Jag hade tänkt samla mina personliga inlägg i ordning från tidiga tonår och framåt, men jag ångrade mig och kommer skriva lite om mitt liv i olika delar.
I somras delade jag med mig av min träningsresa här.  Jag nämnde lite grann om hur manisk jag blev kring träningen, att jag till slut hamnade i en ond cirkel.  Jag tänkte utveckla det ämnet lite grann och det handlar om ätstörningarna som jag fick på köpet.
 
Det är inte förrän ganka nyligen som jag var ärlig mot mig själv och insåg att jag hade drabbats av ätstörningar långt tidigare.  Jag insåg ju inte då att det jag gjorde var fel.  Jag tränade och ville vara smal och ordentligt tonad, då var det inte konstigt om man började tänka på kosten också.  Och även fast det inte fanns någon kost till slut... så var det också okej.  Det var helt plötsligt trendigt att blogga och instagramma om sin träning, jag började följa massa tjejer och konton där man såg kroppsförändringar, det ägnade jag tiden åt att ögna på och bläddra runt lite bland när jag ganska så nyförlöst kånkade på min bebis och försökte få henne att sova.  Jag väntade de första kritiska veckorna då jag var sjuk efter förlossningen, men när några veckor hade gått så började jag.  Jag orkade inte längre med mitt eget skinn, hur jag såg ut och jag skulle ju inte vara tjock när jag inte var gravid! Och jag gick all in.  Alla tränade, alla visade upp sina fina kroppsförändringar och min kropp likt en flodhäst... den skulle bort.  Trots att amningen gjorde sitt ganska tidigt, så hade jag hjärnspöken redan då.  Hela graviditeten var jag bara tjock, orörlig, klumpig, ful, vidrig... för jag blir inte fint gravid, jag är inte vacker då.  Och det fick jag förstå.
Men att det skulle gå så långt som det gick, det trodde jag aldrig.
 
Ätstörningar.  Förr om åren tyckte jag att det var svårt att förstå mig på sjukdomen och på alla sätt man kan ha en ätstörning, det är ju väldigt blandat och komplext.  Det är väl bara att äta, herregud?  (Eller motsatsen - som sagt, jag fattade inte varför mat var ett så stort problem) Tills jag stod där själv.  I ren desperation ville jag duga, jag dög aldrig, det spelade ingen roll vad jag gjorde... jag var motbjudande.  Och det började redan när jag var gravid med min tredje.  
Innan dess hade jag inte haft sådana tankar.  "Det är okej att vara en flodhäst så länge man är gravid", "skulle aldrig låta dig bli tjock", "ska du verkligen äta mer godis?".  Minimala ord som blev extremt stora i mitt huvud.  Ord som skapade spöken som tog över hela min hjärna.
Alla vet ju hur jag tränade.  Det har jag redan skrivit om  (har du missat det så är det bara att klicka på länken där uppe), att ha en HNB med kolik och allergier som mer eller mindre aldrig sov, att dra ett extremt tungt lass - det går inte ens att förklara HUR pass tungt lasset var - och aldrig sova själv och samtidigt hinna träna mer eller mindre hela dagen.  Gärna på kvällen om jag fick möjlighet också senare när Elise blev större.  Mani.  Hela livet kretsade kring vikt och träning.
Jag rasade i vikt och såg det inte själv.
 
 
Medan kilona rasade av mig och folk kunde påpeka det så såg jag det inte själv.  Jag tittade i spegeln och såg minst lika motbjudande ut varenda gång.
Jag som alltid hade älskat mat, fick ett nytt fiende och tyvärr blev det just maten.  Jag lagade mat åt familjen, det gick ganska bra, jag ville att barnen skulle få näringsrik mat, jag ville bli uppskattad av min dåvarande och på något sätt få beröm och jag satsade mycket på bra mat trots mina egna demoner.  Jag köpte nyttig mat till mig själv i början, sedan åt jag inte kolhydrater och skyllde på olika problem som magvärk (vilket jag kan på riktigt få av mjöl och mycket pasta tex) men jag minns att jag blev ifrågasatt av en kompis "men kokt potatis? ris? det är ju snällt mot magen" och den personen jobbar inom vården och jag blev ställd.  Jag minns faktiskt inte vad jag svarade, men något hittade jag på.  Hela, hela tiden hittade jag på olika ursäkter.  Jag förstod inte ALLS vad jag höll på med.
Som jag redan har nämnt så hittade jag flyktvägar till att skippa middagen till slut.  Och gick inte det så tog jag upp mat på en gaffel och försökte räkna hur många kalorier det innehöll och tränade tre-fyra gånger så mycket dagen efter.  Ibland blev jag sötsugen och åt godis om helgerna.  Sedan kom ångesten, den obeskrivliga ångesten.  Jag vet inte hur man sätter ord på vad som spökar i ens huvud, men att veta att man har ätit något extremt onyttigt som kan göra en tjock eller få vågen att stå still, eller värst av allt: ätit sig mätt skapade kaos i huvudet.  Jag hörde allt... flodhäst, tjock, fetma, övervikt, extrakilon, motbjudande, vidrig, inte ens värd att ta i med tång.  När dessa tankar sätter sig i huvudet så sitter dom där.  Man kan inte tänka bort dom, de tar över ens tankekraft.  Det är en kraftig form av ångest som äter upp en inifrån - bokstavligen.  Jag förstod ju som sagt inte att mina tankar var fel.  Jag förstod inte att det var fel att gömma mat i hushållspapper, eller bakom elise som var bebis som satt i mitt knä vid bordet... sedan bära henne mot sopen och kasta min portion.  Jag tänkte att de flesta som tränade så hårt hade samma tankar.  Kosten är ju en stor del av träningen.  Men det var inte vanlig träning för mig, det var ett ohälsosamt självskadebeteende.  Jag var sjuk och det har jag fått inse i efterhand.
Jag hade "tur" tänkte jag som hade en sjukt krävande bebis.  Jag kunde jääämt skylla på henne.  Jag behövde byta på henne, bada henne, bära runt och vyjssa med henne i famnen, göra andra sysslor med henne i bärsele, göra henne klar för natten, hoppa på pilatesboll och natta... och när jag var klar så var ju middagen bortdukad.
På kvällen när hungern slog till - för det gjorde den sällan på dagen när man blev van vid att inte äta "på grund av att jag inte hinner då jag har Elise".  Men på kvällen kunde jag ta några skedar proteinpudding, frukt, babyspenat och paprika men till sist inget alls.  Bara te eller citronvatten.  Jag var duktig på att låtsas äta på kvällen, jag var ofta ensam då min dåvarande tränade vid den tiden. Då kunde jag tömma något bara och låtsas som om jag hade ätit.  Man blir påhittig, fifflar, gömmer, ljuger och blir oerhört duktig på att ingen ska se vad man gör så innerst inne visste jag väl att det var fel, men jag erkände det inte.  Jag ville bara duga.
 
 
I inlägget om träningen så är de sista bilderna fruktansvärda.  Jag såg hemsk ut, men jag förstod aldrig det.  Jag förstod inte att jag vägde som ett barn.  Mindre till och med.  När xxs sitter som en sopsäck så var det OCKSÅ ångestladdat - jag förstod inte mitt problem men ville ju ändå ha fina kläder.  Jag förstod inte varför det skulle vara så svårt, jag var ju inte SÅ smal, det fanns smalare tjejer med fina kläder.. enligt mig.

(null)
Här är de bilderna från inlägget om träningen.  Tajts i xxs och jeans i  XS.  Man ser tydligt högst upp att musklerna inte ens fanns kvar.  Kroppen åt upp dom för att överleva.  Men jag var inte smal.

Jag förstod inte att det inte var normalt att hälla i sig kaffe, lämna barn, väga sig och träna maniskt och sedan väga sig hela tiden för att hålla koll på varenda gram.  Stod det still så fick jag panik.  Jag var en flodhäst som skulle bestraffas.  Träningen var inte alltid kul för det blev ju en bestraffningsform ibland.  Jag tränade tills jag grät och var spyfärdig.
 
Det började ju roligt med träningen, jag har alltid älskat att träna och ALLTID tidigare gjort det enbart för min skull - för nöjets skull! 
Men så började denna vevan med att jag började snabbt efter graviditeten, mammakilona och den enorma mängden vätska försvann snabbt, efter snabba och stressiga barnvagnspromenader till och från skolan så började jag med egengjorda cardio- och styrkepass hemma, man såg resultat.  Sedan ville man bara se resultat snabbare och snabbare och till slut spårade det ur, för då handlade det inte så mycket om styrkan längre - då jag inte ens insåg att musklerna tynade bort pga mina ätstörningar och det enda som var kvar var en benig kropp med skinn som jag såg som fett.  Jag drog i det där skinnet och äcklades, fyfan vad tjock jag var.
Man blir blind.  Man ser inte själv.  Och jag tror inte att någon som ser en dagligen heller märker det.  För skillnad var det när jag stötte på någon och man fick en paff blick och ett "men gud vad smal du är" och folk som tittade på instagram och hörde av sig.  Och när jag tidigt fortfarande hade kontakt med Min familj, när Elise var bebis, så påpekade dom det då också.  Men jag lyssnade inte, för jag såg inte vad dom såg.  Jag såg fortfarande den där heffaklumpen i spegeln och det enda jag kunde göra var att bestraffa mig själv.
Råkade jag äta något (ja... råkade liksom? Det låter befängt och det är vad det var) då behövde jag träna dubbelt, trippelt eller ännu hårdare.  Jag höll koll på minsta lilla kalori och gjorde av med bra mycket mer än så.  Hela livet kretsade kring eventuella kalorier och ibland blev jag så sugen på vissa saker, så jag åt.  Men fick den där torterande ångesten och behövde bestraffa mig själv.  Jag hade ju gjort något dumt, vågen skulle ju stå still eller i värsta fall gå upp något gram annars.  Det fick absolut inte ske.
 
Till slut så blev det svårare och svårare med maten.  Allt växte i munnen, det var nästan som om min portion på tallriken skrek NEJ till mig.  Jag tittade på maten och demonerna inom mig hackade på mig, det går inte att beskriva bättre än så.  Men ju mer tiden gick desto mer hatade jag maten.  Jag var besatt av att laga till familjen men det var ju som sagt för bekräftelsens skull.  Att jag gjorde något bra.
Det går fort, det går läskigt fort.  Jag tappade många kilon per vecka ett tag och var till slut bara skinn och ben, man kan ana det på bilden längre upp, längst ned till höger i blått linne.  Men dom bilderna som visar mest är från träningsinlägget.  Jag var inte vacker då.  Frågan är bara, NÄR är man nöjd egentligen? blir man någonsin helt nöjd med sig själv? Jag uppnådde ju mina mål i början, jag fick magrutor och en tonad och fast kropp, men hittade mer att klaga på och inget dög.  Jag vägde knappt 40 kg och kände mig som en heffaklump.  Jag minns den jag satt i knäet hos och jag kände ständigt oro och frågade "mosar jag dig!?".
Jag minns också att jag gärna drog i huden för att se muskler.  Som på första bilden, jag tyckte att jag hade ett enormt lager fett och behövde dra undan det för att se mina magmuskler.  Men det var skinn.  Jag kunde inte skilja på fett och vanlig hud.  Jag hade ju varit gravid tre gånger, extra hud kommer alltid finnas där och "hänga" lite.
 
Jag pratade inte med någon om min ångest då.  Dels pga att jag inte förstod mig på den själv, jag förnekade att något var fel eller att jag gjorde fel.  Jag ville.bara.duga!
En gång besökte jag min läkare och bad om en medicin mot fetma/övervikt.  Tack vare detta fick man upp ögonen för vad som var rätt och fel.
 
 
Min kropp orkade inte till slut.  Den orkade inte ta hand om hem och barn och träna och inte ha någon energi eller sömn.  Jag körde mig själv rakt in i väggen och upplevde sedan de värsta tiderna i mitt liv.
Jag blev deprimerad och började äta medicin mot det.  Största biverkningen mot det är ju viktökning.  Men det hade gått så långt att jag inte orkade.  Alla livsförhållanden runtomkring - det blev för mycket, jag var olycklig.
Och tiden som sjuk är ett inlägg för sig själv.
 
Jag kände bara att detta var ett extremt viktigt inlägg.  Jag levde i tystnad så himla länge.  Jag vet att fler gör det.  Jag förstod inte att jag gjorde fel då och jag vet att det finns dom som inte gör det nu heller.
Idag vet jag exakt vad som är rätt och fel.  Men visst hänger hjärnspöken kvar långt bak i huvudet på mig och bara hackar på mig.  Det är oerhört viktigt att prata om det då.
Detta är inget som förändrar min förmåga att klara av min vardag, det var något som förstörde mig för lite mer än ett år sedan.  Idag har jag gått ned alla kilon från mina mediciner.  Jag kan dock inte väga mig och jag får följas upp ibland och prata.  För visst kommer tankarna tillbaka ibland.  Idealet.
Det där jäkla idealet.
Jag ser mig själv i spegeln och är inte nöjd med det jag ser.
Men det var jag inte då heller.  Inte en enda gång oavsett när jag var vältränad eller pinnsmal.
Men det var jag för några år sedan och jag vet att jag kan hamna där igen, så länge man blir kvitt hur man "ska" se ut.  Det blev bara en enorm hets kring träning både i tidningar, på sociala medier och tv.  Alla skulle träna och för min del så gick det utför.
Idag är jag rädd för träningen, jag är rädd för hur snabbt det kan ta över ens tankekraft.  Jag vill träna för att vara stark nog att orka med vardagen.  Jag vill inte träna för någon annans skull.... för att jag ska passa in.
Jag tränar dom dagarna jag kan och vill och avslutar direkt om minnen kommer tillbaka eller om jag känner mig manisk kring träningen.
Jag satte nyss upp ett träningsschema - men jag kan inte hålla det.  För vissa dagar går det helt enkelt inte. Och då lyssnar jag på kropp och huvud.
För självkänslan sitter inte i min kroppsform - det är en färskvara i tankarna.  Och alla ska kunna leva och känna att dom duger precis som dom är på utsidan.  Självklart är det viktigt att trivas i sin egen kropp men jag vet att det är insidan som väger tyngst och så SKA det vara för alla.
 
Tanken av min tonårsdotter - som hänger extremt mycket på sociala medier - är jag rädd om.  Jag vill aldrig att hon ska gå igenom det jag tvingades leva med, små elaka demoner inom en.  Jag är så extremt noga med att tala om för henne hur fin hon är precis som hon är, att hon får äta det hon vill, inte tänka, bara leva.  Och som tur är så är hon glad i mat och godsaker.
Jag vet inte om dessa sjukdomar är ärftliga men jag har flera i släkten som drabbats av olika former av ätstörningar.

Detta är en kort version om vad som hände mig, detaljer kommer i boken.
 
 
Egentligen spelar det ingen roll vad någon annan säger.  Det är vad man själv tänker som är viktigast och därför skriver jag detta.  Det är oerhört svårt och personligt men jag vill visa er där ute som lever som jag gjorde, att mat var ett fiende, så finns det dom som förstår.  Det finns dom som vet vad du går igenom.  Du är inte ensam.  Du måste prata och du måste vilja... och det finns alltid ett ljus i tunneln och till slut är man ute.  Det kan ta tid, många månader eller år men med rätt hjälp så KAN man bli frisk och tänka hälsosamt men ändå träna om man tycker att det är kul.
Jag tänker på min egen ångest.  Jag kunde ju inte sätta ord på något och jag tappade verklighetsuppfattningen kring min kropp - det jag såg i spegeln var något helt annat än på riktigt.  Jag var tjock.  På alla dessa bilder uppfattade jag mig som tjock, för att jag hade extra hud - och det fär jag leva med för att tre vackra barn bodde i magen, tre gånger nio månader.  Dom är viktigare än en perfekt kropp.  För vad är perfekt egentligen?

Men detta är inget man ber om, det är inget man gör med mening, det är inget man vill... man bara hamnar där.  Man blir sjuk och kanske tar det tid, men man får ha tålamod.  Jag vet hur det känns att tänka "inget/ingen kan hjälpa mig... jag kommer aldrig kunna ändra mig, jag tycker ju inte om hur jag ser ut", jag VET hur det känns och jag vet att den värsta fajten man kan ha är mot sig själv och sitt eget yttre.

Jag ville träda fram ur det tysta nu och kanske vågar andra också göra det.  Kanske kan jag hjälpa någon med samma slags kropphets som jag fick slåss emot.  Kanske kan jag hjälpa någon att vägleda, att förstå att det kan bli bättre och man får hjälp för det FINNS hjälp och alla kan bli friska så länge de är ärliga mot främst sig själva.

Som sagt, detta var min korta version.  Detaljer kommer l boken.  Och kanske har jag mer att skriva om just detta framöver.
Glöm inte att peppa och ge mig kärlek genom att gilla inlägget.  Har du frågor, liknande tankar eller allmänt stöd? Glöm inte bort kommentarsfältet! Jag älskar er feedback och er kärlek ger mig mer driv att skriva, vara öppen och personlig och VÅGA berätta sådant som har varit känsligt.
 
VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG
 
Min graviditet med Elise var början till min låga självkänsla.  Jag kände mig motbjudande 98% av hela graviditeten.  Jag kände mig ensam, fotade magen vecka för vecka, tittade på babygrejer själv hela tiden, fascinerades över hur rörelserna ändrades från lilla bönan desto större hon blev och njöt av att känna de små buffarna där inifrån, som även syntes utifrån (som var "creepy") - MEN jag hatade den där graviditeten.  Det var början till att det skulle komma en dag då jag var död inombords.
Orden "jag skulle aldrig låta dig bli tjock" ekade ständigt i huvudet och fortsatte att göra det efter förlossningen.  Jag visste att jag ALLTID samlade på mig massor med vätska, jag visste att mycket skulle försvinna fort, jag hade ju upplevt samma sak två gånger tidigare.  Just svullnaden.  Och som vanligt så kunde jag inte heller träna, då det gjorde för ont.  
Jag minns att jag var så himla kaxig i början av graviditeten.  Jag gick och sprang flera km, tränade, skrev av mig om det, var så lycklig över det och PANG över en natt, tror att det var runt v 18, så sa fogarna och ryggen ifrån.  Jag blev stillasittande.  Jag kunde gå lite grann, men det gick sakta och allt gjorde bara ont.
Den enda bekräftelsen jag fick under tiden som gravid var från er.  Från mina följare och läsare och så några vänner.  Jag häpnades över alla kommentarer om hur vacker jag var - när jag satt här hemma och kände mig som den mest vidrigaste människan i världen, i flera månaders tid, som inte ens var värd att ta i med tång.
 
Elise föddes och jag minns att ett foto skulle tas på henne första dagen, då hon låg på min mage men så fick man höra "jag vill ju inte få med din jäkla haka" samtidigt som jag åt upp godisbitarna som var menade till förlossningen men som aldrig hann ätas upp då allt gick så fort.  "Ska du verkligen fortsätta äta godiset?" och jag tryckte i mig en näve till, men kände mig så liten inombords.

(null)

 
Nåväl, veckorna gick.  Elise fick kolik, skrek nästintill hela tiden, det var omöjligt att lägga ned henne mer än korta stötar.  Och under dessa stötarna så skulle jag träna.  Resten av hushållssysslorna gjorde jag när hon var vaken i bärsele.
 
 
Ständigt klädd i träningskläder under.  Jag började träna för att klara av vardagen bättre, för att må bra, vara tillräckligt stark och såklart duga och bli bekräftad... att det jag gjorde, var bra, att jag dög.
Men det blev till någon slags mani.  Hela livet kretsade kring träningen, hur skulle jag få ihop det med en HNB som Elise var, hemmet och två andra barn? Jag körde järnet.  Trots att jag inte sov på nätterna.
 
 
Resultateten började snabbt synas och jag stärktes av det.  Men det spårade ur... det visste jag inte då, men det vet jag nu.  Jag minskade på mat.  Mat som alltid varit min stora passion - här där jag har delat med mig av massor med recept.  Jag såg mat som mitt fiende.  Åt mindre och mindre portioner och fokuserade på proteinet bara.
 
 
Dessa bilder är från när Elise var 5-6 månader.  Här var jag nöjd.  Jag började trivas i min kropp, det var mycket slit - jäkligt mycket slit och oftast var det inte för att det var kul.  Så som jag alltid har gjort, nästan hela mitt liv.  Jag har tränat för att det är kul och för att må bra.  Men jag tränade för att det kändes som att det var ett måste ibland.  Jag fick höra "bra jobbat, din kropp börjar se bra ut nu".  Börjar? Vad krävdes egentligen bara för att duga. Givetvis var det skönt innan det att trivas i sin egen kropp och känna sig stolt när man tittade i spegeln.  Det var just därför jag tog sådana här bilder. Och så det klassiska "du ser ju bra ut för att ha fött barn".  Men många år tidigare var jag nöjd med min kropp då jag inte tyckte det märktes av att jag ens hade fött barn, bortsett från några blekta bristningar från första graviditeten.
Men så kom en pik, som resulterade i en bröstoperation.  Jag hade tänkt på ett sådant ingrepp i många år, så det var inget hemskt - jag ville ju själv innerst inne och hade velat länge.  Men att höra det från någon annan, att få idéen från någon annan, DET gjorde ont... och där började självkänslan sjunka ordentligt.
Och jag funderade mycket på vad mer som egentligen krävdes av mig, inte för att börja se bra ut.  Men för att faktiskt SE bra ut.
Jag har ALDRIG tidigare i mina år brytt mig om vad någon annan har tyckt om mig, men här var det viktigare än någonsin - då jag inte bekräftades på ett sätt som jag behövde.  Jag bara fanns.  Jag tog hand om hemmet och bebisen och mina andra barn och bara fanns.  Samtidigt som det var en extremt kämpig period.  Att träna sådär hysteriskt, ta hand om en bebis som aldrig sov 24/7 (bortsett från korta avlastningar = en dusch etc), få iväg ett större barn till skolan och hämta, hinna uppmärksamma min äldsta också.  Jag kände redan då att jag höll på att gå under.  Jag ringde ofta min bästa vän och bara grät.  Dagligen så grät jag och självklart fick jag råd.  Men jag var envis och jag var stark och om jag hade klarat av hela mitt liv tills dess - varför skulle jag inte klara av det som skedde? Envisheten tog över och det kan ibland vara en bra egenskap men ibland den absolut sämsta.
 
 
Det värsta som irriterade mig var de strecken jag hade på magen.  Jag googlade och man kan få sådana om man sitter mycket.  Men jag satt aldrig.  ALDRIG.  Jag försökte boosta med protein för att bygga större muskler och få ordentliga magmuskler... kanske skulle de försvinna då...
 
 
På bilden längst ned till höger så ser brösten enorma ut.  Så ser det inte ut idag.  Där vägde jag ca 40 kg, men jag dög inte ändå.... hjärnspöken skrek åt mig.  Så fort jag blev ok:ad efter operationen så satte jag igång igen.  Med den maniska träningen som tog upp all min tid - och under tiden som ja inte fick träna så utnyttjade jag ursäkten att Elise var trött JUST när jag hade lagat klart middagen.  Så jag tog några tuggor, men sedan kunde jag slippa och ta Elise istället, duscha/bada henne och göra henne klar och sedan var middagen glömd.
Detta fortsatte även när jag väl tränade också.  Jag åt protein, gjorde egna bars, men mat var mitt fiende.  Jag var listig, jag gömde undan i hushållspapper för att jag bara inte kunde.  Jag kunde inte äta mat, inte för mycket, inte på det sättet.... för jag ville duga.  Jag ville bara ha någon som såg på mig som om jag var det vackraste som fanns.  Som i film och serier - och även om livet inte är som på film, så har jag sett så många par - både personligen, och genom fotograferingen - som har varit sådär mot varandra.  Jag drömde..
 
 
Sedan hade det spårat ut så snabbt att storlek XXS i träningstajtsen satt löst.  Jeansen i storlek XS åkte bara ned.  Jag hade inga kläder att ha, för de minsta storlekarna var för stora.
Det som var kvar av mig var skinn och ben. Lägg märke till bilden högst upp till vänster.  Jag tyckte fortfarande att jag vägde för mycket då.  Även fast musklerna inte ens kunde stanna kvar, då det är svårt att bygga muskler utan mat.  Men jag minns att jag där och då fick komplimanger.  Där dög jag.
Jag  minns ett skämt om min "beniga rumpa" men den var "helt perfekt".
 
Tiden efter detta så förändrades det.  Det blev sommar.  Vi åkte på semester, man träffade släkten och det grillades och självklart tränade jag så gott det gick.  Men jag åt också.
 
 
Träningspassen under semestern blev dock glesare och glesare, sedan åkte vi till Spanien i 3,5 veckor och där var det fullkomligt omöjligt att träna.  Jag kunde gå 2 km till en affär och vara svimfärdig och dygnsur av svett,  Så under den sommaren slutade min mani kring träning.
Sedan kom jag hem, det gick ett par veckor och PANG så gick jag in i väggen, det var bara en tidsfråga då jag hade mått dåligt så himla länge, men vägrat ge upp.  Sedan började jag med antidepressiva och den vanligaste biverkningen är ju viktuppgång.
Jag fick prova mig fram med flera olika, men jag gick upp, jag svullnade.  Och så kom hatet gentemot min kropp igen då "hela mitt utseende bara förföll".
 
Nu har ni fått en liten inblick i hur min träningsresa såg ut.
Idag har jag sunda tankar.  Jag vet att jag duger som jag är redan nu, det får jag bekräftat... främst av mig själv, men jag vet att det inte stämmer att ingen skulle vilja ha mig.
Jag tränar utifrån sjukgymnastens råd.  Jag slutar när ryggen säger stopp (vilket jag sket fullständigt i förra våren... jag körde på samtidigt som tårarna sprutade).  Jag tränar för att min kropp ska orka skydda min ryggskada, jag tränar för en bättre hälsa, för att det är kul igen och för att trivas i mig själv.
Jag slutade med de mediciner som fick mig att öka i vikt, i vintras.  Men det har tagit tid att känna mig bekväm med träning igen.  Jag började med promenader.  Sakta sådana som blev till powerwalks.  Jag ville springa, men inser att jag aldrig kommer kunna det.  Jag har försökt mig på några enkla cardiopass och äntligen kommit till punkten att jag klarar av korta träningspass utan att må dåligt av gamla minnen.
 
Och maten är min vän igen.  Jag vill självfallet äta så hälsosamt som möjligt igen, men ja gömmer inget i papper, jag kastar inte maten i soptunnan innan någon hinner se, jag får inte ångest när ordet "middag" sägs.  Vi äter som familj, samlade runt bordet.  Och jag har helt enkelt hittat mig själv igen.  Den personen som älskar träning lika mycket som mat, som även tar godisbitar utan att "behöva träna dubbelt så länge dagen efter".  Mina hjärnspöken är så gott som borta.  Ibland kan vissa minnen dyka upp och då blir det svårt, men just nu så lyssnar jag bara på kroppen.  Och har i åtanke att jag visst duger, oavsett vad.  I dagsläget har jag ingen aning om vad jag väger.  Jag vill inte veta, jag är inte redo än.  Det var också en hysterisk grej, att väga sig varannan dag och se den radikala minskningen.
 
Idag vill jag vara en förebild för båda mina döttrar.  Att vi tjejer duger precis som vi är, vi får se ut hur vi än vill, vi får vara hur vi än vill.  Vi alla duger, vi alla har fantastiska egenskaper och efter år av att leva efter att ytan är viktigast, så lämnar jag det bakom mig nu.
Välbefinnande, kärlek, trygghet, empati, bekräftelse, omtanke och respekt.  DET är vad som är viktigast.
En perfekt yta döljer bara en trasig själ.  Ytan har ingen betydelse längre.  Jag ser till mitt inre, till alla jag känners inre och självklart ska man inte gå över gränsen och bli så hippie-aktig att fetma är okej.
Som sagt så är mat viktigt.  Men nu kan jag också välja vad för mat som lagas.  Jag tror att ni hänger med.
 
Jag är snäll mot min kropp, jag ger den vad den behöver, tar min skada på allvar och tänker aldrig mer fokusera på ett ytligt skal.  Det säger ingenting om vad man är för person.  Det finns givetvis ytliga saker som är roliga också (som kommer i frågestunden).  Men yta är det minst viktiga för mig.  Jag vill bara må bra i mig själv, kunna se mig själv i spegeln och tycka om det jag ser.  På in- och utsida.




Obs! Jag hänger inte ut vem som sa vissa av citaten. Det kan vara en vän, en släkting, en familjemedlem, en granne, en gubbe på stan... det kan vara vem som helst. Det här är bara min historia, om vad som hände inom mig och hur det påverkade mig och min relation till min kropp och träning.  Alltså har jag inte nämnt något om vem som tyckte si eller så om mig och min kropp.  Jag ville bara bli bekräftad.  Jag ville duga som jag var.  Återigen, jag hänger aldrig ut någon här.  Det här var om mitt liv och vad jag gick igenom och vilka demoner jag fick slåss mot.
 
I flera veckors tid har jag fått ta ett uppehåll från träningen och det har minst sagt kliat i fingrarna - eller i hela kroppen egentligen.
Det märks hur fort man tappar muskler, jag känner mig helt tanig haha. Meeen nu har jag i alla fall fått börja trappa upp träningen lite igen och det känns fantastiskt.  Det är en så stor och viktig del av mitt liv.
Som återhämtning efter dagens pass åt jag frögröt med frukt, bär, honung och så testade jag att strö över lite av det här proteinpulvret på bilden.  Man fick en sådan påse i en Healthy Box förra månaden och jag har varit nyfiken på att prova.
 
Hur som helst så kommer jag fortsätta uppdatera med träningsprogram framöver i takt med att jag kommer tillbaka.  Jag har inte glömt bort det.  Idag blev det mest fokus på rörlighetsträning, lätta ryggövningar och lite ben/rumpa... allt för att få kontakt med musklerna igen då jag har stora problem med ryggsmärtor för tillfället.
 
Det kommer ta sin tid att komma tillbaka och man får alltid ha tålamod efter ett längre uppehåll, men nu har jag tagit ett steg i rätt riktning igen!