/ Vardagslivet /

Lite tid för varandra

 
I helgen hade vi ett bebisfritt dygn här hemma, eller ett dotterfritt dygn rättare sagt då äldst och yngst sov borta.  Det var bara jag och mina killar kvar hemma.  Vi lämnade hemma hos farmor och farfar på lördagskvällen, sedan åkte vi hem och spelade kort med Elian som givetvis njöt av den situatuionen och inte alls ville gå och lägga sig någon gång - men hans kväll avslutades senare med att sitta och snurra på fidget spinners (jag förstår inte grejen) med K en stund.
När han till sist däckade så drack vi lite rosa bubbel, pratade och passade på att bara vara i nuet.  Helt utan krav och bebisgnäll.
 
Allt hade gått bra med Elise och det är en sådan enorm lättnad.  Hon hade sovit bra, lekt och haft roligt men självklart varit envis och ja... Elise helt enkelt.  Men det var skönt för våra föräldrahjärtan att lämna en GLAD bebis, få söta foton skickade till oss under tiden och sedan åka och hämta en gladfis igen.  Den känslan alltså, att få se sin mini-människa skina upp och borra in sig i nacken när man sågs igen.  Gos!
Det är skönt att veta att hon kunde sova bra, kände sig trygg och att möjligheten till att göra om samma sak emellanåt finns nu framöver.
Att få lite kvalitetstid med varandra är superviktigt, det fick vi verkligen bekräftat.  Vi fick ett dygn på oss att faktiskt se och höra varandra.  Något som man verkligen inte kan ta för givet alla gånger i vardagen, tyvärr.
Och att bara lägga lite fokus på ETT barn i taget är också viktigt enligt mig.  Jag fick ju en dag i Sthlm med Emilia för någon helg sedan och nu fick Elian sin tid också.  Det behövs.
Huuur som helst så passade vi på att städa, tvätta och handla dagen efter... sedan hämtades Elise och hon sov faktiskt relativt bra i natt hemma också.  Och bra även nu på dagtid.  Jag räknar därför med att hon skall göra kaos i natt.  Det brukar nämligen bli så efter ett par braiga dygn, haha.  Man känner igen mönstret! Eller så kanske man blir positivt överraskad, man vet aldrig!
 
/ Vardagslivet /

Dagen i bilder

 
Det obligatoriska helggodiset hos oss.
 
TACK för all fin respons till mitt tidigare inlägg om operationen.  Jag tänkte skriva ett uppföljningsinlägg för att besvara ett par frågetecken lite senare.  Om ni vill veta något mer om det, så är det bara att ställa frågorna här så svarar jag på det inom kort.  Återigen, tack tack tack!
 
Hur som helst så har kidsen långhelg och såhär har dagen sett ut hittills, i alla fall genom min mobiltelefon:
 
 
Medan bönan sov sin förmiddagsvila så var jag snabb med att köra igång med ett träningspass.  Jag har blivit avbruten tidigare i helgen pga att bebis har sovit som en kratta - även dagtid, så jag kände mig superstressad då jag veeerkligen ville få in en ordentlig workout.
Innan någon hinner fundera på detta så kan jag förklara att pappan gymmar och passade på att få det gjort själv medan hon sov i helgen, nu framöver har vi dock bestämt att INTE träna samtidigt då man aldrig skall lita på några sovrutiner, så att jag i alla fall kan få bli klar med mina pass på helgerna.  Jag försökte fortsätta med passet trots att hon vaknade, men hon är bara inte den bebisen som kan sitta snällt och titta på.  All hennes vaken tid är intensiv bara-titta-och-prata-med-Elise-tid.
Men anywaaaays, nu kom jag av mig helt - tillbaka till IDAG:
Jag fick svettas klart (uppenbarligen) och golvades ordentligt.  Jag körde mest fokus på magen idag (övningar som är ok såhär lång tid efter operationen) och se där, bakom all lös hud så sitter det faktiskt magmuskler.
Efteråt så laddade jag om med en massa vätska och en skål gröt.  Lagom tills att den var klar så vaknade Elise och gjorde mig sällis vid bordet med en majskrok och lite senare en burk pasta till lunch.
 
 
Min hy blir som vanligt en enda katastrof när det blir lite varmare och när man tränar, antagligen pga svett - och så har de senaste veckorna varit jättestressiga... så det bidrar en del.  Jag försöker i alla fall köra med ansiktsmask ett par gånger i veckan och denna åkte på direkt efter träningen idag.
Emilias rum används förresten som mitt "gym" (mest plats och utrymme), hon har såklart godkänt detta.  Därefter används det även som plats för mig att vika tvätt (det där behovet av större boende växer dag för dag inser jag, puuuh).  Det är för övrigt det rummet som oftast står tomt, då hon oftast är iväg på äventyr.
 
 
En snabb dusch av kroppen och en sväng med torrschampot senare, så sprang vi iväg till centrum för att möta Emilia som ville uträtta lite ärenden, hon fick sitt gjort och återvände till sin kompis.  Vädret pendlade mellan varmt, blåsigt och kallt så jackan åkte på och av.
Hemma väntade rester från en asiatisk restaurang till mig och Elian och en burk katrinplommon till bönan som är hård i magen.
 
 
Den här grabben hade också ett litet ärende att uträtta.  Han hade nämligen tömt sparbössan på alla gamla mynt och bestämde sig för att shoppa pokemonkort.
Gubben i kassan såg måttligt road ut när vi räckte fram en påse med 1-kronor och sa att det skulle vara 390kr, hihi.
 
 
Och nu hänger jag med den här tjejen som ser ut som tandlösa Agda 90, när hon suger på läpparna såhär.  Och alltid med en strumpa.  Alltid.
Nu är storbarnen med kompisar som vanligt, pappan lär komma hem när som helst och då skall vi väl äta något roligt och turas om med att underhålla Agda och undvika kvällsgnället.
/ Morsan - Denize / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

"Den nakna sanningen"

 
Pryd, känslig eller lätt för att vilja dra fram en skämskudde? Då är det kanske bäst att du slutar läsa här.
 
Jag har velat fram och tillbaka kring hur jag vill ta upp det här ämnet, eller ens OM jag vill det.  Jag tänkte att det nog är min ensak, lite privat, inget som någon annan har med att göra.  Men för att kunna göra fler träningsinlägg etc, så kommer det helt enkelt synas och det känns bara ännu mer pinsamt att låtsas som ingenting då.
 
För några månader sedan så skrev jag ett inlägg om plastikoperationer, jag berättade även om mitt förhållande till min egen kropp efter barnafödande.  Minns ni? Jag skrev bland annat att jag hade funderat på en bröstoperation i tolv år.  Enda sedan jag fick Emilia.  Jag skrev även att det är något man alltid skall göra för sin egen skull och aldrig för någon annans.  Och jag tycker verkligen att det är superviktigt att tänka igenom det ordentligt.  Vilket jag gjorde - och med stödet från min förstående sambo, så bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det.  Jag var trött på att undvika speglar efter duschen för att jag kände mig så otroligt obekväm i mitt eget skinn.  Jag var trött på att titta ned på det lösa skinnet som en gång i tiden föreställde bröst.  För så var det verkligen - efter tredje bebisen så fanns det BARA skrynkligt skinn kvar och jag insåg att det inte skulle gå att acceptera läget.
Jag lärde mig att acceptera min kropp efter två barn, jag var inte bekväm - men jag hade lärt mig att acceptera.  Denna gången så gick det inte, jag ville inte se ut sådär... jag ville se ut som MIG själv igen.
 
Jag bokade en konsultation i slutet av mars.  Jag berättade att jag ville ha en storlek som såg proportionerlig ut till min kropp.  Jag ville bara ha tillbaka min storlek, få tillbaka volymen och kirurgen förstod direkt.  En operation bokades och så var det med det.
 
 
Jag har funderat mycket på vad jag egentligen förmedlar med det här.  Ok:ar jag skönhetsidealet nu? Jag tänker mest på att jag har två döttrar, varav en som kliver in i tonåren och som påverkas lätt av sociala medier osv.  Jag tjatar dagligen på henne om hur naturligt vacker hon är.  Att hon inte behöver tjugo ton smink i ansiktet, hon är fin precis som hon är, hon är PERFEKT precis som hon är.  Hon behöver inte göra något alls för att förändra sitt utseende.
Jag säger sådana saker - och så går jag själv och opererar om mig.  Rättvist? Ja, faktiskt.  I slutändan så är det ändå en enorm skillnad och det är den som jag vill betona.  Jag valde den här operationen för att kunna se ut som mig själv igen, såsom jag såg ut innan tre graviditeter som lät kroppen ta stryk.  Efter att ha burit på, fött och ammat barn så är det annorlunda.  Och jag tänker vara så pass fräck och säga att jag tycker att jag är värd detta. 
 
Det är faktiskt främst pga barnen och andra människors eventuella åsikter, som jag inte har skrivit något om detta förrän nu.  Jag vill inte att det skall vara pinsamt på något sätt, men faktum är att det är år 2017 och det är min kropp och min blogg - jag gör som jag vill, såklart.  Och jag skäms inte ett dugg över mitt val, snarare tvärtom.  Så därför skulle det som sagt bara kännas ännu mer pinsamt om det syntes på bilder men så nämnde jag det inte alls - även fast det såklart också vore okej, med tanke på att det återigen är min kropp och ingen annans business.  Men SÅ tänker jag i alla fall... jag har alltid varit så öppen som möjligt här, jag vill fortsätta ha det så.
 
 
Före- och efterbilder i liknande vinklar.
 
Den lösa huden fylldes ut igen och efter mina kids så är det förmodligen det bästa jag har gjort i mitt liv för mig.  Det var det mest egoistiska jag har gjort och någonsin kommer göra - men så värt det.
 
 
Ett önskemål jag hade var att fortsätta kunna shoppa BH/bikini på t ex HM, Lindex osv.  Nu har jag uppdaterat sommarens badgarderob med bikiöverdelar i storlek 40.  Med tanke på att man kan knyta åt ordentligt i ryggen så passar det jättebra.
Känslan man fick när man stod där i provrummet och för första gången på MÅNGA år kände sig fin igen i badkläder var obeskrivlig.  Det låter töntigt och överdrivet, men jag är ärlig.  Jag har avskytt att prova ut BH:ar tidigare och aldrig brytt mig om att prova bikinis då jag liksom varit platt/bara haft skinnpåsar.
 
Min kropp är inte perfekt idag, men vems är det? Framför allt efter att ha fött en massa ungar, det tillkommer en jäkla massa skavanker.  Men jag ville inte bli perfekt, jag ville trivas i mig själv och det är precis vad jag gör nu.  
 
Kommentarer (32)
bröstförstoring / bröstoperation / kroppen efter förlossningen