Årets första snö som lagt sig på marken. Dags att åka pulka!
Haha nej det var den klenaste snön man vaknat upp till. Och då med sjuka barn. Efter kampen med vattkoppor tog ett skolbarn med sig baciller hem.
Det har varit en LÅNG vecka. Varenda dag har det skett något. Jag tänker tillbaka och funderar på om jag någonsin haft det såhär förut och ja, det har jag. Men med tanke på ärr så tacklar jag saker annorlunda. Som min rädsla för
män. I tvättstugan tidigare i veckan hände något som krossade mig där och då. Jag var tre minuter sen med att hämta mina kläder, förklarade omständigheterna (hans egen tvätt var inte ens klar att torka) och med våld och hot hölls jag kvar
i tvättstugan i 17 minuter när jag hade hämtat mina saker och bönade om att få gå upp till mina barn som väntade.
Det anmäldes.
Sjukdomar cirkulerar och jag vet faktiskt inte när jag sov ordentligt sist.
Utöver incidenten i tvättstugan så har vartenda dag innehållit något som fått förträngda minnen att dyka upp.
Jag inser hur mycket jag bär och har burit på.
Det jag kan göra bäst är att hämta kärlek från mina barn och andra nära och kära. Jag vill skriva så mycket men kan för första gången inte få fram orden.
Jag minns inte när jag bloggade sist och jag saknar det, men som sagt. En vecka av helvete är nu en helg i en sjukstuga. Direkt efter en hård kamp med vattkoppor.
Just nu går man bara och väntar på om syskonen ska få det, om förkylningen kommer bryta igenom. Men så undrar man om de haft det? Trots alla epidemier har de aldrig blivit smittade och Elian har haft massa konstiga prickar med sjukdomar. Man
kan bara hoppas.
Jag vill skriva mycket. Jag har SÅ mycket att skriva om men tiden är knapp. Nu vaknade ett barn som varit vaken nästan hela natten.
Jag kommer återkomma när saker stabiliserar sig.
Just nu är det bara en hög av händelser som jag måste plocka isär och leva med MEN det som håller mig starkast är barnen.
Vetskapen att jag är den förebilden de har i hemmet och även om småbarn tar energi så får man dubbelt så mycket kärlek tillbaka. Dom kommer alltid vara anledningen till att jag orkar saker som man kanske inte skulle orka egentligen.
Som sagt... MASSOR att berätta. Men jag hinner inte och jag hoppas att ni fortsätter med tålamodet. Ta hand om er! Och trevlig helg.
Glöm inte att livet är kort, ta inget för givet.
Fy så obehagligt med tvättstugan. Hoppas att allt är bra med dig nu. Bra att du orkade anmäla - håller tummarna för dig.