/ Vardagslivet /

Tiden går

 
Jag kikar in här för att ge ett litet livstecken.  Tack för fina ord och för er omtanke, det värmer!
 
Dagarna och veckorna går och status är ungefär detsamma som sist jag uppdaterade.  Jag är sjukskriven, storbarnen går i skolan och Elise är... Elise.
Idag skall jag till en läkare, i morgon skall jag på magnetröntgen, nästa vecka är det ytterligare två läkarbesök... och ja, det är nästan en heltidssyssla det här med sjukskrivning.  Nä skämt åsido.  Jag gör allt jag kan för att få all rätt hjälp som finns och förhoppningsvis står jag stadigare på benen snart!
Jag velar mellan att skriva mer om detta senare eller inte.  Jag vet inte, jag tar bara en dag i taget just nu, så får vi se hur jag känner längre fram.
 
Vi har även (som vanligt) haft maximalt med otur och lyckades dra på oss TVÅ magsjukor inom loppet av mindre än två veckor.  Det var det sjukaste och vidrigaste jag varit med om.
Vi splittrade på sjukorna, K hade Elise hos sina föräldrar och vi andra hade en annan magsjuka här.  Jag har ju en enorm fobi för just magsjuka då jag blir så oerhört dålig.  Och även om jag har upplevt många tuffa kräksjukor tidigare så tog denna priset.  Jag kräktes konstant i 15h och låg däremellan helt avsvimmad.  Det var TUR att barnen är så pass stora, att Emilia var hemma och att jag inte var ensam med Elise för jag var på riktigt medvetslös emellan spyattackerna.  Och "tur" var det också att storbarnen var tillräckligt friska för att klara sig själva men även tillräckligt sjuka för att inte vilja äta någon lagad mat.  Emilia hjälpte Elian med lite dricka och rostmackor och så låg dom och kollade på filmer och serier hela dygnet.
Det knyter sig verkligen i magen när jag tänker på det.  Återigen, TÄNK OM barnen hade varit yngre eller så.  Hur fasen hade det gått? Hua, läskig tanke.  Nu kommer jag vara ännu mer rädd för magsjukor i framtiden.  Fyfasen vad vidrig den var.  OCH långdragen... Elian kämpade på i närmare en vecka innan han blev frisk.  Lilla hjärtat.
 
På tal om det här med magsjuka så vill jag skicka en hög och rejäl utskällning till alla er föräldrar som skickar era barn till förskola/skola eller er själva till jobbet inom 48h.  Det finns dom som kan få allvarliga men av magsjuka.  Jag dömer sällan människor, men just sådana föräldrar blir jag så JÄVLA arg på.
Jag fattar att det är trist att isolera sig eller sina barn efter magsjuka.  Vissa blir ju jättepigga direkt efteråt, men sådant är livet.  Fyrtioåtta timmar efter sista symtom på magsjuka får man helt enkelt stå ut.  För sina medmänniskorns skull.  Usch så trött jag är på att höra föräldrar säga "men hon spydde bara två gånger", eller "X hade magsjuka igår morse men är såååå pigg idag så hon kan gå till skolan".  BLÄ på alla er!
 
Sådärja, nu fick jag skriva av mig min brutala ilska.  Vissa blir helt enkelt jäkligt sjuka, vissa tål det bättre.  Men jag hoppas att folk lär sig 48-timmars regeln någon gång snart!
 
Huuuuur som helst, så överlevde vi i alla fall.  Elise hade det också jäkligt kämpigt och långdraget men är nu sitt vanliga spralliga jag igen.  Och äter och äter.... och äter! Skönt är det även att hon har vuxit ifrån mjölkproteinallergin.  Livet blir lite enklare när hon kan äta allt.  Men kräsen är hon ändå i vissa fall!
 
Nu känner jag att mitt "lilla livstecken" blev väldigt långt, haha.  Jag vill i alla fall tacka alla som stöttat oss i våra svåra tider, alla som brytt sig, hjälpt och funnits till hands.  Man har fina familjer och nära och kära!
Och så har jag ju er, fina läsare, som fortsätter att titta in här ibland.
 
På återseende!
/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Den här månaden ♡

 
Livet fortsätter på sitt vanliga kaotiska spår.  Jag är numera sjukskriven ett bra tag framöver, dels pga kronisk värk och dels pga utmattning... det är väldigt mycket nu och troligtvis så kommer jag skriva om det längre fram.  Just nu jobbar jag bara på att hitta ljuset, se det fina i det svåra och hålla mig över ytan.
 
Något stort är givetvis att den här vackra bönan fyllde ett år denna månaden.  Samtidigt som det har gått fort så känns det som om hon har varit här föralltid - så mycket som hon/vi har gått igenom detta året.
Nu är hon i alla fall en krävande (som vanligt) ettåring - som både går och springer runt, som leker jättebra OM hon har sällskap, som har en charm som heter duga och som får oss alla att skratta hela dagarna (och bli smått galna, för som sagt så är hon fortfarande en high needs unge!).
Hon är oerhört social och rastlös hemma.  Hon vill komma ut hela tiden och då går hon runt till alla hon ser och säger "hej... heeej... heeeeej".  Jag vet inte hur många gånger man har fått höra "hon har gjort min dag" av äldre damer.  Hon är verkligen tokcharmig (mot andra och ute, haha).
 
Ja, Elise min lilla Elise.  Jag älskar dig villkorslöst och oerhört mycket. ♡♡♡♡♡ Jag har ALDRIG mött en människa som dig.
 
 
Hur som helst så åker alla tre kidsen till Gotland över helgen.  Det skall bli så himla skönt, för både dom och för mig som verkligen behöver vila och återhämtning.  Dessutom vet man att dom har det bra hos min faster som är fantastisk på att ta hand om barnen.  Det är tur att vi har möjlighet till avlastning lite här och där, det behövs och jag har verkligen lärt mig att be om hjälp numera - för nu är det uppenbarligen livsviktigt.  Bokstavligen.
/ Vardagslivet /

Tillbaka från semestern!

Hello älskade följare och läsare och alla andra som har haft tillräckligt med tålamod för att vänta ut mig.  Nej, jag har inte slutat blogga helt.  Jag har tagit lite avstånd, för att lyssna på mig själv helt enkelt.  Jag vill blogga när jag VILL blogga - för att det är kul.  Inte för att jag känner mig tvungen, skyldig eller pressad... vilket faktiskt hände de senaste året/åren.  Jag vill hitta tillbaka till att skriva pga att jag älskar att skriva.  Och jag vill kunna skriva utan att känna någon press över att allt måste se perfekt ut, bilderna måste vara i toppskick etc etc (förut var detta en arbetsplats där jag jobbade med att kunna inspirera andra, nu gäller det att motivera och hitta inspirationen för egen del och kunna dela med mig av det vardagliga till folk som finner det intressant).  Jag längtar lite efter möjligheten att använda bloggen som min dagbok, såsom jag gjorde i början... när det fortfarande var riktigt roligt.
Så det finns en viss möjlighet att saker och ting kommer se annorlunda ut här inne framöver, när det väl uppdateras med andra ord.  Jag har helt enkelt insett att jag inte kan lova att jag skall vara mer aktiv, inte så som livet förändrats och ser ut idag.  Jag måste helt enkelt tänka på mitt välmående först och ja, jag blev utbränd till slut.  Men jag är och har aldrig varit beredd att ge upp den här kära bloggisen, även om jag förstår att den och ni känner er smått övergivna.  Huuur som helst, I'm back - eller I'm here just nu i alla fall (ursäkta svengelskan).
 
Så.  Det var över en månad sedan jag loggade in här och över en månad sedan jag startade den här datorn överhuvudtaget.  Crazy (för att vara jag).
Vi hade en helt magisk sommar i år.  Jag och barnen spenderade 3,5 veckor i Spanien och det behövdes.  Det var obeskrivligt att återvända till den där staden som en gång var mitt paradis.  Den staden som byggde upp ett starkt inre och skapade människan jag blev.  Den staden som visade mig trygghet, kärlek och framförallt frihet.  Staden som hjälpte mig att kravla mig upp på benen igen efter turbulenta händelser i livet.
En helt vanlig stad för många, inget speciellt alls för flera andra, tråkigt och händelselöst för vissa - men magiskt för mig.  Det var och kommer alltid vara min plats.
Vi besökte både nya och gamla platser, körde nostalgidagar, badade, umgicks med nära och kära, åt ute och hemma, kokade kräftor, njöt av tapas och churros, drack San Miguel i kvällssolen, handlade på marknaden, svettades i brutala mängder och SOV.  Ja, för vet ni vad? Efter de första kaotiska dygnen (Elise gallskrek konstant) så hände något.  Allt vände.  Och så sov hon bara.  Hon kom in i spanska tider där barnen lägger sig sent och det verkade funka för henne.  För hon sov hela nätterna!
Det var tungt och svettigt att ha ensamt ansvar över tre barn då Elise är och alltid har varit Elise liksom, det är aldrig någon enkel match men det var såååå jäkla skönt att hon i alla fall sov.  Man nattade henne och visste att man skulle få vila upp sig.  Galen upplevelse - jo, för det försvann när vi kom tillbaka till Sverige, haha!
Jisses, jag inser att det är omöjligt att skriva ett inlägg som beskriver hur bra vi ändå hade det.  Det skulle krävas en massa olika inlägg uppbyggt i flera delar (såsom man borde ha bloggat dagligen egentligen, hehe, men jag uppdaterade hela tiden på Instagram i alla fall - där nedanstående bilder finns).
Men jag kommer minnas.  Barnen kommer minnas.  Alla kommer minnas.
Sommaren 2017 var intensiv MEN fantastisk.
 
 
 
Sista bilderna.  Tröttare familj får man nog leta efter.  Jag var lite sisådär nervig över att flyga ensam med 3 barn, eller mest Elise egentligen haha, så jag sov lite dåligt.  Upp tidigt på morgonen, lasta över packning till taxin, Elise blir åksjuk första gången i sitt liv (NOLL luft i bilen, jag och Elian blev också illamående), gnäller och gråter och kräks preciiiis när vi skulle svänga in till flygplatsen.  Då var det bara att riva upp väskor och byta om, skynda och checka in väskor, få med vagnen på specialbagage där vi väntade i hundra år på personal, stressade igenom kontrollen, mamman blev stoppad och kollad (som vanligt), barnen stod nervöst och väntade - Emilia som en packåsna med allt vårt handbagage OCH bebis, jag blev ivägsläppt igen, plockade på mig Elise och väskor och sen sprang vi på planet.  Därefter gick allt i alla fall smidigt.  Puh, ni minns väl att jag brukade kalla oss för Familjen Kaos? Det stämmer fortfarande in jäkligt bra.
 
Hur som haver så kom vi in i de vardagliga rutinerna fort och kidsen har hunnit gå ett par veckor i skolan.  Elian i ettan och Emilia i sjuan.  Högstadiet liksom... jag fattar inte riktigt, det var ju typ igår jag själv gick i sjuan? Vad hände?