ändå ha barnets pengar. 
För mig är det bara... fine, återigen pengar är pengar och det löser sig. Men sättet en person kan fortsätta att sabba och förstöra är för mig rent ut sagt vidrigt.  Efter all skada som skett och sker...

Mycket polisanmäldes och efter tiden med rättsliga processer så mådde barnen inte bra.  Inte så konstigt, dom hade levt en mardröm.  Så jag ville bara släppa och gå vidare.
Jag ville skapa en bättre relation för allas framtid. Men nu har det runnit över och nu har jag exploderat.  Återigen som skrivet på instagram: jag väntade på att det skulle bli bättre men det finns inget bättre när det kommer till en psykopat.

Nu har jag fått nog av att barns liv sabbas.  Jag känner stor skuld över mitt val, hur snabbt jag manipulerades och såg en människa som gud.  Den enda människan som fick vara i mitt liv i princip och trots året som gått.  Så märker man av kontrollbegäret.  Vår lycka är en trigger för att förstöra och för det så kommer jag alltid skuldbelägga mig själv.

Men nu är det viktigaste barns välbefinnande.  Det känns skönt när massa folk är runt och har påskfirande.  Inte för att dom på något sätt är vänliga mot mig.  Jag hotades snarare av en 60+ man i omgångar, efter att ha hört av honom och en stor släkt tidigare hur fina barn jag har och hur duktig jag är väldigt länge - MEN de personerna är ändå välbehövliga för barnet i fråga och det är viktigast. 
Dock gör en annan skada.  Och det ska tas på allvar.  Jag tänker inte sitta tyst och vänta.
Hade familjen haft lite mer ork, hade alla inte varit så mentalt dränerade och ärrade av det som gjordes helt obefogat (för att jag blev lycklig och träffade vänner igen, firade ett jobb, visade bilder offentligt och dagar efter kom brevet från en advokat - inte så svårt att se mönstret) men så vet jag hur huvudförhandlingen hade slutat sist om jag valde att fortsätta.  Men jag valde barnen.  Och tyvärr kom det med konsekvenser - för jag lade ned stridsyxan medan den fortsätter.

Jag har vänligt bett om saker för barnens skull men det enda jag får tillbaka är skit.  Och har man tagit skit väldigt länge, som grov kvinnofridskränkning och rädsla för barns liv.  Då finns det en gräns.
Och den är som sagt nådd.  Oskyldiga ska vara oförstörda - vissa kommer tyvärr minnas men en annan ska inte behöva det.  

Och bara för att flika in, så är allt detta redan sagt och finns som fakta och bevis till det.  Gällande mig själv så orkar jag inte försvara patetiska lögner. 
Men mina barn, dom kommer jag ALLTID försvara och göra det bästa för.  Fåtal andra gör det.  Jag har fått nog och jag känner en stor jäkla sorg över hur människor kan skapas och vara.

(null)

Fasen vad jag saknar dig, prinsessan min! Snart, snart får du komma hem igen.  Hel och trygg vore en positiv nyhet.  Du upprepade ju nämligen "den är glad nu, den är glad nu, den är inte arg nu" om och om igen oerhört länge när jag hämtade din vagn från förskolan i fredags.
Det var ungefär lika onormalt som "det är ingen fara, det är ingen fara, inte prata om det" när du kom hem med en sprucken fläskläpp veckan innan.

-
Vänligen observera att detta är MIN blogg där jag har rätt att skriva om MINA känslor - samt lägga fram fakta om jag känner för det.  Som jag skrev tidigare.  Jag intalades att jag var svag, men det är min motsats och när en människa skadar på olika sätt, upprepande gånger, hittar varenda lucka för att kasta skit över mig.  Den som tar ansvaret - då orkar man inte sitta och ta emot.

Jag målade upp en glad fasad i flera år.  Bakom den fasaden finns saker som är otalade.  Men den fasaden räckte.  Jag tänker inte låtsas som ingenting längre.
Sanningen kommer fram, på ett eller annat sätt.
Jag är inte den förnedrade, skadade, manipulerade odugliga människan längre.

Anonyma kommentarer undanbedes - jag ser ändå vilka ni är så ni skämmer bara ut er själva.  Detta är MIN plats.  Precis som "den" väljer sitt sätt.
Vågar ni säga erat? Kom och gör det till mitt ansikte istället för engångsskull.  Ni som jämt påpekade under alla år och ALLA omständigheter vilken bra mamma jag var, hur otroligt fina barn jag har och det är tack vare mig.  Även när jag var sjuk så fanns förståelse för ni hade ju erfarenhet av det ena och andra hos er? Så snälla... ta det ansikte mot ansikte istället för en anonym kommentar där jag ser er adress.

Enough is enough.  Även den med mest tålamod ledsnar på skit, när det enda jag gör är att ta hand om barn och värna om min mammaroll extremt.